Försoning är möjlig

Do not go gentle into that good night

Old age should burn and rage at close of day

Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas

Filmen That Good Night (2017) kan streamas på Acorn. John Hurt spelar en taggig, ytterst framgångsrik, författare. Bosatt i Portugal. Plågas av livshotande hjärtfel. Dessutom insjuknar han i ALS.

Denna förfärliga sjukdom som skoningslöst successivt bryter ned kroppen. En av mina stora favoriter bland dramatiker och skådespelare, Sam Shepard, drabbades av just ALS. 

Det gör ont att läsa Patti Smith, tidigare frilla till honom, och ta del av porträttet i Apans år (2019) av den plågade Shepard och nedbrytningen som bara fortskrider. Ett lidande utan återvändo. 

Kroppen förvägrar Shepard att rida hans älskade hästar och att skriva, saker som skänkt hans liv mening. Han är mentalt stark, behåller sin styrka in i det sista. Men processen kan icke avbrytas, ingen återvändo gives. 

Hurts rollfigur avlider i ett tidigt skede av sjukdomen. Undgår därigenom det värsta förfallet, när sjukdomen blir rent djävulsk i sitt saktfärdiga utplånande av den drabbade.

Hurt bjuder åskådaren på en fullkomligt lysande rollprestation som den otrevlige, burduse gamle patriarken. En rugguggla i vitt skägg och trasig halmhatt som styr och ställer med sin omgivning. 

Hurts virtuositet gör det svårt för medspelarna att matcha honom, de har sannerligen försetts med en knepig uppgift. En svensk skådespelerska vid namn Sofia Helin, tydligen känd från tv-serien Bron (som jag inte sett), spelar Hurts betydligt yngre hustru. 

Hon är återhållsam i agerandet, tack och lov, försöker inte att konkurrera med den utrymmeskrävande Hurt. Han tillåts dominera och ta för sig i varje scen - vem kunde hindra honom? Han ”äger” ju som ungdomarna säger. 

Exekverar något av en paradroll. Elak och djävlig. 

En grånad författare i full insikt om sin unika, överlägsna begåvning som dock börjat blekna. Man kunde förstå det som att detronisering eller förminskning pågår. Och han kan inget göra åt det, något han är medveten om. Krafterna har ohjälpligt börjat sina. 

Det är länge en mycket mörk historia som andas uppgivenhet - och känslan av att det blir för sent att klara upp trassliga, såriga relationer med de närmaste. En känsla jag delar. Författaren har dålig kontakt med sin ende son som han försummat livet igenom. 

Den senare full av förebråelser gentemot sin far, nära till bittra anklagelser med stänk av infantilitet. Tillbakahållen sorg låter sig anas över en livet igenom frånvarande, självupptagen far.  

Filmen visar, den stora och bestående behållningen, att försoning är möjlig. Far och son hinner försonas innan den förre går bort. De till och med börjar att betrakta varandra med nya, mildare ögon. De ser varandra för allra första gången, spänningarna mattas av.

Det sydeuropeiska landskapet är solupplyst och bedövande, nästan provocerande vackert. Evigt hav i bakgrunden. En dag sjunker solen för oss alla i samma hav. Utan att komma åter.

I filmen uppträder döden i form av en verserad gentleman i klanderfri vit kostym (spelad av Charles Dance, känd bland annat från The Crown). Vid ett flertal tillfällen, försynt och på den mest utsökta engelska, undrar han om det inte nu är dags för författaren att resa in i evigheten. 

Filmen knuffar på den åldrade upphovsmannen till dessa rader som ständigt brottas med dödstankar, men alltid minns uppmaningen på Sara Lidmans gravsten: ”Lev!” Ta vara på varje dag! Sök försoning med dem som åsamkats smärta! Låt det inte bli för sent! 

Ännu starkare blir reaktionen på filmen när eftertexten låter berätta att Hurt gick bort samma år som filmen hade premiär: 2017. Hur hanterade han sin sjukdom, att livets slut närmade sig under inspelningen, fiktion och verklighet flöt ihop? 

Filmen blir brännande självbiografisk. Jag googlar frenetiskt för att få veta mer om Hurt och hans sista dagar, men bärgar inget svar på min fråga. 

Bilden på John Hurt: Wikipedia.