Väck inte det krig som sover!

Du måste problematisera var något av det första som grabben från Bruket fick lära sig på universitetet. Detta var förstås långt före dagens till ett okritiskt förhållningssätt uppmanande värdegrundsuniversitet. 

Inte ta förhållanden för givna och oföränderliga - och bara att beskriva. Utan vrida och vända på påståenden, även om de kan förefalla orubbligt skrivna i sten. 

Kliv av de betryggande käpphästarna, uppmanade sociologen Johan Asplund i en av sina fyndiga böcker. Träna ditt aspektseende, förmågan att se en sak från olika sidor. Förvåna dig själv, nära att  jag tillfogade. Upptäck världen som om du aldrig tidigare stött på den. 

Jag läser Nathan Shachars bok om spanska inbördeskriget, Sin egen värsta fiende. Träffande titel på en bok som gavs ut första gången 2016, nu som e-bok, med anledning av att åttio år förflutit efter att inbördeskriget bröt ut. 

Läsningen av Shachar innebär en problematisering av den bild jag för länge sen förvärvade och tämligen stelnackat genom alla år behållit av detta sällsamt grymma krig. 

En bild byggd på läsning av Enzensberger, Orwell, Koestler, Hemingway och andra som fanns på plats - med starka sympatier för den folkvalda republiken. En bild kanske alltför starkt färgad av Ken Loach´s version av kriget i filmen Land och frihet. 

Framförallt i synen på stalinisterna och deras söndrande agerande, bärande en stor skuld att det gick som det gick med försvaret av republiken. 

En polariserad bild med röda och fascister, goda och onda, höll jag på att skriva. Shachar repar den. Och jag behöver det, trots att jag inledningsvis under läsningen håller emot. 

Även om Shachar bär ideologiska glasögon är han hederligt sanningssökande och imponerande grundlig. Han tar ned kriget på mikronivå, till avlägsna byar utanför de stora, omtalade och dokumenterade fronterna. Tar mig till ett för mig totalt okänt Spanien.

Återskapar skickligt och lyhört stämningar både då och nu, djupdyker, porträtterar enskilda individer som i likhet med många andra kastades in i det krig som få egentligen ville ha, enligt Shachar. 

Kanske tynger de ideologiska glasögonen just på denna punkt. Det fanns ju för kampen mot Franco brinnande anarkister och andra hängivna. De många tusen frivilliga, icke minst svenskar, som i solidaritetens namn drog till Spanien icke att förglömma. 

Francos fortsatta mördande efter 1939 lyfts fram. Inbördeskriget tog såtillvida inte slut detta år. Jakten på den hänsynslöse, morbide Francos fiender, dem han definierade som såna och ofta godtyckligt, fortsatte. 

Ett besinningslöst, hatiskt slaktande av de egna. Bortom all rim och reson. 

Att resa runt som vi nu har gjort under en vecka i inbördeskrigets spår i Valenciaregionen är att starkt beröras för att använda ett närliggande ord i brist på bättre sådana. 

Den långa tunneln som sprängdes ut i berget i Denia, tjänande som skyddsrum gentemot italienska bombplan. Mussolini och Hitler kom med soldater och flygplan Franco till broderlig hjälp. (Picassos målning Guernica efter att den nazistiska Condorlegionen terrorbombat är det väl få som inte kommit i kontakt med.) 

Svensk-norska sjukhuset i Alcoy, med frivillig sjukvårdspersonal som åkte ner till Spanien och gjorde en storartad insats. Vi lyckas ta oss in i den imposanta byggnaden. 

I aulan, med väggar som viskar något ohörbart till oss, stöter vi på en man från Marocko som arbetar med att renovera densamma. Han avslöjar, närmast stolt, att fadern erhöll spanskt medborgarskap genom att ingå i Francos livgarde.

Skyddsrumsmuseet i Alicante. Ner under jorden följer vi guiden till ett skyddsrum som enligt många borde lämnas till det förflutna och utgör en kontroversiell fråga - och som rymde 1 200 människor.  

Man kan föreställa sig hur det var den gången genom flygalarmet som guiden slår på. Därefter det olycksbådande ljudet från de italienska propellerplanen med Mallorca som bas. Fallande bomber, skakningar när de träffar. 

Ljuset fladdrar till och slocknar, med ens svårt att andas. Allt verklighetstroget, en ruskig känsla av autenticitet kryper in under huden.

Inbördeskriget i Spanien är ett oläkt sår som aldrig läker. Det hyschas runt det, men massgravar upptäcks ständigt och påminner om det. Att förtränga suddar inte bort. De döda glömmer inte. 

Jag försöker inleda ett samtal om kriget med en sympatisk borgmästare från socialistpartiet. Men frågan är känslig, oerhört känslig. Väck inte det krig som sover. 

Bild: Svensk-norska sjukhuset i Alcoy. Nu Teknisk högskola.