Jag minns när vi, utan att veta vilket äventyr som väntade oss, på HBO började se In Treatment med Gabriel Byrne i rollen som psykoanalytikern Paul Weston. Det råkade inträffa under en vistelse i Durban.
Snart satt vi som klistrade, kunde inte sluta titta, slukade avsnitt efter avsnitt, ville att det aldrig skulle ta slut. Tilläggas kan att det inte var någon lättsmält, underhållande serie som knep oss med hull och hår.
Och nu har vi funnit en ny, nåja med några år på nacken, säsong och minst lika bra som de tidigare. Även denna kunde med fördel användas i levandegörande undervisningssyfte: här demonstreras i dramatiserad form hur seriös samtalsterapi går till, utan att svårigheter och problem förminskas eller döljs.
I en pågående, aldrig friktionsfri, ofta smärta och sorg och inte sällan vrede framkallande dialog mellan terapeut och patient. Weston använder den termen, patient, om dem som söker upp honom för terapi. En session i veckan.
Ingen dyker hundraprocentigt motiverad upp hos Weston där i New York, övertygad om och inställd med hela sin person på att jagets förändring nu skall och måste ske.
Patienten tvekar, kämpar med en långsamt gryende självinsikt, bjuder motstånd och bromsar, agerar provokativt, frestas avbryta, försöker locka fram tolkningar ur den skickligt sig tillbakahållande Weston, överantvarda det egna ödet i terapeutens förment hjälpande händer.
När det är patienten själv som måste göra jobbet, om man vanvördigt formulerar det så. Terapeuten är en tillbakadragen medhjälpare, förlösare för starkt ord, finns där men försiktigt och lyhört, aktivt lyssnande.
Serien visar att ökad självinsikt är möjlig. Livet behöver inte framlevas i självblindhet och famlande, missbrukande sig själv och andra. Men det kräver tålamod och arbete - och mod.
Handen på hjärtat. Blir man lyckligare? Nej, inte nödvändigtvis. Men sannare mot sig själv - därmed mot andra.
Byrne är fullkomligt lysande i sin roll. Kroppsspråket kongenialt med och ett viktigt inslag i Paul Westons arbetssätt, minsta lilla rörelse betydelsebärande. Patienten läser ju hela tiden av honom, försöker tvinga ut honom på hal is, "avslöja" honom.
Från den förra, inte ovanligt när det står och väger: "Det händer ju ingenting, det här leder inte till någonting." Ett kritiskt, men viktigt ögonblick.
Det liknar ett kammarspel, allt sker i ett enda rum med stängd dörr. Och det kräver stor uppmärksamhet och närvaro av tittaren, så att man inte missar någon nyans i den pågående, dynamiska processen. Missar ett avgörande moment, när ett genombrott är på väg att ske.
Citerar fritt ur minnet den östtyska författaren Christa Wolf: "Vad innebär det, människans uppvaknande till sig själv?" Det kunde sägas vara det som i all sin komplexitet, svårighet och sårighet gestaltas i In Treatment.
Och det förtjänar tillfogas. Paul Weston är, förstås, lika mycket människa som sina patienter: olycklig, fruktande allvarlig sjukdom, trassliga relationer med sina barn, djupt missnöjd med sig själv.
Det gör serien ännu starkare att vi får tillgång till dessa sidor hos den professionelle psykoanalytikern Weston.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar