Heja Bergman!

Högtidsstund! I eftermiddag i SVT1 - kan även ses på SVT Play och frestande att som arbetsbefriad göra det redan nu, denna tämligen grå septemberdag - Fattiga riddare från 1944. Jag har njutit av den flera gånger tidigare, men ser förstås med största glädje om den.

Kungsörs store son i en av huvudrollerna. Och jag säger bara: Thor Modéen! 

The one and only. Den lysande stjärnan. Som gick bort alldeles för tidigt. När någon anlade kritiska, om än omtänksamma, synpunkter på hans begivenhet för kunjak, var svaret givet: - Något skall man ju dö av! Och så är det. Du kan dö av leda, också. Om du inte passar dig.

Tosse ägde, som glyttarna säger, i varenda scen där han förekom. "Säg inte emot sig, säger jag." En av hans återkommande repliker. Och: "Jo, jag menar det." Spefull min, något höjda ögonbryn, cigarrstump i mungipan. 

En improvisationens mästare. Så förbålt skicklig. Hans exakta tajming. 

Jag bara älskar det som nedsättande har kallats pilsnerfilmer! (En kärlek jag vet att jag delar inte bara med gamla stötar typ Skriftställaren. Även med yngre förmågor, som min före detta högt begåvade student Jonas, vi försummar inte att påminna varann om denna gemensamma kärlek.) 

Icke minst en kanonrulle som klassikern Pensionat Paradiset. Högdragna, akademiskt skolade tyckare vid namn Schein och andra ondgjorde sig å det grövsta över den. Nå, de dömde ut den folkkäre mannen från Åsen, också. Vem bryr sig.

"Pilsnerfilmer" skall de förstås inte heta, med assocationer till snusiga, orakade pilsnergubbar. Folklustspel en bättre benämning. Och alltid med eliten av dåtidens svenska skådespelare paraderande på vita duken, huskorsens huskors Julia Caesar och andra.

Förresten, i Fattiga riddare har Modéen den oförliknelige John Botvid vid sin sida. Denne originelle karaktär. Bara han gör det värt att se filmen i repris.

När de tidiga, om man kallar dem så, svenska filmerna riskerade tas av tidens tand och förmultna, ingrep Ingmar Bergman. Jag har svårt för hans tillgjorda (som vi sa i Sandviken) filmer om neurotiskt navelskådande herrskap, men hyllar honom för hans insats denna gång. 

Modéen var ett geni, visste Bergman. Godbitarna måste bara restaureras och bevaras för eftervärlden. Och så blev det. Till glädje för mig och otaliga andra. Heja, Bergman!

Samtidigt som jag skriver detta, snappar jag upp att det varit ett stort slagsmål mellan rivaliserande "klaner" i Skåne. Och jag noterar att IS-kvinnorna återkommit till Sverige.

Denna förskräckliga samtid! I eftermiddag ned med persiennerna, fram med en kopp kaffe och tre Mariekex, på med Fattiga riddare. Mobilen avstängd och bortlagd. 

Tar mig tillbaka till det Sverige som oåterkalleligen gått förlorat. Paradise lost. När folk var som folk. Och varken klaner eller IS-kvinnor fanns. 

Jo, jag menar det! Säg inte emot mig, säger jag!