Varje morgon läses Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost. Tilltalet i mejlen från den senare, det vill säga chefredaktören Christine Richter, är alltid så förbaskat trevligt: "Guten Morgen, lieber Herr Ekstrand!"
Och därefter färska nyheter från Europas hjärta, det känns med ens som vore jag på plats. De välbekanta ljuden, dofterna, gatorna.
Dagen kunde sannerligen inte börja bättre. De svenska morgontidningarna lämnar jag därhän, av hälsoskäl. Onödigt sätta fart på det redan höga blodtrycket med alla rapporter om våld och kriminalitet i ett förfallande Löfvenland, till synes ingen ände på eländet. Bespar mig!
Bara att tillstå, jag är svag för det formella och korrekta. Att man använder titlar, inte säger "du" som i det europeiska utkantslandet Sverige. Där allt vad hyfs och artighet är som bortblåst.
Om du vill veta hur bra det en gång var, leta fram "gamla" svenska filmer på SVT Play. Så hövligt som det låter i dessa, så skall och borde det än idag låta. Och hör sen.
Jag minns hösten 1993 när jag varje månad hämtade mitt stipendium från en tysk stiftelse som finansierade min vistelse som gästprofessor vid Freie Universität. Tilltalet där på Tyska Vetenskapsakademin utmed Dresdener Straße i Berlin som höll i pengarna!
När högste chefen var på plats, en barsk äldre kvinna i vit blus och blå dräkt, då hette det från den alltid lika korrekta Frau Müller som betalade ut pengarna: "Herr Professor Doktor Ekstrand." Annars nöjde hon sig med "professor". Men nu fanns det öron.
- Jo, jag tackar jag, sa han som förväxlades med Oscar II i Konsumbutiken.
Man säger inte "du" i Tyskland. Jag begick misstaget att en gång dua institutionssekreteraren. Det gjorde jag inte om. Hon markerade genom att några gånger lägga tyngdpunkten på "Professor" i Professor Ekstrand. Då fattade jag min blunder.
- Alla fall, som Lindeman säger för att ta ny sats.
Berlin öppnar sig äntligen, om än långsamt, efter de förkvävande pandemi-restriktionerna. Utomhusserveringar, Biergärten, museer, Freibad som det i Wannsee, Freiluftkino i Kreuzberg und so weiter. Härliga tider, strålande tider!
Jag besökte Berlin förliden oktober, greps av den nedbrytande känslan av ängslig spökstad med bemaskade människor som tysta ryggade och höll avstånd. Inte mitt älskade pulserande Berlin.
Men, nu. Längtan överfaller mig med full kraft. Berlin aldrig så vackert som denna tid på året: med grönskande lindar och Spree som glittrar. Men frågan är om jag som svensk måste hålla mig tills det där vaccinationspasset kommer, det lyser ju varnande rött om covid-Sverige.
Drömmer om att få sätta mig på planet med riktning den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg Lufthafen Willy Brandt i Östberlin, därefter med S-Bahn och U-Bahn mot universitetsstadsdelen Dahlem. Blundar och längtar. Oh, mein Gott, vad jag längtar.
Hit med passet, Drygerman! Eller vad han nu heter det zombieliknande statsrådet med den släpiga, sömniga rösten. Berlin väntar ju!
Det finns de som anser ett litet pk-land tycks hämta inspirationen från ett större pk-land, en stat som verkar idka självuppfostran om hur man tänker rätt tankar gemensamt så inga olämpliga funderingar börjar tänkas.
SvaraRadera