Första dagarna på SKA

Mina första två dagar på SKA, den statliga korrektionsanstalten, belägen i ett tidigare vårdhem i Upplands-Väsby är nu avklarade.  

Anstaltsföreståndaren, som heter Greider men inte är släkt med den pompöse skribenten enligt vad han själv uppgav utan att jag frågat honom om det, informerade mig detaljerat om de trettio behandlingsdagarnas uppläggning. (Antalet dagar kan vid behov förlängas, underströk han.)

En uppläggning enligt den på justitiedepartementet upprättade manualen, med klara riktlinjer för landets samtliga nyinrättade korrektionsanstalter. Hur många till antalet och var utplacerade? Oklart. 

Jag antar att dessa uppgifter skall undanhållas offentlig kännedom - åtminstone ett tag till. För att undvika eventuell uppståndelse och kritik. Och förhindra flykt från dem som misstänker att de kan komma vara av intresse för ett omhändertagande. 

Jag hade inte riktigt hämtat mig efter transporten från bostaden med Securitas till anstalten, utan satt mest och gapade under dragningen, fann inte ord. 

Tre doser ideologi om dagen - morgon, lunch och afton - i injektionsform. Greider gled undan när jag sporde om det exakta innehållet: - Det vet jag inte så noga, jag är ingen medicinare. Men effekterna är positiva, jag lovar. 

Dosens styrka anpassad efter vad som framkommit under den obligatoriska gruppterapi som schemalagts förmiddag och eftermiddag.

Det slog mig vid den allra första gruppsessionen i lördags att samtliga närvarande, ett tjugotal av båda könen, representerar medvetandepåverkansindustrin. SVT-journalister (ett känt ansikte), även youtubare och influencers. 

Personerna från de senare kategorierna mig okända, förefaller fladdriga och ytliga. Kanske nervösa och obekväma.

Varför jag med min blogg med blygsam spridning hämtats med tvång (utan förvarning eller angiven orsak), den undran besvarades med en närmast förebrående, kylig tystnad från de legitimerade korrektionsterapeuterna (KP) tillika gruppdiskussionsledarna (GL). 

Som om det borde vara självklart för mig, och att jag inte borde spela förvånad. 

Jag råkade höra brottstycken ur ett samtal inne på föreståndarens kontor, med namns nämnande på framtida behandlade att hämta till SKA. Men lyckades inte, trots öronen på helspänn, urskilja några namn innan dörren snabbt stängdes. Efter att jag upptäckts.

Jag häpnade när jag vid presentationsrundan förstod att flera av oss är här helt frivilligt. Dessa är som mest aktiva, pratar mycket och med ångerfylld stämma. Hyllar de givna doserna som de hoppas skall vara dem till stor hjälp vid den fortsatta yrkesutövningen.

Jag smugglade med mig min favoritförfattare Thomas Bernhard, anade att det var säkrast inte skylta med honom. Första aftonen, natten mot söndag, under täcket med ljus från mobilen som jag ljugit om att jag inte hade någon:

”Vi tror oss ha levt och har i verkligheten avlidit. Vi tror att det hela var en läxa och det var ändå inget annat än strunt.”

Tröstens klarsynta ord i denna bedrövliga situation. Sannolikt kommer jag varje afton att plocka fram Bernhard. Beroende förstås på hur jag mentalt och intellektuellt kommer att må, när doserna om någon tid börjar verka på allvar.

Rymma härifrån förefaller omöjligt. 

Någon mer rapport lär förmodligen inte följa, svårt kommunicera med omvärlden. 

Personlighetsförändringen kommer, enligt Handbok för ideologisk korrigering som är något av en husbibel på detta ställe, i sinom tid att märkas på bloggen. När nu det sker. 

Om skrivandet inte helt upphör, det kan bli ett behandlingsresultat. Enligt föreståndare Greider. Småleende, nästan fryntligt. 

Bild: Statliga Korrektionsanstalten (SKA), Upplands-Väsby.