En riktig svensk flanerar inte

Jag citerar det ofta: ”En riktig tysk är ingen intellektuell!” Så skränades det i antiintellektualismens Nazityskland. En riktig tysk är en handlingsmänniska. Ingen kammarlärd blekfis, ingen stridsrädd fegis. 

Döda - eller dödas. Himmlers SS använde dödskallen som symbol.

Bort poeter och filosofer, tänkare och grubblare. In bödlar och mördare. Tusenårsriket vilade på blodiga grundstenar. Rasbiologi och judeförföljelse. Blev dock inte äldre än futtiga tolv år. 

Doktor, som Hitler alltid tilltalade honom, Goebbels, var ruinestetiker. Drömde om de ruiner som Tredje Riket skulle lämna efter sig. Uppförda byggnader att åldras med behag, röna beundran från framtidens människor,. Han fick tji. Det såg de allierades bombplan till. 

En riktig svensk är ingen flanör! Första paragraf i Handbok för plikttrogna (2021).

Skogsluffare med termos och ryggsäck går an. Älgjägare med bössan i hand. Motionärer, med eller utan stavar, har grönt ljus. Men flanör?! 

Ut och leka Hjalmar Söderberg, eller någon annan bortglömd kuf? Nä, nä. Man måste veta vart man ska. Ha ett bestämt mål som kan uppges vid kontroll av vardagens, schemaläggande ordningsmän. Det dagliga levandet får inte sakna avsikt och plan. 

”Men, är du ute och går mitt på blanka förmiddagen?!” Kan också låta så här: ”Är du ute och fingår?” I båda fallen avslöjas, tas på bar gärning, den tillfrågade. Utan inköpsväska, portfölj eller något annat som avväpnande signalerar viktigt - eller till nytta. 

Ute för att konsumera något fullkomligt onödigt går an, vilket onödigt skräp som helst. Men inte strosa, flanera, långsamt förflytta sig. Med öppet sinne, förväntan i blick.

Lasse Berg konkluderar i en av sina böcker, Skymningssång i Kalahari (2011), att av alla ismer gick konsumismen segrande ur konkurrensen. Ideologiernas död? Måhända, men aldrig konsumismens. 

Spankulera och driva omkring - bara så där? Ajabaja!

De invändande frågorna kommer bums från de förslavade, de som aldrig flanerar. Inte vet vad det är, en främmande fågel i deras föreställningsvärld. De nyfiket spionerande, redan ett ben i graven. 

En av mina grannar, alltid snacksalig och ivrig att få växla några ord om väder och vind, fattade aldrig att jag kunde arbeta hemifrån under min anställning. (Vilket jag gjorde så mycket jag kunde, för att inte ledas ihjäl i umgänget med oinspirerande kolleger.) 

Han upprepade alltid samma frågor när vi stötte ihop, och jag inte hann undan i trång trappuppgång eller på väg till garaget: ”Är du ledig i dag?” Eller: ”Har du semester?”

Till slut frestades jag att sluta vara så där artig som jag annars alltid är. Lyfter på kepsen för damer, håller upp dörrar, drar ut stolar. Istället morra ifrån: ”Jag är arbetslös sen ett år. Så jag slår dank och rullar tummarna. Kan inget annat göra.” 

Jag odlar flanerandets ädla konst. Kanske låter det pretentiöst, ”jolligt” som de säger i Sandviken. Men jag är inte bara ute och kallgår. 

En inspiratör, eftersom att flanera är att beträda upptäckandets väg, den underfundige kommissarie Maigret. Han är nästan en idol. Denna piprökande Maigret, som till synes planlöst driver omkring. 

Snubblar över ledtrådar och signifikanser, osystematiskt och impressionistiskt. 

Mycket viktigt. Akademiker har myntat begreppet ”ledtrådsparadigmet”, ligger mycket i det. Sökandet måste ske osystematiskt. Ingen regelbok eller karta som blockerar, begränsar blicken. 

Men Maigret har näsa för vad han skall finna, inget sökande på rent måfå. Han går på impuls och erfarenhet - träffar alltid rätt. Se upp bovar och banditer, mördare och andra!

Som flanör tar man sig dit näsan pekar. Eller inte, nära jag i nästa stund skrev. Man kan aldrig gå vilse. Något sådant som att ”gå vilse” existerar inte i flanörens värld. (Passar på att tipsa om en kul bok: Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. Utgiven som pocket 2016.) 

Vidöppet sinne - avslappnad väntan utan att hetsa samma sinne. Det är då det händer, bara då det kan hända. När man ser och upptäcker saker man inte visste fanns, inte kunde veta på förhand - serendipityprincipen. 

Världen skall inte kartläggas. Världen skall uppfinnas på nytt. De oväntade intrycken vägleda, ingenting annat. 

Att flanera - ytterst en fråga om existentiellt mod. 

Bild: gryt.se

Åter på dansk mark!

Pastoralt - om det vore en målning. Hjortar skuttar förbi nära altanen, bromsar in, nafsar i sig knoppar från nyponbusken. De långhalsade grässtråna vajar under en evig vind som bosatt sig i landskapet. 

I fjärran rullar det majestätiska Vesterhavet, förefaller ha höjt sig, gjort sig synligare från där vi kikar, möjligtvis dynerna som retirerat.

Krøyerland har jag döpt trakten med det infallande, magiska ljuset till. Kanske bidragit till mytbildningen omkring en genial konstnär som ju var så mycket mer än blott en "Skagenmålare", men likafullt räknas in bland Ancher och kompani. 

Jag skrev en bok om honom och hustrun Marie, vi har även under denna vistelse stannat till vid hans grav uppe på Skagen, lagt en ros på stenen med för varje år allt blekare bokstäver, lyft på kepsen.

Under mer än två år förhindrades jag att komma till mitt älskade, nordjylländska Tversted invid Vesterhavet. Den förbaskade pandemin, med vidhängande restriktioner, satte stopp för det. 

Men nu åter i det trivsamma blå huset, som vi hyr av en familj från Köpenhamn, beläget på Spættevej, några kilometer utanför byn.

Varje förmiddag, efter att först om arla morgon på raska fötter ha ägnat mig åt det de modärna kallar power walk, till annexet för att skriva. Det skall bli en ny bok, arbetsnamn Infall, för det är så mitt skrivande går till, titeln kongenial med arbetssättet. 

Jag planerar inte mitt skrivande, jag samlar intryck, för det mesta på ett undermedvetet plan, när jag sedan sätter mig ned med datorn i knäet kommer orden inseglande, det växer fram en text. Kanske en våghalsig metod, som att utan skyddsnät ge sig ut på slak lina. Men sådan är metoden - och jag.

David Karlsson på Korpen hör överraskande av sig och frågar om jag vill göra ljudbok av min bok om Joseph Beuys. Klart jag vill. I år hundra år sedan Beuys föddes. Den utåtriktade konstnären, med sina tankeprovocerande projekt, lever! Och så gör min bok.

Vädret barskt, det är ju gu´bevars höst, efterår som danskarna säger. Men detta är en plats på jorden som jag älskar, oavsett årstid. Och hösten besitter en föga inställsam skönhet som mycket tilltalar mig. Befriande turistfritt är det också, off-season. 

Skriver husvärden Peter i Köpenhamn och frågar om vi kan förlänga vistelsen med en vecka, så att istället för tre, som överenskommet är, blir det fyra veckor. Det går bra. 

Jag sätter mig ner, blickar ut över heden som Peter lugnande berättade är skyddat område, vi noterade  nämligen ett schabrak till grävmaskin som röjde och stökade till, fruktade att det skulle uppföras sommarhus och Vesterhavet skymmas.

Men icke. Tack och lov. 

Bild: Utsikt från ett av annexets fönster.

Skrifva enkelt

Gefle Antikvariat, beläget mitt i stan, saligt i åminnelse, saknat av seriösa bokläsare i samma stad. Ett kulturellt tempel, om jag må uttrycka mig sakralt. Ett av de största, kanske rentav det allra största, antikvariaten i det avlånga landet i volymer räknat. (Det har i betydligt mindre skala återfötts på annan adress i staden.)

Oförtröttlige eldsjälen, Kristinehamnsbördige Conny Persson (bilden) - "det ordnar sig” menade han alltid, varmt leende på sin trygga Värmlandsdialekt, hur svart det än bokslutsmässigt framstod - drev detta underjordiska antikvariat. Med företagsekonomiskt dödsförakt. 

Kunde han ta ut någon lön? Det var nog i så fall en blygsam en, det. Hans kulturpolitiska gärning borde belönats med ett livslångt stipendium.  

Hyllor som gungade och bågnade, på golvet svajande boktravar på väg upp mot taket. Inga fönster, inget onödigt dagsljus som sipprade in och repade den litterära atmosfären.

Förväntansfull slank jag alltid nedför trappan, så fort jag hann, och för att slippa bege mig till den statliga disciplineringsanstalten. Stadens larm och samtidens oväsentligheter lämnade jag kvar däruppe ovan jord. 

Försjönk som i en grotta, omsluten av böcker, ville länge stanna kvar därnere, snappa upp de lågmälda rösterna innanför pärmarna, postuma valfrändskaper.

I ett skåp, bakom glas och låst dörr, förvarades dyrgriparna, de sällsynta rariteterna. Bland dem skåningen och kosmopoliten Vilhelm Ekelund. Conny avslöjade en gång att två säger två, inga fler, personer i Gefle frågade efter just Ekelund bakom glas. 

Den på tok för tidigt bortgångne dramaturgen Joakim Stenshäll den ene, undertecknad den andre. 

På den tiden kände vi inte varandra, Joakim och jag, vårt samarbete med det vi, inspirerade av Kulturbrauerei i Berlin, uppläsningar blandades med musik och debatt, döpte till ”Förrådet” på Folkteatern i Gefle hade inte inletts. 

Nyfiken på honom blev jag. Kanske ömsesidigt, om Conny förtäljde honom om mig. Ett Vilhelm Ekelund-sällskap i Gefle, två medlemmar och inga fler, helt i Ekelunds sparsmakade, aristokratiska anda. 

Klart man kunde hamna i oroliga funderingar, om man har anlag för det, om vart den bildade borgerligheten håller till i Gefle - om det nu var enbart Joakim och jag som sträckte våra händer efter de underjordiska dyrgriparna. 

Och då syftas inte på medelklassens kulturkoftor med snälla och politiskt ofarliga Folkteatern som tillhåll. Föreställningar före supén, den senare aftonens höjdpunkt. Syftas inte heller på det institutionslojala, åt alla uppsättningar applåderande, supportergänget Folkteaterns vänner.

Ekelund, poeten men även och i synnerhet den kryptiske aforistikern, med minst sagt sparsamt säljande böcker. Han satte öppet, utan att dölja det, en ära i att inte vara någon kioskvältare, ville definitivt inte vara någon "bred" författare. 

Sannerligen ingen Läckberg, illa skrivande deckarförfattare. Jag har försökt läsa henne, jag lovar, men det gick bara inte. Men hon är bästsäljande och mycket förmögen.

En sommar ägnade jag mig helhjärtat åt vad som i andra sammanhang kallas ”industrispionage”, spionera för att lära sig hur man gör. Härma och ta efter, göra minst lika bra. 

Kineserna har alltid varit styva på det. Med sina miniatyrkameror. Jag minns mina kinesiska studenter under ett studiebesök på Ericsson, hela tiden flitigt fotograferande.

Jag införskaffade och kastade mig över, rättare sagt slukade, den ena volymen efter den andra av Simenon, Hammett, Dürrenmatt, Chandler och de andra hårdskjutande grabbarna. De som kan skriva. Rakt på. Enkelt. Mitt ideal. Alltid varit. 

Därför trivdes jag aldrig, och passade inte, som akademisk forskare. Jag skrev helt enkelt för bra, om jag må säga det själv, det vill säga oakademiskt. Utan att krångla till det, inget fikonspråk för de närmast sörjande. 

"Jag diktar för ingen." Inte utmärkande för essäisten och aforistikern Ekelund att skriva enkelt, lättillgängligt är det icke för den som närmar sig hans ord. Ändå har han alltid tillhört mina favoriter. 

Kanske för att han aldrig fjäskade, skrev inte för att behaga eller för att sälja (i likhet med en av hans inspiratörer, Nietzsche), underskattade inte sina läsare, ställde höga krav på dem. 

Lägg till att han var kattvän, och gick i exil. Kattvän även undertecknad, ville även göra det andra, om sanningen skall fram. I det sjunkande fosterlandet, beyond the point of no return, som det alltför ofta kan kännas. 

Ekelund, för sin del, flydde landet efter en enligt hans förmenande orättvis fängelsedom.

Jag skulle väl förmodligen, i likhet med Ekelund, gripas av svår hemlandslängtan. 1902 diktade han med det största, mest smärtsamma vemod (jag älskar just de raderna, kan recitera dem utantill):

Då voro bokarna ljusa, då var ån av

simmande vit ranunkels öar sållad,

ljus sin krona häggen gungade här där

gosse jag vandrat. –

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på

glesa kronor. En vissling; tåget sätter

åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag

färdas vänlös.

Inte skrifver jag som den kryptiske Ekelund, i aforismerna nota bene (i poesin är han en annan), eftersträvar det heller icke. Jag ville skriva enkelt om det svåra. Inte svårt om det svåra. Stilen, stilen!

Inte vet jag om jag lyckas. Det är upp till den eventuella läsaren att avgöra detta. Ingen annan. 

Foto: arbetarbladet.se

Kan samhället räddas?

Johan Asplund begick en fyndig, liten bok som kom att bli något av en miniklassiker och mycket läst bland samhällsvetare: Om undran inför samhället. Asplund var sociolog och knöt an till de klassiska sociologerna, Durkheim, Tönnies, Weber och andra, som ställde nyckelfrågan: Hur blir samhället möjligt?

För att fortsätta dra i tråden: vad krävs för att vi skall kunna tala om ett samhälle? Vilka är de nödvändiga betingelserna? Vad måste det vila på för överenskomna premisser? Hur ser kontraktet ut?

Det moderna samhällsbegreppet erfordrar en etablerad föreställning om något gemensamt, att vi är överens om vad som är gemensamt och måste försvaras. Annars svårt att meningsfullt fortsättningsvis tala om ett samhälle.

Gemensamma värderingar måste föreligga, det som förtjänar benämnas ett samhälleligt överjag som man som medborgare har att respektera, med vidhängande sanktioner om det inte görs. Utan sanktioner blir överjaget tandlöst. 

I Sverige noterar jag en allt starkare tendens bort från det allmänna och gemensamma, mot det partikulära och särskiljande. Tendensen tydliggörs av uppkomsten av inofficiella parallellsamhällen med egna värderingar och livsstilar. "Självstyrande" enklaver på sidan om majoritetssamhället.

Den liberala rättsstatens uppfattning om att din hudfärg spelar ingen roll, inte heller din etniska bakgrund, det är du som autonomt subjekt som räknas, trängs undan av ståndpunkten att tillhörigheten är det avgörande, lojaliteten mot släkten och gruppen. Glöm samhälle och stat.

Glöm integration och gemensamt språk. Det är varifrån du kommer som bestämmer vem du är - och förblir. I detta en förgörande determinism: du bestämmer inte ditt eget öde, du har inget val. 

En anti-liberal, kanske vågar vi säga "vänsteristisk", ståndpunkt. Ett omyndigförklarande av den enskilde. "De socioekonomiska omständigheterna är allt", kunde en vänsterpartist säga. 

Klanen ersätter rättsstaten med sin egen definition av vad rätt är, en egen och från den liberala rättsstaten avvikande rättsuppfattning. Den liberala rättsstaten erkänns inte, icke heller statens våldsmonopol. 

I USA har ideologin om the melting pot varit dominerande. Invandringen har alltid varit stor. Kineser, irländare, italienare har sökt sig till Nordamerika. Slagit sig ned i egna områden - China Town, Little Italy - men ändå känner sig alla som i första hand amerikaner. 

Det är det - medborgarskapet - som förenar och försvagar särskiljande bakgrunder. 

En mig närstående har kommit att studera den massmediala utvecklingen i Sydafrika. Den går, om jag förstått det rätt, mot att bolagen i sina kanaler fokuserar på olika minoriteter, vänder sig direkt till dem, inte en enhetlig publik. 

Det uppstår därmed i praktiken ett slags ny form av apartheid, om man tar till det kraftfulla ordet. 

Det massmediala, kanske måste prefixet "mass" tas bort, Sydafrika återgår, om vi driver det till sin spets, till det heterogena läge som förelåg innan nationen. Regnbågsnationen som den kallats, med en tro på fredlig samlevnad trots differens. 

Situationen påminner om den partikulariserande ordning som en gång rådde. Särintresset tränger undan allmänintresset. I dess spår, det är oundvikligt, motsättningar och konfilkter, våldsamma utbrott. 

Du bedöms i ett partikulärt tillstånd uteslutande efter hudfärg, ursprung och tillhörighet, inte på någon annan grund. Själv är jag "fel" på alla punkter. Vit medelklass. Man. 

Black lives matter sveper över väst. Protesten mot det gemensamma, i form av kulturarv och historia. Statyer rivs ner, böcker censureras, den som inte försvär sig åt det partikulära råkar illa ut. 

Kanske måste den liberala rättsuppfattningen och det moderna, demokratiska samhället med synen på den autonoma individen, kastas på historiens soptipp.

Jag värjer mig mot att i mitt politiska tänkande hamna hos rättsfilosofen Carl Schmitt, som nazisterna inspirerades av. Han menade att det fordras en stark, för att inte säga totalitär styrning - suveränen - för att upprätthålla det gemensamma samhället. Och det kan bara ske med statligt våld. 

Ett permanent undantagstillstånd. I mina mörkaste stunder tänker jag att det är det Sverige, med gängkriminalitet och sönderfall, ropar efter, för att kunna räddas. Det torde inte ske. Vem skulle suveränen vara? Morgan Johansson? 

Jag såg honom häromsistens intervjuas i TV-programmet 30 minuter. Det lämnade mig djupt bedrövad.

Idolen satt i publiken

Under ett år gästade författaren Göran Palm den proletära verkligheten hos LM Ericsson i Midsommarkransen i Stockholm. Högst läsvärt hans lyhörda industrireportage, syftet att upplåta röst åt dem på fabriksgolvet, den i borgerliga medier osynliga och icke-existerande arbetarklassen. 

”Motröster”, skulle man kunna säga. Underifrånröster. Günther Wallraff använde benämningen ”vi därnere”. Tysken, som skickligt maskerade sig, modigt arbetade under cover, utsatte sig för faror av olika slag och skadade allvarligt, genom att utsätta sig för arbetsmiljörisker, sin hälsa.

Att ”wallraffa” blev efter hans grävande journalistik ett etablerat begrepp. Men Palm gjorde inte det på LM, han körde med öppet visir.

Rapportböckernas verklighetsskildringar var populära under 60- och 70-talets vänstervindar, etablerade sig som en egen genre med många (samhällskritiska) läsare: Jan Myrdals Kinabok (1963) som även spreds internationellt, Sara Lidmans från Malmfälten (1969), Sture Källbergs från Västerås (1969), gurkstaden i skuggan av ASEA, icke att förglömma.

Gulp. Men vad i hela friden gör han här! 

Plötsligt upptäckter jag "idolen" Göran Palm i publiken. När jag föreläser om Johan Asplunds kultursociologi på Västerbergs folkhögskola ett par mil utanför Sandviken. Inför distansstuderande från hela landet. 

En vaken och vetgirig publik med många inflikningar, därmed rolig och inspirerande att ställa sig framför.

Palms Indoktrineringen i Sverige var en av de första böckerna jag läste när jag ankom Upsala i augusti 1968. Och sprang så ofta jag hann till Lundeqvistska bokhandeln, efter att ha upptäckt en uppsjö av debattböcker på hyllorna, de kostade inte mycket. 

Böcker jag anade att jag borde läsa. 

Ingen överdrift säga att Palms bok tog den unge recentioren med storm, knep honom med hull och hår där i studentbaracken på Villavägen nedanför gamla Asis och fängelset. 

Verkligheten blev med ens tydligare, ord kunde sättas på den verklighet som Herbert Marcuse fångade med sin bok One-Dimensional Man (1964) och som jag senare läste med höjda ögonbryn och bultande tinningar.

Sedan kom jag att läsa, med lika stor förtjusning, Palms En orättvis betraktelse (1967). Följde länge Palms rika författarskap, imponerades av hans Sverige: En vintersaga (1984) på blankvers. Styvt, Palm behärskade hantverket. 

En blomsterhandel huserade nära Fyristorg i den eviga ungdomens stad första åren jag bodde där. En stor, alltid blankputsad spegel placerad på ena sidan om dörren. Palm skrev allegoriskt i en dikt om spegeln. 

Han upptäcker plötsligt från ett bussfönster sitt ansikte i den, möter sin egen blick. Insikten slår honom att det inte är han, den socialrealistiske författaren, som ensidigt betraktar världen och därmed äger en viss kontroll. 

Utan den betraktar tillbaka. Världen ser dig. Du undgår den inte. Dess anklagande blick.

Blicken blir en uppfordran till att handla, solidarisera sig, inte blunda för (tredje) världens granskande ögon, fly sitt ansvar, gömma sig. Palm skakas om av insikten, hans författarskap får en radikal riktning. 

Jag kan inte minnas att jag växlade några ord med Palm i Västerberg, ens hälsade på honom, tackade inte för hans stora, för att inte säga avgörande, betydelse för mig. Kanske blev jag blyg inför honom, studsade ju till när han av alla människor helt otippat satt i publiken. 

Även Palm var där och gästföreläste. Kanske tur att jag inte visste det innan.

Åh, vad jag saknar Lasse Hillersberg!

Saknaden efter provokatören, den föga salongsfähige, Lars Hillersberg (1937-2004) känns plötsligt stor. En gång utsattes han till och med för fysiskt våld av en uppretad åskådare. Snacka om att framkalla spontana reaktioner med sin konst! 

Och saknaden stor efter den minst lika provokativa Lena Svedberg (1946-1972). Båda förknippade med den anarkistiska undergroundtidskriften Puss. Där också Johan de Geer förekom.

Var finns de tecknande bildprovokatörerna i dagens Sverige? De bitska satirikerna? De elaka, obekväma samtidskommentatorerna? Finns de? Tillåt mig att stillsamt fråga.

Liv Strömquist, Lena Ackebo och andra samtida må ha sina förtjänster, men inte är det politisk satir av samma kaliber som hos de förstnämnda. Kanske roar de mer än retar. Joakim Pirinen och att slå världen med ett järnrör, tja? 

Martin Kellerman i DN tilltalar väl mest de lattifierade i Söderreservatet. Eftersom jag inte läser Dagens Nonsens, som framlidne vännen Gunnar Adler Karlsson benämnde avisen, skall dock i ärlighetens namn tillstås att jag inte är uppdaterad på Kellermans alterego (?) Rocky.

Paret Berglin, bosatta i samma stad som jag, är komplett tandlösa och politiskt ofarliga. Jag vet att deras stornästa figurer är mycket uppskattade av många, alstren tejpas upp på kylskåp och i arbetsplatsers kafferum. 

Men inte i min smak, ligger för nära simpel igenkänning, väcker inga motståndskänslor hos betraktaren, triggar inte igång någonting upproriskt.

Jag kan inte låta bli att känna just saknaden efter uppfriskande, för att inte säga oförskämda, inslag i det bleka, korrekta offentliga samtalet på hemmaplan när jag vandrar runt i Storm P Museet på Frederiksberg i Köpenhamn och ser en utställning med politiska satirtecknare.

Protester i effektfull, tecknad form från andra världskriget, med Danmark ockuperat av det nazifierade grannlandet söderut. Klart Hitler, Göring och Himmler dyker upp, härligt förvridet porträtterade. Tacksamma att utsätta för detta.

Profitörer med feta cigarrer i näven och ynkliga kollaboratörer får vad de förtjänar.

En tråd dras även till samtiden. Inger Støjberg på en vägg, hon som i dagarna står inför rätta i Köpenhamn för att som minister vägrat acceptera barnhustrur bland migranterna. Numera politisk vilde i folketinget.

Muhammedkarikatyrerna omnämns. Utan att Kurt Westergaard (1935-2021) representeras. Min gissning är att museet inte vågar. Alla minns vad som hände när vår egen Lars Vilks framträdde i Köpenhamn. De utsatta för satir drar sig inte för att döda. 

Westergaard attackerades av en yxbeväpnad i hemmet, med ett barnbarn som vittne, hann undan i sista stund bakom förstärkt badrumsdörr. Både han och Vilks dygnet runt bevakade. 

Robert Storm Petersen var naturligtvis mycket mer än den oförargligt humoristiske mannen bakom uttjatade ”när smakar en Tuborg bäst”. Man kan bli sin egen skapelses fånge. Och därmed förminskad. 

Utställningen görs rättvisa åt den politiskt medvetne satirikern, i sinnet ofta mörke, ofattbart produktive Storm P. Som i unga år var Munchinspirerad, begick oljemålningar med Parismotiv. 

Åh, vad jag kan önska ibland att jag vore mer av en bildmänniska, mindre av en ordmakare. Mot ord kan man värja sig, man kan till och med sluta läsa och bara lägga bort. Men bilder, teckningar? De tar sig in och stannar kvar, kan slinka in i ögonvrån, nästan som i förbigående. 

Det fungerar nästan som musik med det omedelbara anslaget.

Efter museet intages som vi plägar göra en läcker måltid hos de från fjernsyn kända Bröderna Price på Rosenborgsgade. Sedan mot Kastrup och flyg till Aalborg där bilen står parkerad, väntar på att ta oss tillbaka till ett fagert men höstnupet Vendsyssel.  

Utställning: Latterfronter. Politisk satir under 2. verdenskrig og idag. Storm P Museet Frederiksberg 5/6 2020 - 19/9 2021

Bild: Ragnvald Bix

Det gör ont att läsa Claes Hylinger

Han skriver "neger". Dessutom på flera ställen. Utan att karln skäms! Det skulle ha varit idag, det. Jesus, vilket hallå det blivit! Men Bonniers hade förstås inte släppt igenom n-ordet, inte i denna anmälningsivriga samtid.

Jag har läst Claes Hylingers "lilla" pärla, en minor klassiker, Dagar och nätter i Paris och Göteborg förut. (Första utgåva 1975.) Denna gång som e-bok. Jag sökte den inte, kanske den mig. 

Svårt att fortsätta läsa, blott efter några sidor lägger jag bort, tar paus in an growing melancholy mood. Missförstå mig inte. Det är inte för att Hylinger inte kan skriva, tvärtom. 

Han har en alldeles egen stil, knepig att försöka kategorisera om man nu måste ge sig in på det. Men jag är ju ingen akademiskt legitimerad litteraturkritiker. Originell är han, mannen från Bästkusten. Hemkär och Parisvän i samma gestalt. 

Det är som om han hela tiden fylls på med hugskott. Och efter några strikt hållna rader är ämnet avhandlat, nästan en passant. Och så rusar han vidare. Ingen av hans böcker någon tegelsten, väl att märka.

Mycket underhållande - lättsamt. Bakom det till synes avslappnade, raskt ihopkomna, ligger förstås mycket arbete. Filanden och omskrivningar. Hylinger får det bara att se ut som om det inte är mycket arbete nedlagt i texten. 

Det är en svår konst. Papa fixade det. Chandler. Hammett. Spillane. Hank. Coola kisar. Men Hylinger är inte en av dem, ingen epigon. Han är sig själv.

Det som gör det svårt att läsa Hylinger denna gång är avhängigt det vemod han väcker hos mig, den bittra insikten om den tid som oåterkalleligen flytt. Time is not on my side. 

Paris hösten 1978.

Rejält varmt var det i ljusets stad när jag svettig och törstig knallade runt, boulevard upp, boulevard ner. Markerade med kulspetspenna på en karta mina strövtåg. Det var som om jag aldrig fick nog. 

Jag var där för en arbetslivskonferens, bodde på ett billigt, ruffigt hotell bakom Operan. Högst upp utan hiss. Blickade ut över takåsar, kuttrande duvor, breathtaking solnedgångar, i fjärran Eiffeltornet. 

Parisromantik så det förslog och blev över. Woody Allen kunde inte gjort det bättre. (Kanske har du sett hans mycket romantiska Midnight in Paris?)

Konferensen, med mer eller mindre välansedda deltagare från en rad länder, närvarade jag bara vid någon enstaka dag, snarare timme. Sedan orkade jag, svårt uttråkad, inte mer. Jag upptogs av viktigare saker. Aldrig tidigare satt fötterna i Paris, nota bene. 

Besökte monstruösa Père-Lachaise, franska huvudstadens största viloplats. Jim Morrisons nedklottrade grav, the Doors´ frontman dog i Paris. Muren där de sista kommunarderna sköts. Pariskommunen ett politiskt ideal att än idag försvara. 

Montparnasse-kyrkogården. Baudelaires grav. Han, med den vidunderliga diktsamlingen Fleurs du mal (jo då, jag har tragglat igenom mig den på originalspråket, klarar det inte idag) påstås vara den första flanören, fenomenets urfader. Keps av från en hänförd efterföljare. 

Det Göteborg som var Hylingers finns inte längre. Borta den stad jag älskade, dess själ. Gråt inte för mig Göteborg, eller vad han ylar, den där Hellström i fånig sjömanskostym.

Plötsligt minns jag en anekdot jag inte kan svära på att den är sann. Spelar roll. Lars Gustafsson stöter samman med Hylinger i restaurangvagnen på snälltåget mellan Stockholm och Göteborg. 

Gustafsson knarrande, disträ som alltid: - Det var då rent  egendomligt vad du är lik författaren Claes Hylinger! Den senare rusar omedelbart med ett desperat skrik mot närmaste toalett för att spegla sig.

Jag minns inte var jag läste detta. Och inte säger anekdoten något mer om Hylinger än hans böcker. I dem är han sig mer lik än någonsin. 

Och den där Gustafsson från Västra Aros? Tja, han var ju som han var.

Heja Bergman!

Högtidsstund! I eftermiddag i SVT1 - kan även ses på SVT Play och frestande att som arbetsbefriad göra det redan nu, denna tämligen grå septemberdag - Fattiga riddare från 1944. Jag har njutit av den flera gånger tidigare, men ser förstås med största glädje om den.

Kungsörs store son i en av huvudrollerna. Och jag säger bara: Thor Modéen! 

The one and only. Den lysande stjärnan. Som gick bort alldeles för tidigt. När någon anlade kritiska, om än omtänksamma, synpunkter på hans begivenhet för kunjak, var svaret givet: - Något skall man ju dö av! Och så är det. Du kan dö av leda, också. Om du inte passar dig.

Tosse ägde, som glyttarna säger, i varenda scen där han förekom. "Säg inte emot sig, säger jag." En av hans återkommande repliker. Och: "Jo, jag menar det." Spefull min, något höjda ögonbryn, cigarrstump i mungipan. 

En improvisationens mästare. Så förbålt skicklig. Hans exakta tajming. 

Jag bara älskar det som nedsättande har kallats pilsnerfilmer! (En kärlek jag vet att jag delar inte bara med gamla stötar typ Skriftställaren. Även med yngre förmågor, som min före detta högt begåvade student Jonas, vi försummar inte att påminna varann om denna gemensamma kärlek.) 

Icke minst en kanonrulle som klassikern Pensionat Paradiset. Högdragna, akademiskt skolade tyckare vid namn Schein och andra ondgjorde sig å det grövsta över den. Nå, de dömde ut den folkkäre mannen från Åsen, också. Vem bryr sig.

"Pilsnerfilmer" skall de förstås inte heta, med assocationer till snusiga, orakade pilsnergubbar. Folklustspel en bättre benämning. Och alltid med eliten av dåtidens svenska skådespelare paraderande på vita duken, huskorsens huskors Julia Caesar och andra.

Förresten, i Fattiga riddare har Modéen den oförliknelige John Botvid vid sin sida. Denne originelle karaktär. Bara han gör det värt att se filmen i repris.

När de tidiga, om man kallar dem så, svenska filmerna riskerade tas av tidens tand och förmultna, ingrep Ingmar Bergman. Jag har svårt för hans tillgjorda (som vi sa i Sandviken) filmer om neurotiskt navelskådande herrskap, men hyllar honom för hans insats denna gång. 

Modéen var ett geni, visste Bergman. Godbitarna måste bara restaureras och bevaras för eftervärlden. Och så blev det. Till glädje för mig och otaliga andra. Heja, Bergman!

Samtidigt som jag skriver detta, snappar jag upp att det varit ett stort slagsmål mellan rivaliserande "klaner" i Skåne. Och jag noterar att IS-kvinnorna återkommit till Sverige.

Denna förskräckliga samtid! I eftermiddag ned med persiennerna, fram med en kopp kaffe och tre Mariekex, på med Fattiga riddare. Mobilen avstängd och bortlagd. 

Tar mig tillbaka till det Sverige som oåterkalleligen gått förlorat. Paradise lost. När folk var som folk. Och varken klaner eller IS-kvinnor fanns. 

Jo, jag menar det! Säg inte emot mig, säger jag!

Vad skall hända med IS-kvinnorna väl åter i Sverige?

Ser förliden afton på SVT Play den välgjorda brittiska dokumentären IS-kvinnorna från 2021. I ett av kurderna administrerat fångläger i norra Syrien intervjuas ingående en rad kvinnor som tog sig till det islamistiska kalifatet från bland annat USA, Tyskland, England, Nederländerna och Belgien. Även Sverige. 

Samtliga kvinnor som inte döljer sitt ansikte, nästan ingen gör det och man kan förstås stillsamt undra varför, är unga och paranta med intelligenta ögon. Alla, utan undantag, säger sig inte ha förstått vad de gav sig in på när de for till Syrien, smugglades in i hemlighet. 

De blev hjärntvättade, anger de samfällt, förda bakom ljuset av den försåtliga, skickliga IS-propagandan. Sökte något de inte kunna finna på hemmaplan, mening och gemenskap.

De tvår sina händer. De har ju enligt egen utsago inte begått något ont, inte dödat någon, de vill bara få återvända till sina hemländer. Uttrycker ånger, säger sig längta efter sina familjer, vill att allt ska bli som vanligt igen, dras ett streck över hemskheterna och sättas punkt. 

De har inte bevittnat någonting, svär de nästan på. En kvinna råkar dock avslöja att hon funnit ett avhugget huvud i en soptunna, det närmaste hon för sin del kommit ondskan. - Vad kände du? - Ingenting. 

En kurdisk kvinnorättskämpe, med närstående släktingar som slaktats av IS och frågar sig själv varför hon hjälper mördarnas kvinnor, håller utbildning för dessa kvinnor. I denna ingår förtroendeövningar och att skriva brev till sig själv. 

Kvinnorna, som ofta ler med öppna ansikten, deltar aktivt och engagerat. Berättar om inre känslor och sina barn som fötts i kalifatet. En ung brittiska gråter, hon har förlorat flera barn.  Förstår inte varför hon inte får komma hem, hon begrep ju inte vad hon gav sig in på, hon är ju oskyldig. 

Ett porträtt av mycket sympatiska och vänliga, västerländska kvinnor. Men så börjar plötsligt ett tält brinna, tre barn och deras mor faller offer för lågorna. Tältet har tejpats igen, så ingen kan undkomma, av vad som i dokumentären betecknas som radikala kvinnor. 

Vilket tydligen de intervjuade inte är. I varje fall inte längre.

Man noterar små barn som leker IS-krigare, skriker krigiska slagord åt varandra, pekar med fingret mot himlen så som vuxna muslimer plägar göra. 

Förhållandena i lägren är fruktansvärda, 50 000 kvinnor inhysta i tält med eländiga sanitära förhållanden. Kurderna orkar inte bära denna börda, begär att kvinnorna skall tas hem. Om man nu med hem menar något annat än kalifatet. 

USA, Belgien, England och Frankrike vägrar blankt, återkallar istället kvinnornas medborgarskap. Nederländerna besvarar begäran med tystnad. Samtliga länder har varit utsatta för bestialiska terrordåd, oskyldiga har kallblodigt dödats. 

Redan har, om uppgifterna stämmer, både IS-krigare och IS-kvinnor återvänt till Sverige. I smyg? Och i dagarna har, med UD:s benägna hjälp, tre IS-kvinnor och sex barn flugits till Sverige. 

Vad skall hända med dem? Magnus Ranstorp, expert på terrorism, är upprörd över Sveriges hantering. Misstänker att ingen kommer att ställas inför rätta. Det finns inga bevis, kvinnorna har gjort sig kvitt sina mobiler där komprometterande foton kunde finnas. 

Och utan konkreta bevis kan de rättsvårdande myndigheterna inget göra. Ranstorps upprördhet är befogad.

Varför måste Sverige ännu en gång utmärka sig åt fel håll? Vad med att ta ansvar för vad man gjort? Varför omyndigförklara dessa kvinnor som valde att söka sig till kalifatet? Kurderna har deklarerat att de utgör en bestående säkerhetsrisk. Klart de vill bli av med dem. 

Ska vi skattebetalare se mellan fingrarna, öppna våra hjärtan och ta hand om dem? Jag tänker på fadern, också han skattebetalare, till dottern som Arkilov körde ihjäl på Drottninggatan i Stockholm. 

Varför har vi inte tillfrågats? I de uppräknade länderna är en stor majoritet av befolkningen, det framgår av dokumentären, emot att IS-kvinnorna skall få återvända. Man kan ju också anföra ett preventivt skäl till varför ett restriktivt förhållningssätt måste försvaras. 

Hur vet vi att de "hjärntvättade" är avprogrammerade? Hur vet vi att uppgiven ånger är äkta sådan? Och vad med medskyldighet till fasansfulla mord? Halshuggningar inför öppen ridå. 

Återkalla medborgarskapet! Låt kvinnorna ta sitt ansvar, om inte direkt skyldiga så medskyldiga. Omyndigförklara dem inte. 

Nå, inte lär det återkallas några medborgarskap, om jag känner mitt land rätt. Vad göra i så fall? Kanske kan rättegångarna mot nazister efter andra världskriget vara till hjälp för hur vi kan och bör tänka om ansvar och skuld.

Låt oss bara slippa snyftreportage i de statsbärande medierna! Jag befarar att sådana lär följa. 

Mindervärdeskomplex underhåller undergivenhet?

Medan höstsolen glider upp över den nyligen översvämmade hockeystaden, som ivrigt väntar på SHL-premiär, och jag sömnigt dröjer mig kvar i den varma slafen, tar jag i datorn del av ett samtal mellan Ivar Arpi (han uppger att hans sajt Rak höger nu har 10 000 prenumeranter!) och den fritänkande sociologen Göran Adamson. 

Med anledning av att den senare skrivit en bok, utges på ett engelskt förlag och vänder sig förmodligen till en akademisk publik, om masochistisk nationalism. Det komplexa, men onekligen fyndiga, begreppet har Adamson själv hittat på. 

I korthet går det ut på  att man idealiserar "främmande" kulturer, medan man föraktar och bespottar den egna. Såsom vi gör i Sverige. Vilket öppnar för gränslöst toleranta förhållningssätt gentemot de andra - och närmar sig nationell självutplåning. 

Rubriken på samtalet mellan Arpi och Adamson lyder betecknande nog: Det svenska självhatets nationalism.

Att hylla Sverige och det svenska gör bara främlingsfientliga och sverigedemokrater, att vara nationalist är att vara brunsmetad. 

Intressant detta med våra föreställningar, vad som styr dem. Och hur lite styrmekanismerna görs till föremål för genomlysning och självkritisk reflektion. Vi struntar i praktiken i varför vi hyser de uppfattningar som vi gör. 

De sedimenteras och uppfattas som självklara, glider undan närmare observation. De får hållas ostörda inom oss.

Tankefigurer pratade Johan Asplund om, diskurser Michel Foucault (även om självdisciplinering). Ordningar som tas för givna och inte ifrågasätts, internaliseras av var och en av oss. 

Tanken flyger vidare.

Varför denna socialdemokratins undfallenher inför "brukspatronen"? Och varför har inte monarkin avskaffats, fast det på framskjuten plats i det socialdemokratiska partiprogrammet heter att så skall ske?

Kanske är jag ute på hal is när jag spekulerar i det djuppsykologiska och undermedvetna. Men min teori är att någonstans i det inre tycker man att brukspatronen ändå har rätt att underordna en.  

Man kanske vet genom skolning och politisk aktivitet att det inte är rätt, men det känns så på ett djupare plan. Och man lyfter inte sin hand mot den som man undermedvetet anser äger denna rätt. Den inre fienden låser fast näven. 

Och inte ger man sig på monarkin,  detta fina herrskap som vet hur bete och uppföra sig! Om än med en egendomlig figur på tronen som gång på gång skämmer ut sig. Mössan av! Plebej, vet din plats. 

Som när den förre svetsaren kryper och kråmar sig inför monarken. Underklass förblir underklass, även om den kallar sig "statsminister".

Jag tror att min provisoriska teori - den föddes i Konsul Göranssons Sandviken, när jag vardagligen omslöts av den socialdemokratiska familjen och inifrån kunde iaktta den - kan bidra till sökandet efter en förklaring varför motstånd och uppror uteblir.

Varför uppgivenhet och undfallenhet fortsätter att regera, individuell och kollektiv självförnedring. Retorik och slagord räcker inte för att bryta detta förtryckande tillstånd, det måste nog till mångårig psykoanalys.

Dags jaga röda prislappar!

Det kan inte finnas något annat folk på jorden som är mer benäget än det svenska att argsint stoppa knytnäven i byxfickan (bildligt talat, om någon feminist läser detta) och låta den stanna kvar där. 

Jämför med det tyska (i skrivande stund stora, förbjudna sammankomster i protest mot vaccinationspolitikens implikationer noterar jag i Berlins tidningar) och det franska, iscensättande gatans parlament. Med stolta traditioner: Upp på barrikaderna, kamrater!

Vi svenskar muttrar, tar till brösttoner när vi fått oss en klämtare och bara de allra närmaste eller pålitliga vänner hör, men finner oss snällt och lydigt i allt.

De sig själva berikande politikerna raserade ett utmärkt pensionssystem, ersatte det med ett uselt som i spåren av detsamma genererar ett stort antal "fattigpensionärer" (jag avskyr innerligt ordet och vad det signalerar). Bland dem många kvinnor som flitigt arbetat hela livet. 

Inte gick budkavlen genom riket: "Nu stormar vi riksdagshuset och kastar ut dom!" Istället fogligt och resignerat från den som, till skillnad från undertecknad, öppnat det orange kuvertet från Statliga Pensionsförnedringsverket SPV*: "Nu får man börja jaga röda prislappar!"

Magdalena Andersson, som vräkt miljarder över vinstdrivande storföretag under pandemin, spär på förnedringen genom att skjuta till några extra kronor till pensionärerna. Valfläsk inför nästa år. 

Ler inför statstelevisionens kameror, yttrar ordagrant: "Nu kan man klippa sig eller köpa en kopp kaffe." Vem klipper ministern, görs det svart? Eller har hon det som fringis? 

Hon verkar inte ha en aning om vad det kostar att gå till frissan, hennes verklighet befinner sig ljusår från de vanliga folkpensionärernas.

Hon nämnde framför samma kameror, vid en annan tidpunkt, bowling också. Ska kvinnliga "fattigpensionärer" med ledbrutna kroppar börja bowla, efter att Andersson, som har sitt på det torra, slängt åt dem struntpengar? Herregud!

Dörrarna öppnades för ett fullkomligt vettlöst inflöde av människor från dysfunktionella samhällen med medeltida, kanske skall det hellre stå "för oss totalt främmande", värderingar. De passar helt enkelt inte in. 

Det blir naturligtvis friktion, svåra problem. Vem trodde något annat?

Demografin förändras radikalt som en följd av denna migrationspolitik som inte är någon värd namnet. Men det finner vi oss också i. Anpassar oss, skulle någon kanske säga. Men det är samma sak, bara ett annat ord.

Eller så kvids det ur den självvalda maktlöshetens position: "Men vad kan man göra?!"

Barn och ungdomar förnedringsrånas (ett nytt fenomen på svensk botten), poliserna varnar för att bära dyra jackor och att skylta med iPhones. 

Att en sådan provocerande uppmaning från den uniformerade ordningsmakten överhuvudtaget är möjlig, utan att väcka högljudda protester, kan bara bli det med ett hukande folk som det svenska.

Det dödsskjuts på offentlig plats, små barn träffas. Inte hörs från föräldrar och andra: "Nu ta mig tusan demonstrerar vi utanför Rosenbad tills de gör någonting." Istället: "Vi måste flytta till ett annat område."

Den fritänkande, högst ovanlig i sitt konforma skrå, sociologidocenten Göran Adamson har, förstår jag av Arpis sajt Rak höger, skrivit en bok om det nationella självföraktet. Syftande förstås på Sverige. 

Den måste jag läsa, men misstänker att det blir väl att få veta det jag redan vet. En bekräftelse på det samtida, blågula tillståndet. 

Skeppet sjunker. 

Det är inte de eländiga politikerna - jag säger bara Löfven!, statsministern som mitt i en allvarlig samhällskris flyr fältet som vore han skadeskjuten (sic!) - som är problemet. Det är vi, folket. Kan vi bytas ut mot ett mer stridbart, innan det är för sent?

Skeppet Svea Rike fortsätter att långsamt sjunka.

*När jag varje gång skickat tillbaka kuvertet oöppnat, efter att mycket noggrant strukit över alla uppgifter på mottagare, har det kommit åter på nytt...

Bild: Wikipedia

Gösta Knutsson var alltid sur

Professorn: - Kandidaten vet väl att en avhandling står och faller med sina fotnoter! Kandidaten: - Är det tillåtet att stoppa in lite löpande text?

Undslipper man sig ett "Upsala", tänker nog de allra flesta snabbt universitetet. Som i en färsk rankning hamnar först på plats 131 bland världens alla universitet. Knappast glädjande för den prestigesökande ledningen.

Desto gladare torde ledningen för KI vara, ännu en gång rankat som etta i Sverige och högt internationellt. 

Universitetet, det forna prästseminariet, denna inrättning från 1400-talet, nog är väl det man först av allt förknippar med staden vid Fyrisån?  

Och förmodligen, åtminstone de som tillhör kategorin mogen ungdom, med Owe Thörnqvist. Upsalafödd och kompositör till de staden hyllande slagdängorna Dagny och Rumba i Engelska Parken.

Lärdomens stad och Den eviga ungdomens stad som Upsala har kallats, romantiskt och mytologiserande. Bortom historia och förgänglighet. Studenter må komma och gå, men drömmen om det bildande universitetet skall bestå.

Ett studentliv, parentesen innan vuxenlivets bördor måste axlas, på de landskapsbundna "nationerna". Där man, till många unga Upsalabors, de som icke ligger vid universitetet, förtret kan dricka billig sprit. Studentkulturen är en alkoholkultur. 

Jag minns att jag den första terminen, det är femtiotre år (!) sedan och jag kan inte låta bli att undra vart åren tog vägen, reagerade på hur spriten flödade i alla upptänkliga sammanhang. 

Tillresande från en liten bruksort där det förutom Statt, där vi aldrig satte vår fot, endast fanns en grill med öl- och vinrättigheter. Till rättigheterna kopplat mattvång. 

Svårt att mot bakgrund av den starka mytologiseringen upptäckta ett annat Upsala, som inte är universitetets och studenternas skyddade hemvist. 

Men där finns, åtminstone fanns, också senapsfabriker och cykelfabriker, ett kafferosteri, Ackis (Akademiska Sjukhuset) och Bullret (Ulleråker). En stor arbetarklass, både varu- och tjänsteproducerande. Men osynliggjord och anonym i gluntarnas stad.

Det andra Upsala lyftes fram i en antologi, betitlad Den gömda staden. (Jag har den någonstans i mina hyllor.) Men jag kan inte minnas att den blev särskilt uppmärksammad eller diskuterad. 

Bilden av det andra Upsala, den proletära motbilden, störde den gängse av de vita mössornas stad. Som varje sista april när Carolinabacken, före pandemin, översvämmas av dessa mössor. Placerade på skallar rusiga av champagnefrukostar och silluncher. 

Min syster jobbade ett tag på ett postkontor i Upsala. En ofta återkommande kund var Gösta Knutsson. "Alltid sur", mindes min syster. 

Bild: pellesvanslös.se

Fotnot. Skriver detta på plats i universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Varför hamnade Kronblom i Örebro?

Jag har på nätet, via google, försökt ta reda på varför sofflockets okrönte konung Kronblom placerades utanför Eyravallen (den heter inte så längre) i Örebro. Sedan länge återfinns träskulpturen, dessutom ommålad, i Adolfsberg. 

Vad nu denna ort mer exakt ligger, det vete fåglarna.  

En mig närstående som privatforskar om svenska serietecknare har kontakt med Kronbloms nuvarande tecknare Jonas Persson (sonson till originaltecknaren Olov Persson), och jag skulle vilja höra med honom varför Kronblom en gång i tiden hamnade utanför ÖSK:s hemma-arena.

Det är ju för böveln i Gästrikland Kronblom hör hemma! I fabriksslavarnas och blåställens förlovade hembygd. Till varnagel, men även nöje. Närmare bestämt Torsåker, där för övrigt ett alldeles förnämligt värdshus är placerat. 

Ett typiskt sådant som man stöter på när man kuskar runt i Bayern. Bara gökur, Lederhosen och bompa-bompa som saknas. 

Som barn älskade jag att sträcka ut mig på kökssoffan på Barrsätragatan i Sandviken, fördjupa mig i Hemmets Veckotidning medan mamma skramlade med grytorna borta vid spisen. Det var så rogivande och trygghetsskapande. Högtidsstunder.

Min mamma kunde skämtsamt undslippa sig, när hon i ögonvrån noterade sonens välbefinnande: - Akta så du inte blir som Kronblom! 

Man skulle ju, enligt brukets oskrivna lag, göra rätt för sig, arbeta och inte ligga till last. Jag undrar vad min mamma skulle säga om dagens Sverige, där en betydande del av dem som bebor landet inte gör rätt för sig. Jag tror hon skulle få spader. 

Och slå fast, som hon brukade: - Så gör man bara inte! Inget att diskutera. Den kloka kvinnan kunde helt sonika tillägga: - Det är bara så.

Apropå Örebro SK såg jag dem igår, i datorn, spela på klassiska Jernvallen mot laget i mitt hjärta, Sandvikens IF. Närkingarna var mycket, jag höll på skriva pinsamt, överlägsna. Ett allsvenskt lag mot ett division 3-dito. Fast det heter inte division 3 längre. 

En gång låg SIF i allsvenskan, rödvästarna kunde klå vilket lag som helst. Jag minns en match på Jernvallen mot just Örebro SK, med legendaren Orvar Bergmark på backplats. 

Han besatt en unik förmåga att liksom förlänga eller skjuta ut foten, snarare stortån, så han blev närmast omöjlig att passera. Till alla anfallares stora förtvivlan. 

Undran kvarstår varför Kronblom hamnade i Örebro. (Gunnar Ohrlander menade att man hör på uttalet, Ööörebro, vad närkingarna är för ena, de vrider och vänder på vartenda öööre.) Jonas Persson vet nog besked. 

Dags stanna till och bjuda honom på en kaffe när Örebro passeras på väg till Danmark. 

Jag är också nyfiken på hur han får sina uppslag till rutorna med den odödlige soffliggaren som huvud-Persson. (Kunde inte låta bli att trycka dit versal.) Odödlig är Kronblom, även om räknenissarna på Allers fått för sig att ge honom sparken.

Bild: Wikipedia

Försoning är möjlig

Do not go gentle into that good night

Old age should burn and rage at close of day

Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas

Filmen That Good Night (2017) kan streamas på Acorn. John Hurt spelar en taggig, ytterst framgångsrik, författare. Bosatt i Portugal. Plågas av livshotande hjärtfel. Dessutom insjuknar han i ALS.

Denna förfärliga sjukdom som skoningslöst successivt bryter ned kroppen. En av mina stora favoriter bland dramatiker och skådespelare, Sam Shepard, drabbades av just ALS. 

Det gör ont att läsa Patti Smith, tidigare frilla till honom, och ta del av porträttet i Apans år (2019) av den plågade Shepard och nedbrytningen som bara fortskrider. Ett lidande utan återvändo. 

Kroppen förvägrar Shepard att rida hans älskade hästar och att skriva, saker som skänkt hans liv mening. Han är mentalt stark, behåller sin styrka in i det sista. Men processen kan icke avbrytas, ingen återvändo gives. 

Hurts rollfigur avlider i ett tidigt skede av sjukdomen. Undgår därigenom det värsta förfallet, när sjukdomen blir rent djävulsk i sitt saktfärdiga utplånande av den drabbade.

Hurt bjuder åskådaren på en fullkomligt lysande rollprestation som den otrevlige, burduse gamle patriarken. En rugguggla i vitt skägg och trasig halmhatt som styr och ställer med sin omgivning. 

Hurts virtuositet gör det svårt för medspelarna att matcha honom, de har sannerligen försetts med en knepig uppgift. En svensk skådespelerska vid namn Sofia Helin, tydligen känd från tv-serien Bron (som jag inte sett), spelar Hurts betydligt yngre hustru. 

Hon är återhållsam i agerandet, tack och lov, försöker inte att konkurrera med den utrymmeskrävande Hurt. Han tillåts dominera och ta för sig i varje scen - vem kunde hindra honom? Han ”äger” ju som ungdomarna säger. 

Exekverar något av en paradroll. Elak och djävlig. 

En grånad författare i full insikt om sin unika, överlägsna begåvning som dock börjat blekna. Man kunde förstå det som att detronisering eller förminskning pågår. Och han kan inget göra åt det, något han är medveten om. Krafterna har ohjälpligt börjat sina. 

Det är länge en mycket mörk historia som andas uppgivenhet - och känslan av att det blir för sent att klara upp trassliga, såriga relationer med de närmaste. En känsla jag delar. Författaren har dålig kontakt med sin ende son som han försummat livet igenom. 

Den senare full av förebråelser gentemot sin far, nära till bittra anklagelser med stänk av infantilitet. Tillbakahållen sorg låter sig anas över en livet igenom frånvarande, självupptagen far.  

Filmen visar, den stora och bestående behållningen, att försoning är möjlig. Far och son hinner försonas innan den förre går bort. De till och med börjar att betrakta varandra med nya, mildare ögon. De ser varandra för allra första gången, spänningarna mattas av.

Det sydeuropeiska landskapet är solupplyst och bedövande, nästan provocerande vackert. Evigt hav i bakgrunden. En dag sjunker solen för oss alla i samma hav. Utan att komma åter.

I filmen uppträder döden i form av en verserad gentleman i klanderfri vit kostym (spelad av Charles Dance, känd bland annat från The Crown). Vid ett flertal tillfällen, försynt och på den mest utsökta engelska, undrar han om det inte nu är dags för författaren att resa in i evigheten. 

Filmen knuffar på den åldrade upphovsmannen till dessa rader som ständigt brottas med dödstankar, men alltid minns uppmaningen på Sara Lidmans gravsten: ”Lev!” Ta vara på varje dag! Sök försoning med dem som åsamkats smärta! Låt det inte bli för sent! 

Ännu starkare blir reaktionen på filmen när eftertexten låter berätta att Hurt gick bort samma år som filmen hade premiär: 2017. Hur hanterade han sin sjukdom, att livets slut närmade sig under inspelningen, fiktion och verklighet flöt ihop? 

Filmen blir brännande självbiografisk. Jag googlar frenetiskt för att få veta mer om Hurt och hans sista dagar, men bärgar inget svar på min fråga. 

Bilden på John Hurt: Wikipedia.