Idolen satt i publiken

Under ett år gästade författaren Göran Palm den proletära verkligheten hos LM Ericsson i Midsommarkransen i Stockholm. Högst läsvärt hans lyhörda industrireportage, syftet att upplåta röst åt dem på fabriksgolvet, den i borgerliga medier osynliga och icke-existerande arbetarklassen. 

”Motröster”, skulle man kunna säga. Underifrånröster. Günther Wallraff använde benämningen ”vi därnere”. Tysken, som skickligt maskerade sig, modigt arbetade under cover, utsatte sig för faror av olika slag och skadade allvarligt, genom att utsätta sig för arbetsmiljörisker, sin hälsa.

Att ”wallraffa” blev efter hans grävande journalistik ett etablerat begrepp. Men Palm gjorde inte det på LM, han körde med öppet visir.

Rapportböckernas verklighetsskildringar var populära under 60- och 70-talets vänstervindar, etablerade sig som en egen genre med många (samhällskritiska) läsare: Jan Myrdals Kinabok (1963) som även spreds internationellt, Sara Lidmans från Malmfälten (1969), Sture Källbergs från Västerås (1969), gurkstaden i skuggan av ASEA, icke att förglömma.

Gulp. Men vad i hela friden gör han här! 

Plötsligt upptäckter jag "idolen" Göran Palm i publiken. När jag föreläser om Johan Asplunds kultursociologi på Västerbergs folkhögskola ett par mil utanför Sandviken. Inför distansstuderande från hela landet. 

En vaken och vetgirig publik med många inflikningar, därmed rolig och inspirerande att ställa sig framför.

Palms Indoktrineringen i Sverige var en av de första böckerna jag läste när jag ankom Upsala i augusti 1968. Och sprang så ofta jag hann till Lundeqvistska bokhandeln, efter att ha upptäckt en uppsjö av debattböcker på hyllorna, de kostade inte mycket. 

Böcker jag anade att jag borde läsa. 

Ingen överdrift säga att Palms bok tog den unge recentioren med storm, knep honom med hull och hår där i studentbaracken på Villavägen nedanför gamla Asis och fängelset. 

Verkligheten blev med ens tydligare, ord kunde sättas på den verklighet som Herbert Marcuse fångade med sin bok One-Dimensional Man (1964) och som jag senare läste med höjda ögonbryn och bultande tinningar.

Sedan kom jag att läsa, med lika stor förtjusning, Palms En orättvis betraktelse (1967). Följde länge Palms rika författarskap, imponerades av hans Sverige: En vintersaga (1984) på blankvers. Styvt, Palm behärskade hantverket. 

En blomsterhandel huserade nära Fyristorg i den eviga ungdomens stad första åren jag bodde där. En stor, alltid blankputsad spegel placerad på ena sidan om dörren. Palm skrev allegoriskt i en dikt om spegeln. 

Han upptäcker plötsligt från ett bussfönster sitt ansikte i den, möter sin egen blick. Insikten slår honom att det inte är han, den socialrealistiske författaren, som ensidigt betraktar världen och därmed äger en viss kontroll. 

Utan den betraktar tillbaka. Världen ser dig. Du undgår den inte. Dess anklagande blick.

Blicken blir en uppfordran till att handla, solidarisera sig, inte blunda för (tredje) världens granskande ögon, fly sitt ansvar, gömma sig. Palm skakas om av insikten, hans författarskap får en radikal riktning. 

Jag kan inte minnas att jag växlade några ord med Palm i Västerberg, ens hälsade på honom, tackade inte för hans stora, för att inte säga avgörande, betydelse för mig. Kanske blev jag blyg inför honom, studsade ju till när han av alla människor helt otippat satt i publiken. 

Även Palm var där och gästföreläste. Kanske tur att jag inte visste det innan.