Ludwig Wittgensteins Tractatus, denna kryptiska och dunkla men samtidigt sköna pärla på ett begränsat antal sidor, har jag läst många gånger. Alltid lika förundrad, eller hur reaktionen skall förstås, och tilltalad.
Jag hör ekon från den försokratiske Herakleitos, förvisso kallad "den dunkle", och aforismernas Friedrich Nietzsche. Alldenstund gränsen mellan poesi och filosofi upplöses som i vatten, och ett annat språk tar vid.
Efter det per definition omöjliga försöket att konstruera en speglingsteori, styrd av föreställningen om att verkligheten kan speglas rakt av utan sömmar i teorin, gav den skarphuvade Wittgenstein upp.
Han utvecklade därefter sin, vad jag uppfattar som, sociologiska teori om språkspel. Nytert och pragmatiskt konstaterade mannen som lämnade elituniversitetet Cambridge för anspråkslös folkskola på norska landsbygden: - Man hör när något är fel.
Svårare än så är det inte, och jag har förtjust citerat det många gånger. Risk för att man stannar i avtrubbande självklarheter, inte tänker vidare? Jag tror inte det. Sanningskriteriet ligger i det utsagda.
Jag laddade ner, jag är ju e-boksfantast numera gu´bevars, Torbjörn Tännsjös Privatliv. Kanske för att jag i otålig hastighet inte letade något bättre alternativ. Tännsjö, med ett markant poserande drag, har ju aldrig tillhört mina favoriter.
I denna e-bok vrider och vänder han på just begreppet privatliv och vad vi enligt honom som enskilda individer bör och kan kräva när det gäller vårt privata liv och vår autonomi. Hur mycket måste vi få behålla för oss själva, i värnandet av vår integritet?
Inte mycket, om jag förstått Tännsjö rätt. Tännsjö argumenterar för det genomsiktliga, hans term, öppna samhälle (efter Karl Poppers klassiker The Open Society and Its Enemies) där både makt och medborgare granskas.
Åt båda håll skall det vara öppna kort, symmetri råda. En utopi, skulle makten verkligen någonsin gå med på det? Glöm det! Medborgarna skall inte äga någon insyn i vad Storebror företar sig, däremot skall de kontrolleras och övervakas.
Tännsjö är akademiskt utbildad filosof till facket, texten inte lättsmält. Jag läser, trycker bort, återvänder. Ger mig inte. Men hans argumentation tycks mig krystad - och faktiskt onödig.
För mig är vissa saker självklara, de behöver inte motiveras. De talar för sig själva. I stort som smått.
Man misshandlar inte kvinnor. Man rånar inte. Man tar av sig mössan inomhus. Man skriker inte "hora" till sin lärare. Man tilltalar inte äldre människor du. Man öppnar inte nationsgränser och låter välfärden som vi arbetat ihop till urholkas genom massinvandring. Och så vidare.
Det bara är så. Det hörs när man uttalar det.
Egendomligt nog överrumplades, för att låna Robbie Robertsons träffande uttryck, jag av föreliggande text när jag inhämtade i Gefle Dagblad 5/5 att Brynässtjärnan Patrik Berglund inkallats till häktningsförhandling: misstänkt för kvinnomisshandel.*
Han blir uthängd till allmän beskådan med efterföljande fördömanden, som den offentliga person han är. Rätten till skyddat privatliv, vad skulle Tännsjö säga om detta fall?
Foto: Andreas L Eriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar