Samhället börjar och slutar med dig

Det påstås att Aina Erlander, när hennes Tage gått bort, återlämnade blyertspennor som det stod ”Tillhör Statsverket” på. Inget ”snyderi” som dansken säger. Det som inte tillhör dig utan det "allmänna", det försöker du inte att roffa åt dig. Var ärlig.

Jag minns hur min mor höll de socialdemokratiska kommunalpolitikerna i Sandviken högt. De härstammade ju från samma bakgrund som hon, uppväxta på Bruket. Och förde med sig in i politiken det hederlighetens ideal de insupit med modersmjölken. 

Därmed förebilder, förtjänade respekt. Inget fiffel. 

 

”Gör din plikt, kräv din rätt!" kan höras från socialdemokratiskt håll än idag. Men uppmaningen alltmer urholkad i takt med att den förkättrade ”arbetslinjen” radikalt byter innebörd. Rättslöshet och anställningsotrygghet breder ut sig, "rätt" och "plikt" relativiseras. 

Den växande gigekonomin spelar in med konsekvenser som ordentligt borde utredas. Banden lösa mellan köpare och säljare av arbete. Kopplingen till ett "samhälle" oklar när allt verkar falla inom Marknadens domän. 

Och det gäller att överleva på samma nyckfulla marknad. I hård konkurrens. Ingen solidaritet! Vässa armbågarna, glöm allt vad samhällsmoral och "de andra" heter. 

På mammas tid fanns inget fulare än att ”gå till socialen”. Man skulle inte ”ligga samhället till last”. Hon hade det knapert efter pappas död. Låg änkepension. Men klagade aldrig. Tvärtom. Drygade ut pensionen med trappstädning i min gamla folkskola. 

Aldrig rädd för att hugga i. Inställd på att göra rätt för sig. Självklart. Man tar sitt ansvar. Basta.

På olika sätt, så uppfattar jag det, var hon med och byggde samhället just genom att hon tog sitt ansvar för det. Samhället börjar med dig, det visste mamma utan att behöva lägga ut texten om det. Man arbetar - och man bryr sig om varandra. 

De sociologiska klassikerna startade i undran ”hur blir samhället möjligt?” När jag  bevittnar vad som sker i min hemstad Gefle, även skjuts på öppen gata, kastar jag om frågan: ”hur blir samhället omöjligt?” Ryser vid blotta tanken på samhällets "upphörande".

Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga vad du kan göra för samhället. För att travestera en amerikansk slogan. Annars väntar den iskalla polarnatten, som den tyske sociologen Max Weber metaforiskt formulerade det. Kanske är vi redan där. 

Bild: aftonbladet.se

Med Zappa i krig mot apatin!

"Vi [Mothers of Invention] för ett lågintensivt krig mot apatin." (Frank Zappa)

"Jag tar en dag i taget" svarar grannfrun bakom sin rullator när jag frågar hur hon har det. Hon fyller 88 i december. Pigg i knoppen, ungdomlig och rolig att prata med, jag stannar gärna till och växlar några ord om liv och samhälle med henne. Änkan som svårt saknar sin äkta hälft. 

"En dag i taget." Vardagen en evighetskvarn, en perpeteuum mobile som mal och mal. Dag efter dag försvinner ut i ett färglöst intet. Jag märker att jag, inte så sällan, måste kika efter i mobilens kalender vilken dag det är i veckan. 

Nå, spelar det någon roll om det står "måndag" eller "torsdag", förutom att ärtsoppa må intagas på den senare? Morfar som stämplade in när han var 13: "Först läser jag dödsannonserna i Arbetarbladet, för att se om jag står med och inte behöver gå ner i Verket."

Jag är fri, befriad från själsdödande organisationsliv, kallpratande kolleger, papperstigrar till chäfer, totalt onödiga för verksamhetens bedrivande. Eller tvärtom, beroende på vilken verksamhet vi talar om. I högskolans fall den intellektuellt raserade, "värdegrundade". 

Jag har, skam till sägandes, inte lyssnar mycket på Mothers of Invention. Men nog är Zappa, jag har förstått att han geniförklarats, något viktigt på spåret. Troligen avger han en programförklaring. Citatet inledningsvis från en musikdokumentär gjord 1968. (1)

Under ett framträdande öppnade Zappa plötsligt för ett gäng stenhårda, amerikanska marinsoldater som uniformerade i samlad  tropp äntrade scenen tillsammans med Mödrarna. Kontrasten gränslös. Rena happeningen. Helt oförutsägbart grepp från Zappa. Snilleblixt.

De snaggade, sammanbitna marinsoldaterna, tränade för att döda. Och så föga nyklippta Mothers of Invention - till försvar för peace and love. Publikens reaktion redovisades inte i dokumentären. Kanske satt den mållös, chockad, tagen på sängen.

Om man bara en sekund kan få en enda människa att tänka i en annorlunda riktning, är också Zappa inne på i samma dokumentär, då har man lyckats som konstnär. Störa den apati som verkar i en människa, likt cancer som metastaserar och bryter ner livsmodet.

Kontraster är nödvändiga, överrumplingar, käftsmällar, provokationer, plötsligheter. (2) Vardagens väloljade maskiner är apatiframkallande. Våra enda, korta liv hotas varje ögonblick av apati. Därför war against apathy. Häng på Zappa och Mödrarna!

Bild: gaffa.se

1. All My Loving på Netflix. Dåtidens alla storheter med: Beatles, The Who, Manfred Mann, Burden, Hendrix.

2. Samma idé vägledde Joseph Beuys, mer om honom i min bok Varje människa en konstnär (1998, 2001, 2015, 2021).

Annars blir det Sibirien!

 

"Ack, tvenne själar bo i detta bröst och vilja skilda banor vandra!" (Johan Ludvig Runeberg) 

Man må ta det goda med det onda, för att citera danske filmmästaren Lars von Trier. Nåväl. På mina ledarskapskurser dristade jag mig till att avslöja två sidor i min personlighet, utgående ifrån att jag inte är unik, det som är botten i dig är botten i andra: en destruktiv, en kreativ. 

Mörker och ljus i en osalig blandning. Icke i harmoni med varandra - ingen "kreativ destruktion" för att knyta an till nationalekonomen Joseph Schumpeters populära uttryck. Jag brottas dagligdags med dessa drag hos mig, försöker förstärka det senare på det förras bekostnad. 

Utmed den inte spikraka, skall gudarna veta, vägen mot ökad självinsikt. Bakslagen är många. Nästan dagliga. Bara att "starta" om.

Betoningen ligger på "ökad", det är fråga om en pågående process. Inget som avslutas, "färdig" med sig själv blir man aldrig. "Självförverkligandet" är inte så enkelt som det ytligt framställs i läroböcker. Där Abraham Maslows "behovstrappa" används på ett instrumentellt sätt. (1) 

Ofta reste ivriga studenter frågan om hur man "blir en ledare". Svaret från mig alltid detsamma: Ledarskap börjar med ökad självinsikt, att man på allvar vågar möta sig själv. Det existerar inga genvägar i form av flåshurtiga managementkurser eller quick fix-verktygslådor. 

Först leda sig själv, sedan leda andra. Bristande självinsikt hos chefer utgör en psykosocial arbetsmiljöfara, en tickande bomb. Ett obearbetat "bagage" hos den som utsetts till chef lägger sig ofelbart mellan denne och medarbetarna, stör relationen. (Det är alltid fråga om en relation.)

Associationsmaskineriet gick häromaftonen igång när jag på Viaplay såg om dokumentären Red Army (2014) om den nästintill oövervinnerliga ”röda maskinen”, det sovjetiska hockeylandslaget. 

Spelarna underkastade sig stenhård träning, militaristisk kadaverdisciplin. 11 månader om året isolerade i träningsläger. Hockeyn användes som ett propagandavapen under kalla kriget. Inget fick lämnas åt slumpen, politbyrån höll sitt vakande öga på vad som försiggick.

I dokumentären förekommer den legendariske tränaren Anatolij Tarasov. Jag minns att superbegåvningen Lill-Strimma Svedberg bjöds in av honom att  träna med ”robotarna”. Någon annan blågul var inte aktuell. Den på tok för tidigt bortgångne Strimma var i en klass för sig. 

Viktor Tichonov, apropå chäfer med obearbetade saker i bagaget, efterträdde Tarasov. En riktigt otäck sadist, sammanbitet ansikte som kunde skrämma små barn.Behandlade tillika spelarna omyndigförklarade just som barn, och jag undrar i mitt stilla sinne varför de inte bet ifrån? 

Han till och med tog till knytnävarna under träningarna om spelarna inte betedde sig slavlikt, följde hans minsta order. I dokumentären intervjuas den suveräna backklippan Vjatjeslav Fetisov, men han fann sig också i den auktoritära stilen, lät sig förnedras. 

”Om dom inte vinner blir det Sibirien!”, sa vi i Sandviken, och det låg väl  något i det, när vi satt som klistrade vid tv:n och såg Sovjet sopa isen med Tre Kronor. De blågula på den tiden amatörer med civila jobb. Hur skulle de ha kunnat ha en chans mot de ryska superproffsen? 

Nå, USA:s collegelag slog ju faktiskt rödingarna i OS i Lake Placid 1980. En knallsensation. Davids seger över Goliat.

På svensk botten i tränarväg: Leif ”Överlevnadsövningarna” Boork, Peter ”Statistiknörden” Andersson. Ingen av dem skulle jag för allt i världen förära titeln ”ledare”. Otidsenliga småpåvar. Nuvarande Brynäscoachen Mikko Manner fortfarande ett oskrivet kort i mina ögon. 

Tycker mig kunna konstatera passivitet från hans sida i kritiska lägen under en match. Tar inte time-out när han borde, ingriper inte när han ser att det barkar åt skogen och det borde manas till besinning. Lämnar spelarna i sticket. Non-decision making som ledarstil?

Eller varför inte säga som ex-brynäsaren Mats Näslund: Det viktigaste är ledarna på isen. Det vi som älskar Brynäs brukar benämna "Brynäsandan". En för alla - alla för en. Ingen ledarskapsromantik! 

1. I A Theory of Human Motivation (1943).

Titta på mig!

Narcissismen som fenomen och analytiskt begrepp fascinerar mig. Med syftet, inbillar jag mig, att försöka bli klokare på varför vi beter oss som vi gör - inklusive herr Skriftställaren själv. 

Blott genom andra ser du dig själv. Och som jag brukade mana mina ledarskapsstudenter: "Utan feedback och spegling dör vi." 

Den primära narcissismen tillhör det lilla barnet. Som med all rätt hävdar sin storslagenhet. Att det är störst, bäst och vackrast. ”Pellefantsyndromet." Den blå elefanten slår sig för bröstet, konstaterar egenmäktigt att det finns bara en Pellefant i hela världen. Positionen ohotad. 

Mina barn älskade höra om den enligt eget förmenande grandiose tecknade seriefiguren, en klar favorit vid sagostunden jämte Alfons Åberg.

Deklareras bör att jag rör mig inom en freudianskt färgad förståelsemodell. Inom vilken idealet och normen är att ”utvecklas”, ”mogna” och bli vuxen. Jag tycker mig notera många som i denna mening aldrig blir vuxna. 

De har fastnat i adolescensen, tonårsfasen, kommer inte vidare. Kanske kan man med fog härvidlag tala om en sekundär narcissism. Och som förstås kan påminna om den primära. Ändå inte samma sak. Inte lika självklar och oantastlig som när vi talar om ett litet barn.

Jag reagerar på medelålders kvinnor som klär och beter sig som tonåringar. Irriteras över de infantilt flamsande kvinnliga programledarna i SVT. Vasstungade Birgitta Sparf uttrycker återkommande samma irritation på sin FB-sida.

Och så har vi influeraren - en i denna samtida, märkliga "yrkesgrupp" - Bianca Ingrosso. Hur förstå sig på kvinnan som dagligdags promotas i medierna? Har man orkat se minsta lilla av dokusåpan Wahlgrens värld blir man minst sagt fundersam över relationerna i familjen. 

Den dominerande moderns respektive tillbakadragne faderns roll. Vår identitet skapas ju i relationer, en gammal socialpsykologisk sanning. Varför är Bianca som hon är, jag tänker då inte "bara" på självsvältandet. Eller på att hon "gjort brösten" som hon själv säger.

Associationerna runt narcissismen föds när jag läser Tommy Berggrens självbiografi Tommy (2017). Arbetargrabben från Majorna som blev en firad filmstjärna, hyllad teaterskådespelare och regissör. 

Samarbetade med Bo Widerberg i den bästa svenska filmen någonsin: Kvarteret Korpen. Där  Tommy kunde använda egna erfarenheter från uppväxten i den göteborgska arbetarfamiljen. 

Den starka uppgörelsescenen med Keve Hjelm i rollen som fadern framkallade gråt två gånger hos regissören när den sköts. Första gången var Widerberg så tagen att han glömde slå på kameran. Väl på och omtagning - tårar på nytt hos regissören. 

Blygsam kan man sannerligen inte påstå att Tommy - som länge stavade sitt namn "Thommy" - är. "Stor på sig", skulle man sagt i Sandviken. 

Och jag tvekar mellan att tänka ”typisk arbetarunge med kompensationsbehov” (han svär som en borstbindare och förlaget har låtit svordomarna stå kvar) och ”har han inte kommit längre?” En typisk sekundärnarcissist? Fast det kanske är en yrkesskada?

Själv skulle han väl bara bli förbannad om han hörde mig. Min framgång talar för sig själv, kunde han hävda. 

Obetalbar är hursomhelst anekdoten om hur han svårt bakfull reser upp till Stockholm för att göra en audition för Ingmar Bergmans Tystnaden. Bergman, som till Berggrens förtret alltid kallade honom "Putte", sticker åt honom manuset att läsa, lämnar honom med det. 

Berggrens nattsudd gör att han faller i sömn med manuset oläst.När Bergman efter en stund återvänder, väcker Berggren och närmast ilsket uppmanar honom att säga rakt ut vad han tycker, fastnar den senares blick på ordet ”Bach”.

Berggren viskar fram ”Bach”, Bergman blir eld och lågor. Rusar ut från rummet och skriker så hela SF torde höra: ”Äntligen någon jävel som fattar! Att det är som en fuga av Bach.”

Jag hörde Berggren dra denna anekdot i tv, han skrattade smittande gott åt det hela. Genom mitt huvud for: "Bergman, vilken tönt!"

Aldrig för sent söka förlåtelse

Den brittiska filmen ”I Used to Be Famous” (2022) på Netflix handlar om skuld och brytandet av onda cirklar. Socialrealisten Ken Loach kunde ha regisserat detta vardagsdrama. 

Vinnie, frontfiguren i ett de hysteriskt skrikande flickornas pojkband typ Backstreet Boys eller Take That, förpassas till glömska och anonymitet efter att ha befunnit sig i strålkastarskenet. 

Tilltufsad, vilsen och ensam försöker han göra come back efter 20 års bortavaro från scenen. Spelar med sin synt på gatan. Ber om gig på pubar, förnedrar sig. Stjäl mat. Det börjar att se riktigt illa ut för den luggslitne, avdankade flickidolen.

Men så träffar han Stevie, en pojke med diagnosen ”autistisk”. Överbeskyddande moder som  med näbbar och klor håller honom borta från världen, tillåter endast att han deltar i kyrkliga arrangemang tillsammans med likasinnade. 

Ytterst skicklig är han, Stevie, med trumpinnarna. Drömmer om ett liv som musiker. Utan modern som givit sina egna drömmar om ett annat liv på båten. Längtar frigörelse och uppbrott. Stå på egna ben. 

Det till synes omaka paret Vinnie och Stevie finner varandra i musiken. Mer än så. Vinnie svek sin bror på dödsbädden. Något han aldrig kommit över. Nu är han på väg att svika igen. Men det blir inte riktigt så. Under försoningens milda stjärna.

Filmen slutar i kärleksfull värme. Till pumpande, upplyftande musik. 

Dessförinnan påminns åskådaren om egna svek. Kommer inte undan självrannsakandet. Det gör ont. Hur lätt det är att svika! Göra andra illa. Dem man borde vara rädd om. Mest sig själv. 

Det kan vara långt till förlåtelsen. Börja ta steget. Men det är aldrig för sent. I denna insikt bor hoppet om mer tillitsfulla mänskliga relationer.

Mer sådana uppbyggliga filmer! Än en gång tänker jag Ken Loach med sin ljusa människosyn. Filmer om vanliga människor, dig och mig, som slutar lyckligt. Man mår bra av att se dem. 

Nazismens vintermånad

Det komplexa fenomenet ”autentiskt” förses i denna, till februari månad 1933 i Berlin återvändande, bok med en närmast smärtsamt påtaglig innebörd. Det rysliga som sker gör det så att säga inför läsarens ögon.

Det värsta med boken ifråga, om man kan säga så, för den som är förtrogen med Berlin och tagit sig runt i staden, är de exakt angivna adresserna. Där de för den nazistiska regimen förhatliga bodde. Och som samma regim avsåg att slå till mot.

Under läsandet växer en allt starkare, mörk känsla av att gator och stadsdelar i den tyska huvudstaden belägras av en väntan på den katastrof adressaterna hoppas, några till och med tror, inte skall ske.

Inte så få av de på adresserna hemmahörande bagatelliserar den sig upptornande faran, vägrar inse att den är dem livshotande. Söker skäl för att kunna se bort från den, försöker intala sig att de inte tillhör de hotade på svarta listan, lurar sig själva.

”Det är ju kommunisterna de vill åt, inte mig.” ”Visserligen är jag jude, men assimilerad, utövar ingen religion, går inte i synagogan.” Eller den fromma förhoppningen i förakt för de nya makthavarnas opolerade groteskhet: ”Vänta och se, det kommer att blåsa över.”

Snabbt går det, efter att Adolf Hitler med sin retoriska rotvälska utsetts till rikskansler i januari 1933. Februaris kalla vinterdagar infaller, Tyskland nazifieras. Utvecklingen mot det likriktande systemet löper på som utefter en snitslad bana. 

Varningsignal på varningssignal. Förordning på förordning. Yttrande- och åsiktsfrihet sopas tillsammans med övriga medborgerliga rättigheter bort. Demokratin avskaffas steg för steg. 

Socialdemokrater och kommunister kan inte enas till ett samlat motstånd. På gatorna härjar SA:s brutala brunskjortor. Våldsamma sammanstötningar. Dödsskjutningar. Riksdagshusbranden fungerar som en dörröppnare för nazisternas maktövertagande. 

Opportunisterna, medlöparna. De som vill rädda sitt eget skinn kryper fram. Gapar mot judarna. Eller bara tiger och hukar sig.

"En riktig tysk är ingen intellektuell", skrålas det. Bokbål anställes. "Entartete Kunst" bannlyses. Hets mot de  författare och konstnärer som regimen förtecknat som fiender. De vill inte emigrera, älskar sitt Berlin, kan inte för allt i världen tänka sig ett liv någon annanstans. 

Dramatikern Bertolt Brecht, med sina "samhällsfientliga" pjäser som förbjuds, en av dessa som tvingas i ofrivillig flykt. I hans fall från land till land, en tid i Sverige, i takt med att Hitlers trupper förflyttar sig i Europa. 

Den från Leipzig bördige Uwe Wittstock är så flyhänt med pennan - det märks att han förutom författare är journalist - att jag kan intet annat än sträckläsa. Med hjälp av dagstidningar, dagböcker och biografier rekonstruerar han levandegörande händelseutvecklingen. 

Det avgörande sker under blott en månad, därav bokens titel. Så snabbt kan det som tycktes orubbligt, humanismens Tyskland, monteras ned. Poeternas och filosofernas hemland ersätts av bödlarnas och mördarnas. 

Upptrappning dag för dag. Den statsdirigerade terrorns satanismer. Arkitekter Göring och Goebbels. Den förre, med makt över polisväsendet, skräder inte orden: det handlar inte om juridik, inte om att skipa rättvisa, endast att döda och förinta. 

Wittstock förmedlar en fasansfull känsla av samtidighet. Han lyckas med det som, mig veterligen, ingen annan tidigare förmått på samma inlevelsefulla sätt. Får det att framstå som att du är på plats, i händelsernas centrum. Ögonvittne - utan att kunna ingripa. 

Inte mycket behöver han lägga till av dramatisering för att det skall krypa i en. Ännu mer eftersom du sitter med blodigt facit i hand. Man ville ropa till de tvehågsna: ”Packa väskan fort som attan och dra! Innan det är för sent.”

En som länge tvekar är Heinrich Mann, Thomas bror, han som fångade den preussiska lydnadsmentaliteten i boken ”Undersåten”. Trots att han noterar att hemmet är bevakat, borde fatta att klockan tickar. 

Men så smyger han sig till sist ut ur fosterlandet, maskerar att han går i landsflykt. Lyckas ta sig till Frankrike. Dagen efter knackar SA på dörren. I sista stund undgår han bödlarna.

Samma sak med den av nazisterna innerligt hatade satirikern George Grosz. När SA väl kommer för att hämta honom är han strax dessförinnan utflugen. Lägenheten tom.

Andra hinner inte undan. Några föregriper mördarna genom att själva ta sig av daga. När alternativet exil inte längre existerar.

BOKEN. Uwe Wittstock: "Februari 33. Litteraturens vinter" (Nirstedts 2022).

I skrivande stund mår jag bra, tack!

 

 

 

"När Malmö va stilla en högsommardag / då doftade Malmö chokla´" (Östen Warnerbring) 

 

Varken högsommars stillhet eller från Mazetti doft av choklad, som Östen med rösten oförglömligt sjöng om i sin sinnliga hyllning till Malmö. Men nu väntar oss Skånemetropolen - dörren till kontinenten! 

   

Detta Malmö, sedan barndom Hemmets Veckotidning och Sigge Hommerberg. Låter kanske långsökt eller konstigt. Men i den från Malmö skickade "Hemmets", som vi sa i Sandviken, kunde vi, förvisso bland mycket annat, varje vecka roas av Hommerbergs värdefulla resehjälp. 

Hur man som vanlig svensk med sexårig folkskola klarar sig i Paris, till exempel. Utan att kunna ett ord franska. Om man längtade efter att få uppleva Paris, samtidigt ängslig för hur fixa klyket bland snobbiga fransoser: bara att låta sig lugnas av Hommerberg. 

Doktor Hommerberg visste nämligen på råd, han. 

Ropa ”Karlsson” för att påkalla kypares uppmärksamhet. "Träben” för ”väldigt bra”. Avslöjas kan att jag prövade Hommerbergs "franska" en afton på en sylta i Paris. (I samma kvarter som Mitterand enligt ryktet höll sig med en frilla.) Nemas problemas. 

Långt senare förstod jag att den sanne folkbildaren Hommerberg var polare med Sten Broman och Piraten. De tre vapendragare och mästare i att hitta på hyss. Som att på den flottaste lyxkrog i nämnda Paris beställa in jordgubbar, äta blasten men rata själva frukten. 

Till slut stod i en enda lång rad annars blaserade, vitrockade servitörer och beskådade tilltaget med höjda ögonbryn och gapande munnar. Aldrig sett något liknande. Och de höghalsade hade sett det mesta. Jag utgår från det.

Nå, Broman, med sina egenhändigt, fantasifullt skapade kostymer och uppskattade musikfrågesporter i SVT, ska väl kopplas ihop med Lund. Piraten med Österlen. Även om den senare i en kul bok på sedvanligt manér mindes behagliga terminer i Lund.

På den välsignade tid när man var riktig student, kunde ligga vid universitetet och utan stress och hets allmänbilda sig. Långt före Ukas och Pukas och annat kunskapsfientligt som staten hittade på. 

I syfte att omvandla universitetet, denna befriade intellektualitetens oas, till en postgymnasial, arbetsmarknadsorienterad inrättning. Ingen plats för original och överliggare. Snabbt in, snabbt ut. Leverans av undersåtliga löne- och amorteringsslavar med slocknade drömmar.

Nå, vad med Malmö i samband med dessa gamänger? Kramer vid Stortorget stamkrog, om jag förstått det rätt, för de tre musketörerna. Där har jag aldrig satt min fot. Nog dags smyga in med vidöppet sinne. Känna på atmosfären, lyssna till vad väggarna viskar. 

Dessa dagar checkar vi in på Savoy. Mayfair Tunneln, annars favoritställe och ett rackarns trivsamt hotell, avstår vi från denna gång. Ett par stenkast bort. Granne med Sveriges i särklass bästa kondis Nybergs.

Savoy klingar minst lika anrikt i mina öron som Kramer. Fint rum högt upp med utsikt mot centralstationen. Därifrån Öresundståget till Köpenhamn, fort går det via Kastrup till hovedbangården. 

Sedan bums mot Tivoli och Bröderna Price´s restaurang med alla läckerheter på menyn. Dyrt som attan, valutakursen rena natta, men man lever bara en gång. 

Jag säger som jag sa till en granne i Gefle häromdagen när han artigt undrade hur det stod till: ”I skrivande stund mår jag bra, tack!” Längre än så sträcker jag mig inte. Det är "godt nok", som de säger på andra sidan Sundet. "Danskjävlarna!" 

Fotnot. Jag läser på nytt Jacques Werups nostalgiska "Hemstaden: Min Malmöhistoria" (1981). 

Jörn Donner med egna ord

 

 

"Att simma motströms är en livsuppgift. Den tar på krafterna." (Jörn Donner)

Boken ifråga, lånad och läst "strömmande”, kom ut 1980. Jag klämde den ganska så snart efter utgivning. Utan att Jörn Donner tillhörde mina prioriterade läsval. Den skeptiska bild jag skapat mig av honom föreställde en slängig, storkäftad posör. Alltid cigg i nypan. 

En de finkulturella salongernas välkammade gossen Ruda, kittlande en bildad borgarklass. Provokationen som självändamål. Kände jag rentav igen mig själv i det sista? 

I SVT värd för ett pratprogram. Den oförliknelige landsmannen M A Numminen, gjorde musik av Ludwig Wittgeinsteins kryptiska Tractatus, en av gästerna. Donner, blossande på en cigarett, framkallade en folkstorm genom att i rutan servera kräftor och brännvin. 

I snapsglasen, fylldes på så fort det började bli tomt, endast vatten och inget annat dock. Men det visste inte populasen.

Kompis med allsmäktige filmfursten Harry Schein. Chef för svenska Filminstitutet. Jag har, förresten, "råkat" se ett par filmer med Donner som upphovsman. Tjiitdåliga. Gift en period med vacker svensk skådespelerska. Lång lista böcker, mycket produktiv. 

Jag har inte läst mycket av Donner. Naturligtvis hans Rapport från Berlin (1958). Den var bra, lyhörd gentemot en suggestiv, kalla krigets huvudstad. Tyskland som kulturnation, med Goethe och andra giganter, ägde Donners odelade sympati.

Det har varit, måhända förklarar det att jag inte fördjupat mig i hans författarskap, något med hans stil som känts oavslutat i en negativ mening. Annars kan ju det ofärdiga och prövande vara spännande. 

Poeten, ännu mer aforistikern, Vilhelm Ekelund, till exempel, var noga med att markera att hans skrivande var ett pågående projekt. Slutgiltig punkt sattes icke. Alla böcker formsäkra instanser i ett etiskt och estetiskt sökande.

Den brist på tålamod som Donner vittnade om delar jag med honom, den existentiella rastlösheten. Även om han var vattuman, jag är våg. 

Plötsligt komma på att nu dags att sluta med det man upptas av, börja på något nytt. Som Lars Molin i filmerna och tv-serierna. Associationen flyr till honom. Förlåt utvikningen.

En av hans nära medarbetare, dramaturgen Gunilla Jensen, vittnade om detta i boken med den särdeles passande, dubbeltydiga, titeln Lars Molin - mitt i berättelsen (2015). 

Molin fixade stora pengar till sina produktioner, dök utan skyddsnät ned i filmandet, en veritabel arbetshäst denne Lars - men tröttnade alltid på sluttampen. Om än fullföljde, kastade aldrig in handduken.

Ett konstnärligt geni, forne vägmästaren och Östhammarbon. På näthinnan den frustande, oförlikneliga Badjävlar med Sveriges skådespelarelit, anförd av Ernst Günther, paraderande. Detsamma, geni, kan icke sägas om Donner.

Kanske läser man olika beroende på när man läser. Och var man befinner sig i livssituation och ålderstrappa. Påverkas gör jag av att jag inte för så länge sedan fastnade i en dokumentär med en Joe Biden-stapplande, åldrad Donner. Butter och snar till ilskna utfall. 

En grumpy, old man. Så där som gamla gubbar lätt blir. Jag är likadan. Vresig för alls ingenting. Morrar och svär med stela ben och gammfötter över strumpor som korvar sig och inte bara låter sig träs på. Irriteras av prostata-uslingens nattliga påhälsningar. 

Jag, Jörn Johan Donner, född den 5 februari 1933 i Helsingfors, Finland gavs således ut för fyrtiotvå år sedan. Men jag läser den som vore den nyutgiven, aldrig öppnat den förut.
 
En bok om skrivandet. Sådana böcker kan vara påfrestande för andra än dem som skriver själva. För de senare kan de fungera som "industrispionage". Stjäla knep och idéer.

Eller vara kul, som när Göran Tunström, var det väl, lämnade ifrån sig en bok om att han led av skrivtorka och inte kunde skriva. Häpp!

Donner levde sitt liv skrivande. Vi släpps in i hans skrivarvardag, delges hans reflektioner om skrivandets allt annat än friktionsfria leverne. Självkritiskt, ärligt och uppfriskande. Gliringar åt kollegerna, de manliga konkurrenterna på parnassen, Christer Kihlman och Henrik Tikkanen. 

Svårt inte höra Donners typiska röst i texten. Det finlandssvenska timbret.

Inte den Donner jag tidigt skaffade mig en medialiserad kändisbild av (och som han själv gärna medverkade till). Detta är Donner med egna ord - hans egen värld. Jag sträckläser. Förnöjs. 

Även om hans betraktelser över Europa och dess framtid känns daterade och inte så litet överspelade. Tyvärr, bör tilläggas. För hans dröm om en fredlig kontinent förblir tilltalande. Nu, när det krigshetsas och oskyldiga människor dödas helt i onödan. 

Sista meningen, filosofiskt balanserad, till Donner: "Leva är ett yrke, som det tar hela livet att lära."

Det som duger åt katten, duger åt dig!

Dags för Skriftställaren att göra avbön, dra av sig kepsen och ödmjukt be de snälla medmänniskorna i X-län vördsamt om ursäkt! Något han försummat under de polemiska årens lopp. 

Har han månne lidit av storhetsvansinne, hybris? Varit "stor på sig" som man sa i Sandviken? Ansett sig vara förmer? Kanske de dammiga bokåren i det verklighetsfrämmande elfenbenstornet Upsala gjorde en dryg figur av den enkla brukspojken?

Han har nämligen i de mest skiftande sammanhang använt begreppet "inlärd hjälplöshet" i tron att han med detta fångar folksjälen i järnbärarland. Hävdat att människorna i hans hemtrakter stukats. Lärt sig tiga och blint lyda order. Aldrig ifrågasätta någonting. 

Intet förmå de på egen hand, bestämmer vad som skall och måste ske gör alltid någon överordnad. Hjälplöshet och inget annat. Förslavande. 

Men nu, i dessa elkrisens snart kylslagna Harmageddondagar, fattar jag att det är ju precis tvärtom. Hjälplösa? Pyttsan! Snarare fulla av uppslag om hur hantera onådens tider och överleva. Klär på barnen när de fryser, köper plagg billigt på second hand. Tipsar varandra. Se bara ovan. (Arbetarbladet 221011)

En Coop-anställd jag växlade några ord med häromdagen: "Hemma hos oss mörkt för jämnan." Familjen har inte råd att ha lamporna tända. "Men om barnen snubblar och slår sig?" "Vi är rikligt försedda med plåster som vi, gudskelov, hann köpa FÖRE inflationen.

På parkeringarna i vårt bostadsområde trängs dygnet runt bilar som ingen använder. Inte med dagens bensin- och dieselpriser. De få elbilarna står också. Hur ägarna tar sig till jobbet? Behövs inte, hemarbete är vad som gäller i digitaliseringens era. 

Inloggning och utloggning, ständig övervakning från osynlig chäf. Påfrestande? "Äh, man finner sig ganska snart."

Kvarterspizzerian kämpar tappert på med från och till avstängda, svalnade ugnar.

"Jag tänkte köpa tvättmaskin, men det avstår jag ifrån." Klok kvinna i SVT:s Lokala Nyheter Gävleborg, nöjt leende. Just ordet "avstår" nyckelordet. Handen på hjärtat: Vad kan DU avstå ifrån? 

Snart en kampanj nära dig: "Fråga inte vad politikerna kan göra för dig, fråga vad du kan göra för dig själv!" 

Jag väntar bara på att en "influencer", varför inte trådsmala Bianca, skall dyka upp och göra reklam för Whiskas och annat överkomligt ätbart. När prisökningarna på livsmedel hänger av barnfamiljer, "fattigpensionärer" och "socioekonomiskt utsatta grupper" som V säger. 

"Duger det åt katten, duger det åt dig!" Med hund vankas det torrfoder. Har du inget husdjur? Går bra ändå. Tugga och svälj. Drick vatten. 

Tillbaka till ursäkten. Människorna i mitt hemlän löser det här med el och inflation och räntor med bravur. Det kunde de ju inte göra om de var så hjälplösa "bruksandar" som jag, förödmjukande dem, påstått. Skäms, Skriftställaren. Och du, på med yllekofta och raggsockor!

Tåget till Årsunda

" - Vad tycker du om Watergate-affären? - Vet inte, jag handlar på ICA."

Med det hårt använda kreditkortet från Norwegian redo bunkrar vi om söndagen på ICA. Inga extravaganser, om inte kött till porterstek räknas dit. På ett allt sämre humör blir skriftställaren medan han hasar runt bland gondolerna. 

En riktig surgubbe, drypande ättika och svavel ur mungiporna. Tillbakahållna, grova svordomar. "Ful i munnen", som min mor förmanande brukade säga.

Provocerande prishöjningar på ta mig sjutton allt, från minsta russinpaket till Bregott (betalas med guldtacka snart). Pågående sådana, skriv upp det! Inget slut på eländet i sikte.

Ibland kan man luras tro att det bara är marginella höjningar, eftersom priset före höjning på en specifik vara tycktes ganska lågt. Men räkna om till procent, och ökningen hamnar på 20-30 procent. 

Hårresande! Och - varför just denna procentsats? Varför inte 5, 7 eller 12? Rena metafysiken.

Ända sedan jag pluggade nationalekonomi i Upsala vid 70-talets början - hetsiga diskussioner med föreläsarna om den verklighetsfrämmande mikroteorin, beskrivande relationen mellan utbud och efterfrågan - har prisbildningens mekanismer fascinerat mig. 

Men numera retas jag bara upp, blodtrycket stiger. 

Ingen idé att störa den centralstyrda, produktupplockande, hyllsorterande personalen med frågor om varför dessa chockerande prishöjningar. Jag har "roat" mig med att göra det, elak som jag är, men lade av. 

Men hör jag från någon på ICA, eller för den delen Coop, "kriget" en gång till exploderar jag! Jag lovar.  

På tv:n framställs prishöjningarna - "inflationen" - som ett obevekligt fenomen i stil med den nyckfulla väderleken. Ingen mänsklig hand - nationalekonomins fader Adam Smith myntade begreppet den "osynliga handen" - ligger bakom. 

Jo, Vladimir Putin, förstås! Höll på glömma honom i hastigheten. Men jag kan inte räkna ut hur han når att prissätta i min ICA-butik i Gefle. Har inte han fullt upp ändå?

"Experter" från bankvärlden och HUI (Handelns Utredningsinstitut), där en tidigare, allt voluminösare, kollega till mig villigt tjänar matvarujättarna, kommenterar i rutan med pannorna i djupa veck. Totalt obegripligt. Dimridåer. Och nyhetsankarna ler enfaldigt. 

Inte blir jag klokare heller av att lyssna till de stigande räntornas Ingves, stackarn med ett utseende som väl inte ens en mor kan älska.

SVT lyckas alltid - jag har sagt det förut att jag misstänker amatörskådespelare anlitas - skaka fram lurkar ur folkdjupet som verkar lika framåtrusande som tåget till Årsunda. Och dit har aldrig gått något tåg. 

De får lägga ut texten om hur de drar åt svångremmen, avstår från allt som gör livet värt att leva, huttrar i utkylda lägenheter, sätter på tvättmaskinen på småtimmarna und så weiter. Vad förväntar de sig, dessa arma själar? Beröm av regeringen? En kommande plats i himmelriket?

De som med tomma ögon och tunna plånböcker, grinande ungar när de inte får köpa glass, drar sina vagnar inne på ICA är inte bättre de. Jag får lust att göra som Magritte med sin nollställda granne: sparkade honom i baken för att se om han fortfarande levde. 

Motgift, motgift! Jag behöver motgift! Avvikare. Utstickare. I TV8 Doc Martin. Omutlig och bisarr, helt egen. I C More Outnumbered med den oförtröttligt kreative Ben, likaså helt egen. 

Jag misstänker att det kliar i fingrarna på psykologer och psykiatriker - vita rockens fascister - att trycka dit en diagnos och påbörja nedbrytningen med psykofarmaka. Alla ska fösas in i lydnadens led.

Jag får väl mejla min voluminösa (ingen svångrem, där inte) ex-kollega på HUI och be honom om råd hur jag ska börja älska "inflationen". Med omsorg om blodtrycket.

Bild: swedoffice.se

Konsten att gömma pölsa

Min mamma var duktig på att "brassa käk" - som di modärna säger. Alltid traditionell svensk husmanskost på menyn. Kåldolmar hennes specialitet, mammas paradgren! Hörde till att hon skulle truga, uppmana att ta om. Först efter minst två backningar var hon nöjd. 

Fint dukat ett måste. Även till vardags, ögat skulle ha sitt. Fullkomligt otänkbart att langa fram en plastask med margarin, bara så där, på bordet. Blasfemi!

Nä, riktigt smör skulle det vara. Ännu mer när Bregott och Flora - vem kan för övrigt glömma reklamfilmerna för det senare med Ernst-Hugo och Margareta Krook i huvudrollerna? - gjort sitt intåg. 

Runmärkt smör upplagt på blommig assiett mammas "koncept". På högtidsdagar, såsom vid konfirmation eller realexamen, med lämpligt verktyg rullat till räfflade kulor.

Vid de tillfällen hon reste bort på uppdrag av arbetarrörelsen, husmodersföreningen eller kyrkan tillagade hon ordentligt med "krubb" (pappas uttryck) innan avresan till pappa och mig. Så vi bara hade att plocka fram och värma. Båda fullfjädrade noviser vid spisen. 

En gång fick pappa för sig att bjuda sonen på restaurang. Valet föll på Krubban som stället fyndigt (minns pappas "krubb") hette, granne med Statt. "Ta nu precis vad du vill!" Lamm lät gott, så det beställde jag. Dyrt så det förslog. 

In från köket bars en portion, tillräcklig för mer än en gäst, med något obestämbart slemmigt som simmade omkring i grönaktig sås på tallriken inför den skräckslagne gossen. Efter det aldrig mer lamm.

Gratis skollunch hade endast barn till skiftgående föräldrar rätt till. Men när mamma vid ett annat tillfälle var förhindrad stå vid grytorna, ordnade hon så att jag fick äta tillsammans med de andra barnen. 

Utspisningen skedde på Valhalla, anrik byggnad med speciell arkitektur från 1908. Uppförd av företaget i syfte att maskinslavarna i densamma från och till skulle utfordras (!) med några droppar kultur och underhållning. Men ingen klassamarbetets bruksanda förstörande politik! 

På Valhalla arrangerades blöta skoldanser under min tid. 60-talets idoler, såsom Lee Kings, Hep Stars och Shanes, intog scenen. 

Pölsa på menyn! Kunde inte föreställa mig något äckligare. Vad göra? Nöden har ingen lag. Plattade till den gråsiktiga "uppkastningen" med hjälp av en pytteliten sidotallrik ämnad för bröd och grönsaker. Försökte dölja den svällande ohyggligheten under den sistnämnda. 

På darrande ben närmade jag mig kallsvettig, lunchtimman förbi, snart skulle det ringa in, de bistra mattanterna, utrustade med bländvita rockar och röntgenblick, för att lämna från mig använda tallrikar och bestick. Klarade mig, puh, utan att avslöjas.

För mamma var maten, födan, central. En gång ringde jag henne från Upsala. Sonen riktigt under isen, mådde tjyvtjockt. Förde, stapplande med orden, fram att jag hade det pyrt. Inte visste något som helst råd. Knäpptyst en kort stund i andra änden. Sedan: Har du ätit?

När jag nu läser litteraturvetaren och akademiledamoten Anders Olssons Eklunds hunger, snablar vilken krävande bok, ingen du slukar (!) på en kafferast, kommer jag osökt att tänka på utfordrandets centrala roll i Sandviken. 

Den estetiskt asketiske Vilhelm Ekelund sökte hungern, i en vidare betydelse nota bene, för sitt skapandes skull. Men mat måste man ha, skulle mamma med eftertryck betonat. För dagens slimmade, självsvältandets, ideal skulle hon inte ha något som helst till övers. 

Bild: matspar.se

Ett ljus för Anna Politkovskaja, ett för Lars Vilks

Angst essen Seele auf. (Rainer Werner Fassbinder, tysk filmare och dramatiker.)

7 oktober. Journalisten Anna Politkovskajas dödsdag. Samma dag år 2006 sköts hon kallblodigt ihjäl utanför sin bostad i Moskva.

Anna Politkovskaja var, som granskande journalist, en nagel i ögat på mannen som leker tsar över ett imperium. Kompromisslöst åsidosättande offentlig lögn och propagandistiska dimridåer. Lojal endast mot sanningssökandet och sin integritet.

 
Anna var inte naiv. Tvärtom mycket väl medveten om att hon inte kunde bedriva sin kritiska journalistik, i grävandet efter fakta ingick Tjetjenien och smutsiga krig där, ostraffat. Inte hur länge som helst. Risken uppenbar att hon, den misshagliga, skulle komma att tystas. 

Ändå fortsatte hon oförtrutet sitt arbete med att skärskåda Putins monolitiska stat. Som om inget kunde skrämma henne. Dumdristigt, kanske någon mindre modig kunde tycka. Ignorerande faran, varningsropen.

En av makten oanfrätt journalist. Till skillnad från "kollegerna" på svensk botten, makten legitimerande. Alltid agerande inom osynliga, diskursiva ramar. Tjänande.

På Bokmässan i Göteborg, blott något år efter Anna Politkovskajas död, samtalade jag med en man tillhörande en rysk människorättsorganisation som, fråga mig inte hur, skaffat sig tillgång till övervakningskameran i portuppgången. 

På filmen går Anna med raska steg nedför trapporna mot porten. Strax skall skotten avlossas. Själva avrättandet har inte fångats på bild. Vissheten om att hon, utan att misstänka något, rör sig mot sin död väcker fasa hos åskådaren. 

Tjetjener pekades sent omsider ut, jag tror till och med att anhållanden skedde. Men det viskades genast om kopplingar till centralmaktens boningar, Kreml, och den dessa dagar av många djupt avskydde Putin. Någon i toppen "måste" ha godkänt eller känt till likvideringen. 

Utan att skräda orden hade Anna meddelat sitt förakt för den forne, oförsonlige, KGB-officeren Vladimir Putin. I Oliver Stone´s The Putin Interviews (2015-2017), furstespeglande och hagiografiska, framställdes han ju närmast som en ofarlig regent. 

Politkovskaja och Putin. Långt till svenska politiker och journalister i en den varma omfamningens symbios. Kliar varandras ryggar, kysser på kind, "bondar". Det stockholmska "kletet" som den avpolletterade, förre Oskarhamnsbon, Juholt träffande uttryckte det. 

 

Varje år den 7 oktober skriver jag om, och tänder ett ljus, för Anna Politkovskaja. Denna dag också ett för Lars Vilks, död 3 oktober 2021. 

Moderna museets chef refuserar hans rondellhund, noterar jag. (https://www.expressen.se/kultur/det-var-konstvarlden--som-lars-vilks-ville-at/) Rädsla urholkar själen - och omdömet. 

Bild. nbcnews.com

Aktningsvärd ålder

"Ålder är bara en siffra." 

Min far gick bort sextioåtta år fyllda. Min mor i midsommarveckan samma år som hon, senare om hösten, skulle fyllt sjuttiofem. Mormor, ett 1890-talets barn, hann bli sextiosex. Morfar, sex år äldre, befann sig i samma ålder som min mor när han stämplade ut från jordelivet. 

Min cancersjuka syster delgavs en prognos att hon skulle ta adjö av jordelivet ungefärligen vid samma ålder. Men överraskade läkarna och levde några år till, som på "övertid". Om än allt somatiskt sämre, sorgligt och smärtsamt att som lillebror hjälplöst bevittna. 

Jag plågas av en trist benägenhet att inför mig själv räkna upp dem som gått före, deras dödsår. Alldenstund jag gör det, släpper jag in ängslan över hur mycket tid jag möjligtvis kan tänkas ha kvar att spela med. För varje uppräkning krymper den. 

I ängslans spår växer stingslig rastlöshet. Bortkastad energi, totalt meningslöst. Detta lösa spekulerande om vad som eventuellt, eller i bästa fall, återstår. Men vad hjälper det mot vad som liknar ett tvångsbeteende? Ännu ett av mina. Ofrihetsskapande. 

Det biologiska arvet. Genetikens lagar. Jag har blivit alltmer övertygad, inte minst genom vänskapen med Gunnar Adler-Karlsson (borta och djupt saknad), om vad som i allt väsentligt styr och sätter ramarna för våra liv. 

Ofrivilligt anlöper vi jorden, utan att kunna välja lämplig "utrustning". Vi är predisponerade. Sociala varelser och påverkade av vår miljö, javisst, men också biologiska. Gunnar stämplades som "reaktionär" när han påtalade det självklara. 

De närmaste släktingarnas livslängd indikerar min egen. Men naturligtvis ur en trevande och osäker sannolikhetssynpunkt. Klart jag kan försöka intala mig själv att jag utgör avvikelsen, undantaget. Dylika måste man räkna med. Eller att läkarvetenskapen "gått framåt". 

Idag hade nog flera av de uppräknade, med en "modärnare" (finner inget bättre ord) behandling, kunnat leva längre. Men det skänker ringa tröst, båtar föga. Dock, tilläggas bör, att jag själv med en "äldre" behandlingsform kunde varit död för tjugotvå till tjugotre år sedan. 

Undsattes av min livmedikus, och min vän som han blivit efter vår mångåriga kontakt, onkologen Hans Hagberg på Ackis i Upsala. En av våra allra främsta lymfomspecialister. 

Döden har varit en ovälkommen och efterhängsen följeslagare sedan tidigt. Jag vågar datera "hans" (vägrar använda det fula "hen") inträdande i mitt liv till tioårsåldern. I samband med att min älskade mormor Elin lämnade mig.

Filosofen Heidegger, om jag läst honom rätt, tveksamt emedan han skrev snårigare än de flesta, menade att insikten att vi skall dö utgör premissen för att kunna leva fullvärdigt här och nu. Denna insikt gör oss bättre rustade existentiellt, får därför inte förträngas.

Ta i trä. Kan lika gärna vara förlamande. Men så minns jag Peter Nolls underbara bok Den utmätta tiden som jag sträckläste för många år sedan. Om en dödssjuks sista dagar som, paradoxalt kunde det tyckas, färgas innehållsrika, livsbejakande. 

För som Noll säger: "alla borde leva så, för tiden ÄR utmätt." Det vill säga, leva varje dag som vore det den sista. Alla har vi så att säga, och som Martin Heidegger försökte förmedla, en dödsdom hängande över oss. Från det vi föds, för att spetsa till det. 

Det "enda" Noll, femtiofem år gammal informeras han om obotlig cancer i urinblåsan, ångrar är det han inte gjorde under sitt liv fram till dess. Framförallt att han inte vågat visa större civilkurage. Och att han inte valde en annan, mindre konventionell, yrkesbana än juridikens. 

Prästen Bengt, träffade denne ovanlige svartrock, en Gösta Berlings like, i samband med en begravning för några veckor sedan, och jag ställer oss bakom deklarationen "Jag hatar döden!" från en av mina böcker.

Jag testade den för några dagar sedan på en volontärpräst vi stötte samman med i Svenska Sjömanskyrkan, heter fortfarande så fast den är inte längre är någon sådan, i Skagen. 

Han började genast, närmast pliktskyldigt, prata om det väntande himmelriket efter döden. Det himmelrike jag, om än kristen och troende, önskar förverkligat på jorden före döden. Varför skjuta upp, ge sig till tåls - till vilken nytta? 

Inget "I´ll get pie in the sky when I die" för min del. Ro hit med de goda dagarna bums! 

I förrgår fyllde jag sjuttiotre (hjärtat värms av alla födelsedagshälsningar, all kärlek och omtanke). Jag har blivit gammal. Uppnått en "aktningsvärd ålder", som det åtminstone förr brukade uttryckas i högtidliga sammanhang. Bara en siffra? Jo - tjenare!

Men jag säger, travesterande, som Lars Gustafsson: Jag ger mig inte! Jag börjar om!

 

Läs Peter Noll! Denna enastående hyllning till det enda liv vi fått oss till skänks. Hans uppmaning att fullt ut leva medan vi kan bränner. Dottern avslutade hans bok, när han inte orkade längre.

Bild: lyxtelegram.se