Ansikte utan ord

Inte varje dag, men ofta sker det och jag är alltid lika oförberedd. Jag möter plötsligt hennes ansikte. Hon riktar blicken mot mig, outgrundlig och svårtolkad. 

När hon levde kunde hon vara både humoristisk och sarkastisk. Snabb i skallen, det satt aldrig fast. 

En gång i vår lilla lägenhet på Barrsätragatan i Sandviken tröttnade hon på mina flitiga, utdraaaaagna mandolinövningar (tanken var att jag efter mandolin skulle börja med fiol, blev aldrig så) och undslapp sig något riktigt dräpande med syrlig röst. 

Minns inte exakt hur orden föll, men den elaka tonen retade upp mig. Jag kände mig sårad och förnärmad, "kränkt" säger man nuförtiden, har alltid haft lätt för att hamna där - och reagerade impulsivt utan att hejda mig. 

Jag avbröt mitt energiska, nästan maniska tränande, tremolo med plektrum en viktig del, på Nu skall vi skörda linet som skulle framföras vid våravslutningen i kommunala musikskolan. Med ett ursinnigt vrål kastade jag mandolinen med full kraft efter henne.

Instrumentet som jag lånat av en Frälsningssoldat, avlägsen släkting till min mor, träffade lyckligtvis inte henne där hon pilsnabbt rusade iväg, utan for in i väggen så det sjöng i strängarna och knakade i halsen - men höll.

I den bruksmiljö där jag växte upp var annars inte de utsagda orden det viktigaste, utan undertexter och kroppsspråk. Det gällde att lyssna efter och till det ordlösa, antydningarna. 

Det kan leda till att man tränar upp en kommunikativ, för att uttrycka det med ett fint ord, förmåga. Ännu mer till oro för att höra fel och misstolka, fortsätta grunna på vad som kanske i det tysta sades. Det underminerar. 

Genom hela livet detta lyssnande efter det som inte med ord sägs. Icke minst på arbetsplatser, och som vi vet råder på dylika i Sverige en tystnadskultur som är förgörande. 

Det har hunnit gå några år sedan min storasyster efter en mycket svår sista tid gick bort. Inte varje dag, men ofta, ser jag hennes ansikte framför mig. Det är som att befinna sig ensam i ett mörkerrum, långsamt sker framkallningen. Allt är tyst, öppet för tolkning.