Annars blir det Sibirien!

 

"Ack, tvenne själar bo i detta bröst och vilja skilda banor vandra!" (Johan Ludvig Runeberg) 

Man må ta det goda med det onda, för att citera danske filmmästaren Lars von Trier. Nåväl. På mina ledarskapskurser dristade jag mig till att avslöja två sidor i min personlighet, utgående ifrån att jag inte är unik, det som är botten i dig är botten i andra: en destruktiv, en kreativ. 

Mörker och ljus i en osalig blandning. Icke i harmoni med varandra - ingen "kreativ destruktion" för att knyta an till nationalekonomen Joseph Schumpeters populära uttryck. Jag brottas dagligdags med dessa drag hos mig, försöker förstärka det senare på det förras bekostnad. 

Utmed den inte spikraka, skall gudarna veta, vägen mot ökad självinsikt. Bakslagen är många. Nästan dagliga. Bara att "starta" om.

Betoningen ligger på "ökad", det är fråga om en pågående process. Inget som avslutas, "färdig" med sig själv blir man aldrig. "Självförverkligandet" är inte så enkelt som det ytligt framställs i läroböcker. Där Abraham Maslows "behovstrappa" används på ett instrumentellt sätt. (1) 

Ofta reste ivriga studenter frågan om hur man "blir en ledare". Svaret från mig alltid detsamma: Ledarskap börjar med ökad självinsikt, att man på allvar vågar möta sig själv. Det existerar inga genvägar i form av flåshurtiga managementkurser eller quick fix-verktygslådor. 

Först leda sig själv, sedan leda andra. Bristande självinsikt hos chefer utgör en psykosocial arbetsmiljöfara, en tickande bomb. Ett obearbetat "bagage" hos den som utsetts till chef lägger sig ofelbart mellan denne och medarbetarna, stör relationen. (Det är alltid fråga om en relation.)

Associationsmaskineriet gick häromaftonen igång när jag på Viaplay såg om dokumentären Red Army (2014) om den nästintill oövervinnerliga ”röda maskinen”, det sovjetiska hockeylandslaget. 

Spelarna underkastade sig stenhård träning, militaristisk kadaverdisciplin. 11 månader om året isolerade i träningsläger. Hockeyn användes som ett propagandavapen under kalla kriget. Inget fick lämnas åt slumpen, politbyrån höll sitt vakande öga på vad som försiggick.

I dokumentären förekommer den legendariske tränaren Anatolij Tarasov. Jag minns att superbegåvningen Lill-Strimma Svedberg bjöds in av honom att  träna med ”robotarna”. Någon annan blågul var inte aktuell. Den på tok för tidigt bortgångne Strimma var i en klass för sig. 

Viktor Tichonov, apropå chäfer med obearbetade saker i bagaget, efterträdde Tarasov. En riktigt otäck sadist, sammanbitet ansikte som kunde skrämma små barn.Behandlade tillika spelarna omyndigförklarade just som barn, och jag undrar i mitt stilla sinne varför de inte bet ifrån? 

Han till och med tog till knytnävarna under träningarna om spelarna inte betedde sig slavlikt, följde hans minsta order. I dokumentären intervjuas den suveräna backklippan Vjatjeslav Fetisov, men han fann sig också i den auktoritära stilen, lät sig förnedras. 

”Om dom inte vinner blir det Sibirien!”, sa vi i Sandviken, och det låg väl  något i det, när vi satt som klistrade vid tv:n och såg Sovjet sopa isen med Tre Kronor. De blågula på den tiden amatörer med civila jobb. Hur skulle de ha kunnat ha en chans mot de ryska superproffsen? 

Nå, USA:s collegelag slog ju faktiskt rödingarna i OS i Lake Placid 1980. En knallsensation. Davids seger över Goliat.

På svensk botten i tränarväg: Leif ”Överlevnadsövningarna” Boork, Peter ”Statistiknörden” Andersson. Ingen av dem skulle jag för allt i världen förära titeln ”ledare”. Otidsenliga småpåvar. Nuvarande Brynäscoachen Mikko Manner fortfarande ett oskrivet kort i mina ögon. 

Tycker mig kunna konstatera passivitet från hans sida i kritiska lägen under en match. Tar inte time-out när han borde, ingriper inte när han ser att det barkar åt skogen och det borde manas till besinning. Lämnar spelarna i sticket. Non-decision making som ledarstil?

Eller varför inte säga som ex-brynäsaren Mats Näslund: Det viktigaste är ledarna på isen. Det vi som älskar Brynäs brukar benämna "Brynäsandan". En för alla - alla för en. Ingen ledarskapsromantik! 

1. I A Theory of Human Motivation (1943).