Dags jaga röda prislappar!

Det kan inte finnas något annat folk på jorden som är mer benäget än det svenska att argsint stoppa knytnäven i byxfickan (bildligt talat, om någon feminist läser detta) och låta den stanna kvar där. 

Jämför med det tyska (i skrivande stund stora, förbjudna sammankomster i protest mot vaccinationspolitikens implikationer noterar jag i Berlins tidningar) och det franska, iscensättande gatans parlament. Med stolta traditioner: Upp på barrikaderna, kamrater!

Vi svenskar muttrar, tar till brösttoner när vi fått oss en klämtare och bara de allra närmaste eller pålitliga vänner hör, men finner oss snällt och lydigt i allt.

De sig själva berikande politikerna raserade ett utmärkt pensionssystem, ersatte det med ett uselt som i spåren av detsamma genererar ett stort antal "fattigpensionärer" (jag avskyr innerligt ordet och vad det signalerar). Bland dem många kvinnor som flitigt arbetat hela livet. 

Inte gick budkavlen genom riket: "Nu stormar vi riksdagshuset och kastar ut dom!" Istället fogligt och resignerat från den som, till skillnad från undertecknad, öppnat det orange kuvertet från Statliga Pensionsförnedringsverket SPV*: "Nu får man börja jaga röda prislappar!"

Magdalena Andersson, som vräkt miljarder över vinstdrivande storföretag under pandemin, spär på förnedringen genom att skjuta till några extra kronor till pensionärerna. Valfläsk inför nästa år. 

Ler inför statstelevisionens kameror, yttrar ordagrant: "Nu kan man klippa sig eller köpa en kopp kaffe." Vem klipper ministern, görs det svart? Eller har hon det som fringis? 

Hon verkar inte ha en aning om vad det kostar att gå till frissan, hennes verklighet befinner sig ljusår från de vanliga folkpensionärernas.

Hon nämnde framför samma kameror, vid en annan tidpunkt, bowling också. Ska kvinnliga "fattigpensionärer" med ledbrutna kroppar börja bowla, efter att Andersson, som har sitt på det torra, slängt åt dem struntpengar? Herregud!

Dörrarna öppnades för ett fullkomligt vettlöst inflöde av människor från dysfunktionella samhällen med medeltida, kanske skall det hellre stå "för oss totalt främmande", värderingar. De passar helt enkelt inte in. 

Det blir naturligtvis friktion, svåra problem. Vem trodde något annat?

Demografin förändras radikalt som en följd av denna migrationspolitik som inte är någon värd namnet. Men det finner vi oss också i. Anpassar oss, skulle någon kanske säga. Men det är samma sak, bara ett annat ord.

Eller så kvids det ur den självvalda maktlöshetens position: "Men vad kan man göra?!"

Barn och ungdomar förnedringsrånas (ett nytt fenomen på svensk botten), poliserna varnar för att bära dyra jackor och att skylta med iPhones. 

Att en sådan provocerande uppmaning från den uniformerade ordningsmakten överhuvudtaget är möjlig, utan att väcka högljudda protester, kan bara bli det med ett hukande folk som det svenska.

Det dödsskjuts på offentlig plats, små barn träffas. Inte hörs från föräldrar och andra: "Nu ta mig tusan demonstrerar vi utanför Rosenbad tills de gör någonting." Istället: "Vi måste flytta till ett annat område."

Den fritänkande, högst ovanlig i sitt konforma skrå, sociologidocenten Göran Adamson har, förstår jag av Arpis sajt Rak höger, skrivit en bok om det nationella självföraktet. Syftande förstås på Sverige. 

Den måste jag läsa, men misstänker att det blir väl att få veta det jag redan vet. En bekräftelse på det samtida, blågula tillståndet. 

Skeppet sjunker. 

Det är inte de eländiga politikerna - jag säger bara Löfven!, statsministern som mitt i en allvarlig samhällskris flyr fältet som vore han skadeskjuten (sic!) - som är problemet. Det är vi, folket. Kan vi bytas ut mot ett mer stridbart, innan det är för sent?

Skeppet Svea Rike fortsätter att långsamt sjunka.

*När jag varje gång skickat tillbaka kuvertet oöppnat, efter att mycket noggrant strukit över alla uppgifter på mottagare, har det kommit åter på nytt...

Bild: Wikipedia