Jag har varit förtjust i grabben från Vasa, Mikko Manner. Det jag sett av honom. Inte bara för att jag gillar finnar och finsk mentalitet i största allmänhet. Han har givit ett sympatiskt intryck. Och i mina ögon, jag har ju hållit på mycket med ledarskapsutbildning, framstått som att han personifierar ett modernt ledarskap.
Det sistnämnda något jag strävade efter att ge ett uppfordrade innehåll på mina kurser.
Ingen auktoritär, med hela handen pekande, Boork eller en rigid Peter Andersson med sin statistikhysteri. Även om Mikko kanske varit lite väl snacksalig, glad i sitt eget munväder. Mångordig, som om det tryckts på en knapp till ett ordflöde.
Med det aldrig definierade uttrycket "momentum" återkommande.
Snack får inte ersätta verkstad, för att floska på som i en C More-intervju. Min mammas kusin tränade fotbollsklubben SAIK. Förlust efter förlust efter förlust. "Ett fall framåt", efter varje match när de svartvita bitit i naturgräset. Evander citerade det i en bok.
Tommy Sandlin, ingen som han, brukade föreläsa om de olika stadier han genomgått och som utvecklat honom professionellt. Från tränare via coach till ledare. Så småningom gick han under benämningen "hockeyprofessorn".
I Brynäs hade det räckt med att han intog tränarens roll. Det var spelarna som styrde, lade upp taktiken, hur man skulle spela. Kollektivet - en för alla, alla för en. I ett nötskal den legendariska Brynäsandan. Sandlin kallade det "sossehockey". [Fotnot]
Nu har jag sett varje match Brynäs spelat så här långt denna säsong. Min närstående och jag suttit som klistrade vid våra datorer, även här i Danmark. På tok för tidigt misströsta, kanske är jag en olyckskorp med mitt Sandvikenursprung.
Men det börjar kännas litet som de senaste, oss Brynäsälskare hårt prövande, säsongerna. Illavarslande.
Trots minst fem stjärnvärvningar, med Johan Larsson i spetsen. En av SHL:s allra bästa spelare. En fröjd att följa på isen. Liksom backgiganten David Sklenicka, iron man. En Franz Beckenbauer på isen, libero och dirigent.
En match inleds bra, sedan faller Tigrarna liksom ihop och spelarna börjar jaga. Plötsligt inget lag på isen, ingen organisation, inget tålamod.
Tillbaka till Manner. Varför tar han inte time-out när han borde? När han från sin överblickande utkiksplats i båset ser att det börjar falla ihop och något måste göras. Och varför tar han ut målvakten när han inte borde göra det, slaget redan förlorat?
Försämrar bara målskillnaden för Brynäs. Repar i värsta fall moralen inför nästa match.
Hur han är som tränare vet jag inget om. Känner inte längre någon spelare som kunde "läcka" inside information. Om det, eller om Manner som coach. Saknar han nödvändig lyhördhet i stridens hetta? Tillämpar han ett invant coachbeteende som han finner beprövat?
Han har ju varit med och vunnit imponerande mycket med de finska lejonen.
Jag känner mig bekymrad, kan inte låta bli. I morgon Malmö med Sylvegård och gänget i Skåneland. Överraska mig, Manner! Tre poäng och övertygande spel. Hoppas Manner lyssnar till sig själv: "Jag måste göra ett bättre jobb!" (GD 220929).
Utgår ifrån att Mikko och laget sätter sig på Öresundståget, ägnar dagen åt Köpenhamn och Tivoli. Teambuilding! Inför söndagens rysare. Ujuj.
FOTNOT. Se gärna mitt bidrag "Brynäs och det efterindustriella Gävle" i antologin Den samtida historien (Carlssons, 1996).
Bild: hockeysverige.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar