Partiledaren som slutade som trivselambassadör

Tom Alandh är näst Stefan Jarl min favorit bland svenska dokumentärfilmare. Jag tror att jag sett allt som gått att se av honom på SVT. Men hans två senaste produktioner har lämnat mig likgiltig. 

En om hans far. Hans handlag som filmare fortfarande styvt, men det kändes som om han tvingades fylla ut med material han tidigare använt. Det förlänade det annars självbiografiskt såriga verket en lätt pliktskyldig ton.

Filmen om Håkan Juholt, Partiledaren som kom ut ur kylan, hyste jag stora förhoppningar om. De skruvades upp efter alla upprepade puffningar - nu skulle jag äntligen få veta vad som sig bakom kulisserna tilldrog. 

Jag såg den på Hotell Läckö i Lidköping vid Vänern. En i mina samtidströtta ögon historiskt "avstannad" stad där vi genom åren har bevittnat flera 1 maj-tåg med blåsorkester och allt. Och bibringats den nostalgiska känslan av den socialdemokrati som var. 

Juholt som kortvarig partiledare, manövrerades bort med draghjälp av skandalsökande medier som Expressen och andra gamar, förmedlade samma tillbakablickande känsla av den socialdemokrati som en gång var, min mammas socialdemokrati. Den "äkta" socialdemokrati som hon förblev lojal mot ända in i döden.

Men Alandhs dokumentär stannar i ytligheter och floskler, bilden av Juholt och hans öde fördjupas inte. Kameran följer Juholt som ambassadör på Island. När han fixar och donar i köket och klarar sig utan personal, eller bjuder in till party med Elvis Presley-musik. 

Elvis är Juholts store idol. I en scen i filmen tittar han i ensamt majestät på en upptagning från jag tror Las Vegas. När Unchained Melody framförs av en uppsvälld Elvis på upphällning, rösten svajar, gråter Juholt. 

Men, vänta nu. Jag struntar i uppräknandet av sillsorter och annat som enligt Juholt bara måste finnas på hans bord när gäster väntas. Varför störtades Juholt - egentligen? Alandh - kom igen!

Vad är det för motsättningar som råder inom S och där mannen från Oskarshamn - som innerligt avskyr symbiosen, "klägget" kallar han det, mellan huvudstadens journalister och politiker - hamnade på fel sida? 

Hatades han av dem som kallats "kanslihushögern"? Eller av pragmatikerna? De cyniska realpolitikerna? 

De maktberusade som anade att han med sin vänsterretorik kunde störa samarbetet med borgerliga partier? Väck inte den björn som sover, jag menar det folkliga missnöjet. 

Jag blir inte klokare av att se dokumentären. Ingen av de inblandade, kuppmakarna och intriganterna, ville tala med Alandh. Mejlade avvisande, om de svarade överhuvudtaget - som Mona Sahlin. 

En, säger en, får han telefonkontakt med: förre LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. När hon, efter att ängsligt uttryckligen ha frågat, får veta att hon blir den enda i gänget som uttalar sig om den fula dumpningen av Juholt, hoppar hon genast av. Utan att säga ett knyst. Beklämmande.

Inte vet jag om Juholt hade förmått återuppliva den socialdemokrati som dog. Mammas socialdemokrati som kämpade för rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Dokumentären lämnar mig inte besked, kvar stannar förvirring och uppgivenhet. 

Och jag är tveksam, en fluga gör ingen (S)ommar. Glöm ideologiska spetsfundigheter, makten framför allt. Jöken sista spiken i kistan. 

Numera är Juholt ambassadör i Sydafrika. Mysgubben, såsom Alandh framställer honom och politiskt ofarliggjord, är åter inne i värmen - på behörigt avstånd. Men fel värme.