Aktningsvärd ålder

"Ålder är bara en siffra." 

Min far gick bort sextioåtta år fyllda. Min mor i midsommarveckan samma år som hon, senare om hösten, skulle fyllt sjuttiofem. Mormor, ett 1890-talets barn, hann bli sextiosex. Morfar, sex år äldre, befann sig i samma ålder som min mor när han stämplade ut från jordelivet. 

Min cancersjuka syster delgavs en prognos att hon skulle ta adjö av jordelivet ungefärligen vid samma ålder. Men överraskade läkarna och levde några år till, som på "övertid". Om än allt somatiskt sämre, sorgligt och smärtsamt att som lillebror hjälplöst bevittna. 

Jag plågas av en trist benägenhet att inför mig själv räkna upp dem som gått före, deras dödsår. Alldenstund jag gör det, släpper jag in ängslan över hur mycket tid jag möjligtvis kan tänkas ha kvar att spela med. För varje uppräkning krymper den. 

I ängslans spår växer stingslig rastlöshet. Bortkastad energi, totalt meningslöst. Detta lösa spekulerande om vad som eventuellt, eller i bästa fall, återstår. Men vad hjälper det mot vad som liknar ett tvångsbeteende? Ännu ett av mina. Ofrihetsskapande. 

Det biologiska arvet. Genetikens lagar. Jag har blivit alltmer övertygad, inte minst genom vänskapen med Gunnar Adler-Karlsson (borta och djupt saknad), om vad som i allt väsentligt styr och sätter ramarna för våra liv. 

Ofrivilligt anlöper vi jorden, utan att kunna välja lämplig "utrustning". Vi är predisponerade. Sociala varelser och påverkade av vår miljö, javisst, men också biologiska. Gunnar stämplades som "reaktionär" när han påtalade det självklara. 

De närmaste släktingarnas livslängd indikerar min egen. Men naturligtvis ur en trevande och osäker sannolikhetssynpunkt. Klart jag kan försöka intala mig själv att jag utgör avvikelsen, undantaget. Dylika måste man räkna med. Eller att läkarvetenskapen "gått framåt". 

Idag hade nog flera av de uppräknade, med en "modärnare" (finner inget bättre ord) behandling, kunnat leva längre. Men det skänker ringa tröst, båtar föga. Dock, tilläggas bör, att jag själv med en "äldre" behandlingsform kunde varit död för tjugotvå till tjugotre år sedan. 

Undsattes av min livmedikus, och min vän som han blivit efter vår mångåriga kontakt, onkologen Hans Hagberg på Ackis i Upsala. En av våra allra främsta lymfomspecialister. 

Döden har varit en ovälkommen och efterhängsen följeslagare sedan tidigt. Jag vågar datera "hans" (vägrar använda det fula "hen") inträdande i mitt liv till tioårsåldern. I samband med att min älskade mormor Elin lämnade mig.

Filosofen Heidegger, om jag läst honom rätt, tveksamt emedan han skrev snårigare än de flesta, menade att insikten att vi skall dö utgör premissen för att kunna leva fullvärdigt här och nu. Denna insikt gör oss bättre rustade existentiellt, får därför inte förträngas.

Ta i trä. Kan lika gärna vara förlamande. Men så minns jag Peter Nolls underbara bok Den utmätta tiden som jag sträckläste för många år sedan. Om en dödssjuks sista dagar som, paradoxalt kunde det tyckas, färgas innehållsrika, livsbejakande. 

För som Noll säger: "alla borde leva så, för tiden ÄR utmätt." Det vill säga, leva varje dag som vore det den sista. Alla har vi så att säga, och som Martin Heidegger försökte förmedla, en dödsdom hängande över oss. Från det vi föds, för att spetsa till det. 

Det "enda" Noll, femtiofem år gammal informeras han om obotlig cancer i urinblåsan, ångrar är det han inte gjorde under sitt liv fram till dess. Framförallt att han inte vågat visa större civilkurage. Och att han inte valde en annan, mindre konventionell, yrkesbana än juridikens. 

Prästen Bengt, träffade denne ovanlige svartrock, en Gösta Berlings like, i samband med en begravning för några veckor sedan, och jag ställer oss bakom deklarationen "Jag hatar döden!" från en av mina böcker.

Jag testade den för några dagar sedan på en volontärpräst vi stötte samman med i Svenska Sjömanskyrkan, heter fortfarande så fast den är inte längre är någon sådan, i Skagen. 

Han började genast, närmast pliktskyldigt, prata om det väntande himmelriket efter döden. Det himmelrike jag, om än kristen och troende, önskar förverkligat på jorden före döden. Varför skjuta upp, ge sig till tåls - till vilken nytta? 

Inget "I´ll get pie in the sky when I die" för min del. Ro hit med de goda dagarna bums! 

I förrgår fyllde jag sjuttiotre (hjärtat värms av alla födelsedagshälsningar, all kärlek och omtanke). Jag har blivit gammal. Uppnått en "aktningsvärd ålder", som det åtminstone förr brukade uttryckas i högtidliga sammanhang. Bara en siffra? Jo - tjenare!

Men jag säger, travesterande, som Lars Gustafsson: Jag ger mig inte! Jag börjar om!

 

Läs Peter Noll! Denna enastående hyllning till det enda liv vi fått oss till skänks. Hans uppmaning att fullt ut leva medan vi kan bränner. Dottern avslutade hans bok, när han inte orkade längre.

Bild: lyxtelegram.se