Det påstås att Aina Erlander, när hennes Tage gått bort, återlämnade blyertspennor som det stod ”Tillhör Statsverket” på. Inget ”snyderi” som dansken säger. Det som inte tillhör dig utan det "allmänna", det försöker du inte att roffa åt dig. Var ärlig.
Jag minns hur min mor höll de socialdemokratiska kommunalpolitikerna i Sandviken högt. De härstammade ju från samma bakgrund som hon, uppväxta på Bruket. Och förde med sig in i politiken det hederlighetens ideal de insupit med modersmjölken.
Därmed förebilder, förtjänade respekt. Inget fiffel.
”Gör din plikt, kräv din rätt!" kan höras från socialdemokratiskt håll än idag. Men uppmaningen alltmer urholkad i takt med att den förkättrade ”arbetslinjen” radikalt byter innebörd. Rättslöshet och anställningsotrygghet breder ut sig, "rätt" och "plikt" relativiseras.
Den växande gigekonomin spelar in med konsekvenser som ordentligt borde utredas. Banden lösa mellan köpare och säljare av arbete. Kopplingen till ett "samhälle" oklar när allt verkar falla inom Marknadens domän.
Och det gäller att överleva på samma nyckfulla marknad. I hård konkurrens. Ingen solidaritet! Vässa armbågarna, glöm allt vad samhällsmoral och "de andra" heter.
På mammas tid fanns inget fulare än att ”gå till socialen”. Man skulle inte ”ligga samhället till last”. Hon hade det knapert efter pappas död. Låg änkepension. Men klagade aldrig. Tvärtom. Drygade ut pensionen med trappstädning i min gamla folkskola.
Aldrig rädd för att hugga i. Inställd på att göra rätt för sig. Självklart. Man tar sitt ansvar. Basta.
På olika sätt, så uppfattar jag det, var hon med och byggde samhället just genom att hon tog sitt ansvar för det. Samhället börjar med dig, det visste mamma utan att behöva lägga ut texten om det. Man arbetar - och man bryr sig om varandra.
De sociologiska klassikerna startade i undran ”hur blir samhället möjligt?” När jag bevittnar vad som sker i min hemstad Gefle, även skjuts på öppen gata, kastar jag om frågan: ”hur blir samhället omöjligt?” Ryser vid blotta tanken på samhällets "upphörande".
Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga vad du kan göra för samhället. För att travestera en amerikansk slogan. Annars väntar den iskalla polarnatten, som den tyske sociologen Max Weber metaforiskt formulerade det. Kanske är vi redan där.
Bild: aftonbladet.se
En del självuppfostrar sig själva med präktiga myter från dåtiden som nog alltid mest var sagor. Dessa spelar martyrer, höjer sig över andra med sin spelade finhet. En del ser vad glufsande överhet gör & vad som egentligen är meningen med samhällskonstruktionen. Det var inte annorlunda 1945.
SvaraRadera