Kan samhället räddas?

Johan Asplund begick en fyndig, liten bok som kom att bli något av en miniklassiker och mycket läst bland samhällsvetare: Om undran inför samhället. Asplund var sociolog och knöt an till de klassiska sociologerna, Durkheim, Tönnies, Weber och andra, som ställde nyckelfrågan: Hur blir samhället möjligt?

För att fortsätta dra i tråden: vad krävs för att vi skall kunna tala om ett samhälle? Vilka är de nödvändiga betingelserna? Vad måste det vila på för överenskomna premisser? Hur ser kontraktet ut?

Det moderna samhällsbegreppet erfordrar en etablerad föreställning om något gemensamt, att vi är överens om vad som är gemensamt och måste försvaras. Annars svårt att meningsfullt fortsättningsvis tala om ett samhälle.

Gemensamma värderingar måste föreligga, det som förtjänar benämnas ett samhälleligt överjag som man som medborgare har att respektera, med vidhängande sanktioner om det inte görs. Utan sanktioner blir överjaget tandlöst. 

I Sverige noterar jag en allt starkare tendens bort från det allmänna och gemensamma, mot det partikulära och särskiljande. Tendensen tydliggörs av uppkomsten av inofficiella parallellsamhällen med egna värderingar och livsstilar. "Självstyrande" enklaver på sidan om majoritetssamhället.

Den liberala rättsstatens uppfattning om att din hudfärg spelar ingen roll, inte heller din etniska bakgrund, det är du som autonomt subjekt som räknas, trängs undan av ståndpunkten att tillhörigheten är det avgörande, lojaliteten mot släkten och gruppen. Glöm samhälle och stat.

Glöm integration och gemensamt språk. Det är varifrån du kommer som bestämmer vem du är - och förblir. I detta en förgörande determinism: du bestämmer inte ditt eget öde, du har inget val. 

En anti-liberal, kanske vågar vi säga "vänsteristisk", ståndpunkt. Ett omyndigförklarande av den enskilde. "De socioekonomiska omständigheterna är allt", kunde en vänsterpartist säga. 

Klanen ersätter rättsstaten med sin egen definition av vad rätt är, en egen och från den liberala rättsstaten avvikande rättsuppfattning. Den liberala rättsstaten erkänns inte, icke heller statens våldsmonopol. 

I USA har ideologin om the melting pot varit dominerande. Invandringen har alltid varit stor. Kineser, irländare, italienare har sökt sig till Nordamerika. Slagit sig ned i egna områden - China Town, Little Italy - men ändå känner sig alla som i första hand amerikaner. 

Det är det - medborgarskapet - som förenar och försvagar särskiljande bakgrunder. 

En mig närstående har kommit att studera den massmediala utvecklingen i Sydafrika. Den går, om jag förstått det rätt, mot att bolagen i sina kanaler fokuserar på olika minoriteter, vänder sig direkt till dem, inte en enhetlig publik. 

Det uppstår därmed i praktiken ett slags ny form av apartheid, om man tar till det kraftfulla ordet. 

Det massmediala, kanske måste prefixet "mass" tas bort, Sydafrika återgår, om vi driver det till sin spets, till det heterogena läge som förelåg innan nationen. Regnbågsnationen som den kallats, med en tro på fredlig samlevnad trots differens. 

Situationen påminner om den partikulariserande ordning som en gång rådde. Särintresset tränger undan allmänintresset. I dess spår, det är oundvikligt, motsättningar och konfilkter, våldsamma utbrott. 

Du bedöms i ett partikulärt tillstånd uteslutande efter hudfärg, ursprung och tillhörighet, inte på någon annan grund. Själv är jag "fel" på alla punkter. Vit medelklass. Man. 

Black lives matter sveper över väst. Protesten mot det gemensamma, i form av kulturarv och historia. Statyer rivs ner, böcker censureras, den som inte försvär sig åt det partikulära råkar illa ut. 

Kanske måste den liberala rättsuppfattningen och det moderna, demokratiska samhället med synen på den autonoma individen, kastas på historiens soptipp.

Jag värjer mig mot att i mitt politiska tänkande hamna hos rättsfilosofen Carl Schmitt, som nazisterna inspirerades av. Han menade att det fordras en stark, för att inte säga totalitär styrning - suveränen - för att upprätthålla det gemensamma samhället. Och det kan bara ske med statligt våld. 

Ett permanent undantagstillstånd. I mina mörkaste stunder tänker jag att det är det Sverige, med gängkriminalitet och sönderfall, ropar efter, för att kunna räddas. Det torde inte ske. Vem skulle suveränen vara? Morgan Johansson? 

Jag såg honom häromsistens intervjuas i TV-programmet 30 minuter. Det lämnade mig djupt bedrövad.