Den säkert för de flesta okände författaren Bengt Hallgren, torde med sin fabulerande stil varit en favorit både för Lars Gustafsson och Sven Delblanc, skrev roliga böcker. En underbar sådan om ett original till filosofilektor i Arvika.
Utspelar sig på den gamla goda tid när det medförde social status (och hög lön) att vara lektor på ett läroverk, doktorsexamen tror jag krävdes.
Som på anrika Vasaskolan i Gefle, med en speciell "lektorstrappa" upp till aulan, där endast lektorerna tilläts gå till sina lektioner. Jag har själv vördnadsfull knallat i den, känt historiens vingslag.
Nå, Hallgrens lektor var ombedd infinna sig hos rektorn som bekymrat men vänligt framförde:
- Jag ser att lektor Hallgren lämnat in betyg på klass N2.
- Ja! (Något otåligt.)
- Men, snälla goa lektorn, dom hade ingen filosofi det gångna läsåret! (Vädjande.)
- Då ska dom inte ha något betyg heller! (Argsint.)
Lektorn drog snabbt med reservoarpenna två tjocka streck över namnlistan, så var det bra med det. Ingen fördömande chäf till rektor. Till skillnad från nu, när New Public Management överlusat skolorna med onödiga chäfer som älskar att kringskära de professionella.
Pratade häromdagen med broder Hasse, livsnjutare, som tillbringade några terminer vid Stockholms Universitet. En av föreläsarna, CS, var en knasig en - i en dålig bemärkelse skall tilläggas.
Ideologiskt impregnerad, ville absolut inte ha några kritiska diskussioner under sina pass. En tråkmåns av sällan skådat slag.
Vi återkommer egendomligt nog ofta till denne CS. Nu slog det mig, vilket framfördes till Hasse: - Den ende du kan namnge och kommer ihåg från universitetet är denne CS, har du tänkt på det? Vi borde upplysa mannen om att han är oförglömlig.
Från min egen grundutbildningstid i Upsala har två föreläsare stannat kvar. Båda usla, må man väl kanske säga, pedagoger, men intellektuellt ytterst stimulerande. Inga knep eller konstigheter, de bara var.
OJ väckte mitt intresse för u-landssociologi och det landade i en hundra sidor lång uppsats med Kuba som exempel på ett land under utveckling. Tjugoåringen skrev sjövilt, utan handledning, ville inte störas av någon dylik. Men den godkändes.
OJ fyllde kylskåpet i personalköket på institutionen med ölburkar, till de magra kollegernas förtrytelse. De fick ju inte plats med fil eller youghurt, deras lunch efter att radhus införskaffats på banklån. Att betalas med blygsam lön.
JE väckte medvetandet om massmediernas allt större betydelse, introducerade namn som Chomsky, Marcuse och andra. Men inte under föreläsningarna, han kom alltid uttråkad av sig mitt i en mening. Samtidigt svårt höra vad han muttrade, liksom introvert för sig själv.
Men i pauserna kom han loss, samtidigt rökandes Gauloise sans filtre. Bara en sån sak! Vilken lirare, tyckte den imponerade grabben från Sandviken. Ett märke samme grabb inte ens kunde stava till, men gott luktade det om den inpyrde, kedjerökande JE.
Båda ovan nämnda döda.
Det gäller att koppla greppet om sin publik. JA, en jeppe på Försvarshögskolan och psykolog till facket, visste mycket väl om att han inte var någon underhållare. Ryktet hade nått honom. Något borde göras, fick han för sig. En snilleblixt, nu skulle de få!
Inför en föreläsning med hundra föga förväntansfulla deltagare som pliktskyldigt, obligatorisk närvaro ett krav, med släpande steg infunnit sig: - Gör så här, tag ett mynt och håll det mellan två fingrar. Om ni somnar, ramlar det till golvet och ni vaknar.
Han vänder sig med självbelåten min om, börjar röra sig mot katedern för att inleda sin dragning. Då, ljudet från hundra mynt som släpps i golvet och rullar vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar