Relationer måste vårdas

 

Vi ser den brittiska serien Marriage (2022) i dansk tv. Ger oss inte förrän vi sett alla fyra, timslånga, avsnitten. Svårt släppa serien. Skickliga Nicola Walker, vars skådespelarkonst vi länge imponerats av via filmer och tv-serier, i en av huvudrollerna. 

Brittisk medelåders medelklass i vardaglig närbild, inga intressen förutom alla tillhörande den privata sfären. Öppnas aldrig en bok, pratas aldrig samhälle och politik. Som dväljdes de i en radhusbubbla.

Förlorat en son som de inte riktigt sörjt, förlusten kapslats in. Mannen, förtjänstfullt spelad av Sean Bean, sparkas från sitt jobb, hänger i luften, allt osäkrare på sin roll i tillvaron, signalerar vilsenhet med kroppsspråk och ett nervöst fnissande, rädd inte vara till lags. 

Ordet "överflödig" flyger in i mitt huvud. Det kan uppfattas som värderande och enbart nedlåtande. Men kan förses med en beskrivande innebörd. Kopplat till pågående inre förändring av det ekonomiska systemet .

För plötsligt kommer jag osökt att tänka på boken Globaliseringsfällan av Martin  och Schumann, måste ha många år på nacken. De presenterade en dyster bild av ett "20:80-samhälle". 

Tjugo procent "behövs", resten mer eller mindre "överflödiga". Ur ett senkapitalistiskt, strikt ekonomistiskt perspektiv där människan uteslutande bedöms efter sitt "marknadsvärde". Och det är inte stabilt. 

Det är som om doktor Mengele skulle stå på rampen och utan förbarmande selektera. "Dig kan vi använda, icke dig."

André Gorz inne på samma spår som Martin och Schumann med sitt begrepp "2/3-samhället". Min vän Gunnar Adler-Karlsson, tillika vän med Gorz, förutsåg väldiga negativa konsekvenser för samhällets sammanhängande med många "obehövliga" och "avhängda". 

Jag har glömt vad Hillary Clinton med iskallt förakt i stämman kallade alla "utanförstående" i sin presidentvalskampanj. Ord definierar verklighet, vi väljer dem och de är aldrig oskyldiga.

Och så nu, gigekonomin. Ring inte oss, vi ringer dig. Lägg till "energikris" och inflation. Krig i Ukraina. Otryggheten sprider sig, ingen går säker. Inte heller den medelklass makarna i Marriage tillhör.

Ronald Laings fyndiga begrepp ontologisk ångest ligger nära till hands att tillämpa. En aktuell undersökning av danskarna (presenterad häromaftonen i DR TV), förknippade med sitt "hygge", visar att de aldrig mått så psykiskt dåligt som nu.

Medelklassparet i Marriage har, för tillfället, det bra materiellt. Deras problem ligger på ett relationsplan. Hustruns relation till sin far, makens till adoptivdottern, makarnas inbördes relation. I sista avsnittet nås ändå något slags försoning, eller lugn. Men ingen happy end. 

Jag tänker: man kan inte bara leva för det privata. Kärnfamiljens väl och ve. Bakmaskiner och påtandet i trädgård. I förekommande fall barnbarn. Det räcker inte, du försnävas. Du måste ha något mer, något utanför hemmets portar. "Världen ser dig", skrev Göran Palm. Ser du den?

Jag tackar min lyckliga stjärna för mitt skrivande. Men, och det stör min sinnesfrid, jag känner alltför väl igen mig i serien. 

Fly inte det ansvar du har i en relation. Vårda den. Det låter som en klisché. Eller allmänt råd från radiopsykologen. Från Sandviken bär jag med mig ordlösheten, tystnadens dragningskraft, undvikandet av samtal som riskerar att rymma latent konflikt. Än idag.

Att sluta tala med varandra, det är att påbörja dödandet av en relation. Marriage skrämmer med sin version av detta påbörjande. I en till synes genomtrivialiserad, upprepandets vardag.

Men, egentligen, kanske det till syvende och sist börjar med att man flyr och försummar sig själv, relationen till sig själv. "Det som är botten i dig är botten också i andra." (Gunnar Ekelöf) 

Bild: bt.com