Tåget till Årsunda

" - Vad tycker du om Watergate-affären? - Vet inte, jag handlar på ICA."

Med det hårt använda kreditkortet från Norwegian redo bunkrar vi om söndagen på ICA. Inga extravaganser, om inte kött till porterstek räknas dit. På ett allt sämre humör blir skriftställaren medan han hasar runt bland gondolerna. 

En riktig surgubbe, drypande ättika och svavel ur mungiporna. Tillbakahållna, grova svordomar. "Ful i munnen", som min mor förmanande brukade säga.

Provocerande prishöjningar på ta mig sjutton allt, från minsta russinpaket till Bregott (betalas med guldtacka snart). Pågående sådana, skriv upp det! Inget slut på eländet i sikte.

Ibland kan man luras tro att det bara är marginella höjningar, eftersom priset före höjning på en specifik vara tycktes ganska lågt. Men räkna om till procent, och ökningen hamnar på 20-30 procent. 

Hårresande! Och - varför just denna procentsats? Varför inte 5, 7 eller 12? Rena metafysiken.

Ända sedan jag pluggade nationalekonomi i Upsala vid 70-talets början - hetsiga diskussioner med föreläsarna om den verklighetsfrämmande mikroteorin, beskrivande relationen mellan utbud och efterfrågan - har prisbildningens mekanismer fascinerat mig. 

Men numera retas jag bara upp, blodtrycket stiger. 

Ingen idé att störa den centralstyrda, produktupplockande, hyllsorterande personalen med frågor om varför dessa chockerande prishöjningar. Jag har "roat" mig med att göra det, elak som jag är, men lade av. 

Men hör jag från någon på ICA, eller för den delen Coop, "kriget" en gång till exploderar jag! Jag lovar.  

På tv:n framställs prishöjningarna - "inflationen" - som ett obevekligt fenomen i stil med den nyckfulla väderleken. Ingen mänsklig hand - nationalekonomins fader Adam Smith myntade begreppet den "osynliga handen" - ligger bakom. 

Jo, Vladimir Putin, förstås! Höll på glömma honom i hastigheten. Men jag kan inte räkna ut hur han når att prissätta i min ICA-butik i Gefle. Har inte han fullt upp ändå?

"Experter" från bankvärlden och HUI (Handelns Utredningsinstitut), där en tidigare, allt voluminösare, kollega till mig villigt tjänar matvarujättarna, kommenterar i rutan med pannorna i djupa veck. Totalt obegripligt. Dimridåer. Och nyhetsankarna ler enfaldigt. 

Inte blir jag klokare heller av att lyssna till de stigande räntornas Ingves, stackarn med ett utseende som väl inte ens en mor kan älska.

SVT lyckas alltid - jag har sagt det förut att jag misstänker amatörskådespelare anlitas - skaka fram lurkar ur folkdjupet som verkar lika framåtrusande som tåget till Årsunda. Och dit har aldrig gått något tåg. 

De får lägga ut texten om hur de drar åt svångremmen, avstår från allt som gör livet värt att leva, huttrar i utkylda lägenheter, sätter på tvättmaskinen på småtimmarna und så weiter. Vad förväntar de sig, dessa arma själar? Beröm av regeringen? En kommande plats i himmelriket?

De som med tomma ögon och tunna plånböcker, grinande ungar när de inte får köpa glass, drar sina vagnar inne på ICA är inte bättre de. Jag får lust att göra som Magritte med sin nollställda granne: sparkade honom i baken för att se om han fortfarande levde. 

Motgift, motgift! Jag behöver motgift! Avvikare. Utstickare. I TV8 Doc Martin. Omutlig och bisarr, helt egen. I C More Outnumbered med den oförtröttligt kreative Ben, likaså helt egen. 

Jag misstänker att det kliar i fingrarna på psykologer och psykiatriker - vita rockens fascister - att trycka dit en diagnos och påbörja nedbrytningen med psykofarmaka. Alla ska fösas in i lydnadens led.

Jag får väl mejla min voluminösa (ingen svångrem, där inte) ex-kollega på HUI och be honom om råd hur jag ska börja älska "inflationen". Med omsorg om blodtrycket.

Bild: swedoffice.se