Damberg vår räddare i nöden?

Jag inhämtar på SVT Nyheter att var fjärde lärare på olika sätt har hotats av elever. Tänker omedelbart två saker. För det första att det kan föreligga ett mörkertal, att det är värre än vad Lärarförbundet (jag tror det är källan) signalerar. 

Känsligt för den enskilde läraren att tillstå hot, avslöja att densamme kanske tappat greppet på sin egen arbetsplats. Eller så tas nu bladet från munnen, det har helt enkelt gått för långt. Kan vara så också. Hoppas på det senare. 

Undrar i nästa stund vilka som hotar sina lärare, barn till från utlandet inkommande? Frestas tro det. Vi urinnevånare är föraktade av dessa, enligt dem inte värda någon respekt. Bland oss lärarna. 

Det händer saker i skolan som skulle ha varit fullkomligt otänkbara på min tid. Jag minns ett enda fall, en teckningsläsare i realskolan som trakasserades. Han hade nerverna utanpå skjortan, lättrubbad och tacksam att ge sig på. Så fult av eleverna, oförlåtligt.

Men det var den ende. Annars tukt och förmaning som gällde, ordning och reda. 

Och även om jag alltmer kom att lida av skolleda, musiken och mitt rockband trängde undan skolan, lärde jag mig mycket och som stannat kvar. Det märker jag än idag. 

Det värsta är att jag tänker att i Löfvenland saknas ett överjag. Och naturligtvis är det kopplat till 2015 och därefter. Det ger oss inte hela sanningen, men en stor del av den. En migrations- och integrationspolitik som inte varit någon - ett enda stort haveri.

Sverige har förvandlats från internationell förebild till avskräckande exempel, "se upp så det inte blir som i Sverige". Jag skäms. 

Samhällsbegreppet är relativiserat. Vi lever inte i ett homogent land längre, det land jag växte upp i och som också präglade skolan. Det talas om parallellsamhällen - vad sjutton är det, får jag lust att utbrista. 

Det kan bara finnas ett samhälle, allt annat är kaos och närmast  något som liknar ett nedbrytande inbördeskrigstillstånd. Framför mig ser jag Libyen, Balkan - sönderfall. När en stark centralmakt saknas. Måste vi hamna där?

Det farliga är den utbredda rädslan för att inte klart utsäga att vissa kulturer och sociala tillstånd är bättre än andra, därför till varje pris måste försvaras. 

Jag kan inte längre förstå hur ett överjag - gemensamma normer och värderingar som håller samman samhället - skall kunna återskapas. Häromdagen skrev Birgitta Sparf om Rinkeby och var inne på detsamma. 

Jag orkade inte läsa hennes inlägg till slut, sorgen för stor över hur det numera är. Mitt land har tagits ifrån mig, en tung känsla som varje dag infinner sig. 

Vi är förlorade. Jag slår på tv:n till lunchtoasten. Damberg surrar, en S-märkt apparatskij och billig amatörskådespelare som bistert försöker hålla statsrådsmasken. Räddaren i nöden? Skulle inte tro det. Tror han det själv? Men maler på. Vem tar honom längre på allvar?