Angst essen Seele auf. (Rainer Werner Fassbinder, tysk filmare och dramatiker.)
7 oktober. Journalisten Anna Politkovskajas dödsdag. Samma dag år 2006 sköts hon kallblodigt ihjäl utanför sin bostad i Moskva.
Anna Politkovskaja var, som granskande journalist, en nagel i ögat på mannen som leker tsar över ett imperium. Kompromisslöst åsidosättande offentlig lögn och propagandistiska dimridåer. Lojal endast mot sanningssökandet och sin integritet.
Anna var inte naiv. Tvärtom mycket väl medveten om att hon inte kunde bedriva sin kritiska journalistik, i grävandet efter fakta ingick Tjetjenien och smutsiga krig där, ostraffat. Inte hur länge som helst. Risken uppenbar att hon, den misshagliga, skulle komma att tystas.
Ändå fortsatte hon oförtrutet sitt arbete med att skärskåda Putins monolitiska stat. Som om inget kunde skrämma henne. Dumdristigt, kanske någon mindre modig kunde tycka. Ignorerande faran, varningsropen.
En av makten oanfrätt journalist. Till skillnad från "kollegerna" på svensk botten, makten legitimerande. Alltid agerande inom osynliga, diskursiva ramar. Tjänande.
På Bokmässan i Göteborg, blott något år efter Anna Politkovskajas död, samtalade jag med en man tillhörande en rysk människorättsorganisation som, fråga mig inte hur, skaffat sig tillgång till övervakningskameran i portuppgången.
På filmen går Anna med raska steg nedför trapporna mot porten. Strax skall skotten avlossas. Själva avrättandet har inte fångats på bild. Vissheten om att hon, utan att misstänka något, rör sig mot sin död väcker fasa hos åskådaren.
Tjetjener pekades sent omsider ut, jag tror till och med att anhållanden skedde. Men det viskades genast om kopplingar till centralmaktens boningar, Kreml, och den dessa dagar av många djupt avskydde Putin. Någon i toppen "måste" ha godkänt eller känt till likvideringen.
Utan att skräda orden hade Anna meddelat sitt förakt för den forne, oförsonlige, KGB-officeren Vladimir Putin. I Oliver Stone´s The Putin Interviews (2015-2017), furstespeglande och hagiografiska, framställdes han ju närmast som en ofarlig regent.
Politkovskaja och Putin. Långt till svenska politiker och journalister i en den varma omfamningens symbios. Kliar varandras ryggar, kysser på kind, "bondar". Det stockholmska "kletet" som den avpolletterade, förre Oskarhamnsbon, Juholt träffande uttryckte det.
Varje år den 7 oktober skriver jag om, och tänder ett ljus, för Anna Politkovskaja. Denna dag också ett för Lars Vilks, död 3 oktober 2021.
Moderna museets chef refuserar hans rondellhund, noterar jag. (https://www.expressen.se/kultur/det-var-konstvarlden--som-lars-vilks-ville-at/) Rädsla urholkar själen - och omdömet.
Bild. nbcnews.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar