Den brittiska filmen ”I Used to Be Famous” (2022) på Netflix handlar om skuld och brytandet av onda cirklar. Socialrealisten Ken Loach kunde ha regisserat detta vardagsdrama.
Vinnie, frontfiguren i ett de hysteriskt skrikande flickornas pojkband typ Backstreet Boys eller Take That, förpassas till glömska och anonymitet efter att ha befunnit sig i strålkastarskenet.
Tilltufsad, vilsen och ensam försöker han göra come back efter 20 års bortavaro från scenen. Spelar med sin synt på gatan. Ber om gig på pubar, förnedrar sig. Stjäl mat. Det börjar att se riktigt illa ut för den luggslitne, avdankade flickidolen.
Men så träffar han Stevie, en pojke med diagnosen ”autistisk”. Överbeskyddande moder som med näbbar och klor håller honom borta från världen, tillåter endast att han deltar i kyrkliga arrangemang tillsammans med likasinnade.
Ytterst skicklig är han, Stevie, med trumpinnarna. Drömmer om ett liv som musiker. Utan modern som givit sina egna drömmar om ett annat liv på båten. Längtar frigörelse och uppbrott. Stå på egna ben.
Det till synes omaka paret Vinnie och Stevie finner varandra i musiken. Mer än så. Vinnie svek sin bror på dödsbädden. Något han aldrig kommit över. Nu är han på väg att svika igen. Men det blir inte riktigt så. Under försoningens milda stjärna.
Filmen slutar i kärleksfull värme. Till pumpande, upplyftande musik.
Dessförinnan påminns åskådaren om egna svek. Kommer inte undan självrannsakandet. Det gör ont. Hur lätt det är att svika! Göra andra illa. Dem man borde vara rädd om. Mest sig själv.
Det kan vara långt till förlåtelsen. Börja ta steget. Men det är aldrig för sent. I denna insikt bor hoppet om mer tillitsfulla mänskliga relationer.
Mer sådana uppbyggliga filmer! Än en gång tänker jag Ken Loach med sin ljusa människosyn. Filmer om vanliga människor, dig och mig, som slutar lyckligt. Man mår bra av att se dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar