fredag 30 mars 2018

Sam Shepard och nattens varulvar












Sam Shepard gick bort bara förra året, 2017. Han hade inte ens hunnit fylla sjuttiofyra. Det är åldersmässigt nära mig. Alltför nära. Att tänka så sänker sinnet, insikten om att det snart kan vara över smyger sig på. Genererar rastlöshet, kryp i själen. 


Shepard är, jag kan inte förmå mig till att skriva var, det blir som att tillstå och definitivt stänga till, en av mina favoritskådespelare. Dessutom författare och regissör. Jag vill minnas att han inte var någon dum musiker heller.

Häromkvällen njöt jag av att bevittna hans skådespelarkonst på HBO, filmen Mud från 2012. Han gestaltade en pensionerad, något luggsliten, prickskytt i amerikanska armén, boende på en husbåt. 

En argsint ensling som helst vill lämnas i fred för att vända den fördömda världen ryggen.

En djupt berörande film, så där som krimisar när de är som bäst kan vara. Jag höll på att skriva: med bibliska undertoner. Skuld och hämnd. Hur leva med moral i ett trasigt samhälle där det förefaller som om man inte kan lita på någon annan?

Är kärleken mellan man och kvinna överhuvudtaget möjlig? Kärleken mellan barn och föräldrar, bortom neuros och kontrollbehov? Hur är det med solidariteten mellan människor? Kan värdighet och resning finnas bland tilltufsade varelser i ett tröstlöst country noir

Försoning och förlåtelse?

Två tonårspojkar försöker finna fotfäste i en tillvaro med nihilister som påstår att Gud är död och himlen isande tom. I filmen lyser de, försvarar värderingar som borde vara universella. 

"Mud", som en mördare på flykt kallas och som pojkarna stöter samman med, skakar av sig lögner och ett liv som helt håller på att förspillas. Med pojkarnas oegennyttiga assistans och hjälp blir han äntligen en fullvärdig människa, ett handlande subjekt, som tar ansvar för sitt liv - och andra. 

Han är inte så ensam och utlämnad till sig själv som han intalat sig att han var. No man is the island he´s hiding on.

Filmen utspelar sig på och invid den majestätiska, långsamt framflytande och nästan makliga, Mississippi. Med de två pojkarna som huvudfigurer och som allt kretsar omkring blir det omöjligt att inte associera till de solbrända barfotanissarna Huckleberry Finn och Tom Saywer, deras eskapader på samma flod. 

Två påhittiga livskonstnärer, majspipan i käften, som väljer flotten och ovissheten framför skolans fängelse och en föga lockande vuxenvärld. 

Och omöjligt att inte travesterande tänka gamle Herakleitos: Du kan inte stiga ned i samma Mississippi två gånger. Allt flyter - livet går alltid vidare. Vad väntar bakom nästa krök, vad gömmer sig i vassen? Äventyr eller förbannelse? Det kan vi inte veta. 

Filmen ebbar ut till Beach Boys och Help me, Rhonda. Sedan har jag svårt att komma till ro och somna. Varulvarna smyger sig raggiga på framåt småtimmarna, gula ögon i sängkammarmörkret. 

Hur har jag själv levt? Vad med min moral? Alla tillkortakommanden? Hur var jag som pappa, man, älskare och medmänniska? 

Somnar fram mot morgonen. Drömmer att Shepard betraktar mig med stenhårt ansikte, utan att väja undan med blicken - den fäster vid min. Det där ansiktet som endast han hade, så maskulint att det nästan slår Boogies. Han ser skeptisk ut. Ett stänk av spefullhet.

Försoning? Förlåtelse?


onsdag 28 mars 2018

Stackars, fega satar!



Det är svårt att leva i Sverige. Leva med hyckleriet. Den utbredda fegheten. Tigandet. Krypandet. Människor utan ryggrad. På och utanför arbetsplatser. 

Ett strålande undantag utgjorde den frimodiga Sanna Wikström (bilden) och för det tvingades hon betala ett högt pris. Tidigare kulturjournalist och skyddsombud på Gefle Dagblad och under mycket  tragiska omständigheter avled hon i december förra året. (Det känns overkligt att hon är borta.) 

Jag läser att hon skall få sig ett stipendium förärat. I syfte, som det heter, att förbättra arbetsmiljön inom MittMedia. Det är journalistfacket som står bakom inrättandet av stipendiet. (https://www.arbetarbladet.se/gavleborg/gavle/journalistfacket-instiftar-stipendium-till-minne-av-sanna-wikstrom-ska-forbattra-arbetsmiljon-1)

Sanna kände jag väl. Många gånger diskuterade vi, jag var själv fackligt aktiv, den ohälsosamma arbetsmiljön på tidningen. Hon förtjänar förstås att hedras med ett stipendium i sitt namn. Men innebär det att MittMedia-cheferna nu släpps fria, att journalistfacket släpper ärendet? Och bara går vidare? 

Det är ingen tilltalande tanke. Men jag vet ju samtidigt hur tandlöst facket är. Arbetsköparens förlängda arm. Maktlöst. Instängt i lagar och paragrafer. Ointresserade medlemmar.

Varför var det ingen som öppet stödde Sanna och när hon beskylld för illojalitet - herregud, det fanns ju ingen mer plikttrogen och lojal! - måste lämna tidningen?! Elakt tänker jag: vem skall man dela ut stipendiet till, det finns ju ingen som vågar stå för någonting.

Och så har vi fallet med teaterchefen Benny Fredriksson i Stockholm som tog sitt liv. Medan han fortfarande var chef teg och kröp medarbetarna, fann sig i allting. Hans management by fear. Först när det är ofarligt att agera, då agerar man. När man kan gömma sig bakom andra och inte behöver stå för någonting på egen hand. Mobbfasoner. Som med Metoo. 

Hyckleriet, nu när Fredriksson är död. Vämjeligt. Hur förmår människor se sig själva i spegeln?

Åsa Lindeborg, kulturchef på Aftonbladet, svajar i stilen, hon som annars är rak och stringent, när hon efter Fredrikssons självmord skall förhålla sig till att hon var en av dem som hårdast granskade honom och hans fögderi. Hon tycker å ena sidan att hon gjorde rätt, han var en makthavare som förtjänade kritisk granskning. 

Å andra sidan lyser det igenom att hon plågas av skuld, det sitter en tagg i själen. Bär hon delvis ansvar för Fredrikssons självmord? (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/ddb3nw/benny-fredrikssons-bortgang-manar-till-sjalvrannsakan)

Jag vill inte hålla på och tjata om mig själv. Men den tystnadens kultur, som tillståndet benämnes och som riskerar att normaliseras för att tala med Foucault, fanns även på Högskolan i Gävle. Fega, tigande medarbetare. Ingen sa ett ord när jag mot min vilja stämplade ut. Rädda om sitt eget skinn. Jo, det sades saker till mig, när det var ofarligt att säga dem. När ingen chef hörde. 

Tillåt mig en utvikning: Om jag vore chef, och därvidlag inte en socialt medvetslös eller lomhörd sådan, skulle jag ha svårt med att misstänka att det tisslades och tasslades bakom min rygg. Men det är jag, det. 

Ett år efter att jag ofrivilligt pensionerades, hör tidigare kolleger fortfarande av sig. Det de har att berätta inifrån verksamheten är direkt stötande, senast handlade det om ett mycket frikostigt lönepåslag för en akademiskt klen kollega, ett helt omotiverat och provocerande påslag. Det luktar mygel, för att inte säga korruption. 

Är det detta som skattemedel skall gå till? Högskolan klarar sig så länge som den undgår offentlighetens strålkastare. Och att regionens invånare, uppdragsgivarna, hålls okunniga om vad som pågår. Det tycks mig dock samtidigt som att de flesta struntar i denna högskola. Fast de betalar den. 

Varför vänder sig tidigare kolleger till mig, varför handlar de inte själva? Kan man stillsamt undra. Svaret är väl helt enkelt att de befarar bestraffning om de tar bladet från munnen. Den personliga lönesättningen är ett effektivt disciplineringsinstrument. Och akademiker är heller inte kända för att vara något modigt skrå. 

Jag känner plötsligt stor lättnad över att vara anställningsfri. Men till alla tigande och krypande undersåtar måste jag bara få utbrista: Stackars, fega satar!

måndag 26 mars 2018

Lek och frihet - skydda barnet inom dig

Den engelske objektrelationsterapeuten, den i mina ögon synnerligen kloke och humanistiske Donald W. Winnicott var jag förtrogen med och fascinerad av redan innan jag skrev Själens revolt: Människan i organisationen (1988). Från början tidskriftspublicerade essäer med förbindelser dem emellan som sammanfördes mellan pärmar. Ett projekt som innebar en utvecklingsprocess för mig som organisationsteoretiker.

Jag befann mig  i en teoretiskt sökande och självkritisk fas, jag hade sysslat ganska många år med organisationsteori och känt mig alltmer otillfredsställd och tom, jag ville fördjupa mitt synsätt, tanken hade slagit mig att det borde vara möjligt att förena organisationsteori och psykoterapeutisk teori, ställa frågan utan att förenkla och reducera om vem är hon - människan i organisationen? 

Människosynen i den förhärskande organisationslitteraturen, som även användes i undervisningen, var torftig och banal. Mekanisk och med synen på medarbetaren som ett objekt. Därmed möjlig att styra och ställa med - manipulera. 

Jag hävdar att boken - som sedan länge är slutsåld men jag lyckades inte övertyga förlaget om att trycka en ny upplaga - står sig än i dag, därför påminner jag om den, jag skulle inte ändra på mycket, om än något, i den om jag gavs den möjlighet jag önskar att jag fick. Jo, jag skulle skriva mindre akademiskt, göra dess språkdräkt mer levande. Eftersom den angår inte bara akademiker. 

Dess huvudproblematik - spänningen mellan organisationen och individen -  är klassisk så länge de företeelser finns som vi benämner organisationer. Och till dem kopplade anställningar (jag är medveten om att andelen fasta anställningar sjunker och ersätts alltmer med tidsbegränsade sådana - lösa förbindelser) samt förväntan på ett okritiskt engagemang - commitment - och en självförglömmande insats från den enskildes sida. 

Temat för essäerna var individens frigörelse och hur individen kan frigöra sig gentemot yttre krafter, i det här fallet organisatoriska sådana, utan att det sker en öppen revolt. Motstånd kan finnas där det till synes inte verkar göra det, ett inre motstånd. Det jag i titeln kallade själens revolt. (Och som förlagsredaktören inte var så förtjust i, hon ville ha Människan i organisationen som huvudtitel, men jag stod på mig.)

Temat laddades med ett explicit anti-organisatoriskt och anti-institutionellt perspektiv, inspirerat av författare som William H. Whyte och hans The Organization Man (1956). I protest mot den inomorganisatoriska logik som befrämjar underordning. Fokus låg på det inomorganisatoriska, inte på organisationen som redskap eller dess koppling till en extern miljö.

Hos Winnicott (bilden nedan) och hans Lek och verklighet (1981) fann jag lekbegreppet och överförde det till organisationsdiskursen. Egentligen fångar hans teori hur barnet med leken mutar in ett befriat område, en frizon, som möjliggör distans gentemot modern och hennes allmakt. Lekens rörelser är befrielsens koreografi. 

Kanske var det våghalsigt att låna in begreppet till organisationsteorin, den gången en mycket torr och steril domän med sina boxar och strukturer - det luktade inte människa fast det handlade om mänskliga skapelser och rum. Jag sökte begrepp för att teoretiskt värja och försvara individen, ansatsen reste ett teoretiskt och existentiellt ställningstagande för den enskilde individen och dennes subjektivitet.

Ett annat centralt begrepp som användes i boken är begreppet ångest, hämtat från den amerikanske terapeuten Rollo May och hans bok Ångest: En utmaning (1980), med en syn på ångesten som att den vittnar för oss om ett svårkonkretiserat hot eller en diffus fara, ångesten som något vi därför bör försöka våga lyssna till, den är insiktsskapande om än plågsam att uthärda. 

När Rollo May på omvägar fick höra talas om att jag använt hans begrepp på det sätt jag gjort, uttryckte han tveksamhet inför tilltaget. Som om det blev diskursivt fel att ta in ångestbegreppet i organisationsteorin. Som om vi inte kunde känna ångest i organisatoriska situationer! Höll jag polemiskt på att skriva. 

Den genomgående tes jag drev var att alla mer eller mindre subtila försök att smälta samman individen och organisationen, "köpa" individens själ och kräva dennes hundraprocentiga lojalitet, stöter på motstånd från samma individ. (Begreppet företagskultur med sin disciplinerande, inlåsande ambition hade alltmer börjat komma i svang.) Detta motstånd kan vara helt spontant, ske utan föregående reflektion. Det bara sker. Individen låter sig aldrig helt uppslukas.

Kanske förmår individen först efteråt rekonstruera varför denne handlade som densamme gjorde. Den omedvetet styrda spontaniteten är såtillvida en källa till oväntad rikedom. 

I den spontana revolten bor människans frihetsmöjlighet. En spontan revolt som kan överraska individen själv, förvåna men glädja denne. Man skulle kunna säga att vi är friare än vad vi själva normalt förstår. Vi besitter en frihetens okuvliga potential som dock alltför sällan realiseras.

Att i det perspektivet behålla barnet inom sig är frihetsförsvarande. Så den som eventuellt kritiserar ens barnslighet, ens leklusta, attackerar ens frihet. 













Rollo May

torsdag 22 mars 2018

Är de inte för gulliga, våra små kineser?!

- Det räcker med att åka tunnelbana genom Stockholm så blir man en svensk, lär någon ha sagt. Kanske en politiker, modell verklighetsfrämmande. Fråga mig inte närmare om innebörden av hur man försvenskas genom tunnelbanan. 

Titeln På Kungsbäck blir alla Gävlebor satte jag på en uppsats jag handledde för ett antal år sedan. Utländska studenter hade börjat utgöra ett alltmer synligt inslag på campus på det forna regementsområdet Kungsbäck. Och frågan uppsatsförfattaren, själv utifrån kommande vill jag minnas, önskade borra i var hur högskolan hanterade det. Om det vidtogs några särskilda åtgärder när den tidigare homogeniteten bland studenterna bröts. 

En enkät tillställdes administratörer och undervisande personal. Vad gäller de senare förmedlade uppsatsen en bild av att man låtsades som om det regnade. Det var inget man ville diskutera, inget man såg som något problem, inget man behövde förhålla sig annorlunda än vanligt till. Student som student. "Gul och vit och röd och svart gör detsamma har han sagt." Som det heter i sången om Jesus som älskar alla barnen. 

Utgående ifrån, eller med den fromma förhoppningen, att de utifrån kommande studenterna bara skulle glida in och friktionsfritt anpassa sig efter förhärskande normer och regelverk. Myndigheten behövde inte göra något särskilt. Och man uppfattade det, så tolkar jag det, som att det skulle vara brist på finkänslighet att ens göra det till en fråga. Respektlöshet. Som om de vore annorlunda och inte som vi.

Utifrån kommande, från länder utanför Europa, studenter blev allt vanligare, det kunde jag själv konstatera på mina ledarskapskurser. Och de tog programmerade med sig - förstås - sin bakgrund och uppfostran in i föreläsningssalar och grupprum. Kvinnosyn och auktoritetstro. Synen på kvinnliga respektive manliga föreläsare. 

Kvinnliga kolleger till mig upplevde nedlåtande behandling från manliga studenters, närmare bestämt muslimska pakistanier, sida. Jag tilltalades "sir", vissa ställde sig nästan i givakt. Inte sällas kändes det lismande och inställsamt, opålitligt. Långt från den kommunikation jag ville ha med mina studenter. Vuxen och öppen. 

Jag kontaktades av en thailändare vid ett tillfälle: - Hur kan ni placera oss i samma arbetsgrupp som kineser, vet ni inte att vi inte tål varandra? Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde vara så. 

Vanligt var det med öppet hån från kineserna mot svarta studenter från Afrika, elaka hånskratt vid dåligt engelskt uttal från de senare. Rasism eller inte, välj själv. 

Under ett studiebesök med kinesiska studenter på Ericsson - det fotograferades med små kameror hela tiden - snubblade en student, nära att vricka sig. Jag frågade inledningsvis vid nästa föreläsning: - Hur gick det? Inför de kinesiska studiekamraterna. Det gör man inte. Man hänger inte ut en kinesisk student framför de andra, det framkallar skam. Studenten i fråga blev också genast blodröd i ansiktet och tittade ned i golvet. 

- Titta vad jag har fått, en hel teservis! Är de inte för gulliga, våra små kineser? En kollega glädjestrålande, och korkad. Han blev sedermera chef, en av de uslaste bland usla, och det krävdes en hel del ansträngning att få bort honom. Men glad var han för sin fint målade, kompletta servis. 

Gåvor, bestickningar skulle en elak eller en lagkunnig säga, var vanligt förekommande från de kinesiska studenterna, de var uppenbart vana från hemmavid att man presenterar föreläsarna och gärna med dyrbarheter. Jag gjorde allt för att hålla gåvorna ifrån mig. De kunde stoppas i postfack eller läggas på skrivbord. Med hyllande hälsningar.

Första gången jag fick höra av kineserna att jag var den bästa professor de någonsin haft under sin studietid, sträckte jag smickrad på mig, det skall tillstås. Sedan förstod jag av kolleger att de fått veta samma sak. Alla var vi bäst. 

Fusk förekom flitigt bland kineserna, och att man skrev av varandra. Utan att man därvidlag visade några som helst skamkänslor. Gick det, så gick det. 

Så det var inte så att på högskoleområdet, Kungsbäck i Gävle, blev liksom i ett trollslag alla lika svenska till kynne och värderingar. Man skulle kunna tolka det som en stor naivitet från utbildningsanordnarens sida. Eller blindhet. 

Och kanske förklarar denna naivitet, om vi tar ett generaliserande språng, de senkommande reaktionerna på massinvandringen i Sverige från och med hösten 2015. Och den fortsatta vägran från många svenskar att inse det. Vi vill inte inse att de inte är som vi. I vissa väsentliga avseenden.




söndag 18 mars 2018

Muslimen på den statliga högskolan i Gävle - religionsutövning på tjänstetid

Samtidens viktigaste kulturkritiske författare, Michel Houllebecq, skildrar i dystopiska färger i sin bok Underkastelse ett islamiserat Frankrike - ljusår från republiken och den stolta revolutionen med sina paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Det är skrämmande läsning. Och det Frankrike Houllebecq skildrar tycks mig inte långt borta, det är något som pågår medan jag skriver detta. 

Man skulle kunna säga att han extrapolerar, han bara förlänger det vi redan kan iakttaga. Om vi vågar vara klarsynta och tala klarsynt om det. Erkänna hotet, blicka det i vitögat. Strunta i om vi stämplas islamofober. 

Aktuella undersökningar pekar på att unga migranter i Västeuropa föredrar sharialagar framför demokrati och de bidrar därmed med sin mentalitet till att undergräva det samhälle som hyser dem. Trots att de är elever i skolor som förväntas fostra eleverna till demokratiskt sinnade samhällsmedborgare. 

Houllebecqs bild av ett universitet som har övertagits och islamiserats berörde mig särskilt, eftersom universitetsvärlden var min värld under nästan ett halvsekel. Jag kunde bevittna ett fortgående förfall, med fördjupad ideologisering av akademin och medarbetare som föll in i ledet, tävlandes om vem som kunde vara mest lojal mot makten. Men det var innan en påbörjad islamisering. Man skulle kunna säga att motståndet redan är nedbrutet på lärosätena.

Under min sista termin vid Högskolan i Gävle råkade jag mitt på blanka förmiddagen, när folk rörde sig på institutionen, uppmärksamma hur Akmal, en kollega, han som blev riksökänd genom att vägra ta en kvinnlig journalist i handen, helt ogenerat och till synes självklart fällde ut en bönematta inne på sitt kontor för att bedja. Vi hade glasdörrar på institutionen, så det var fri insyn. 

Jag tog mycket illa vid mig. Jag gjorde dock inte det jag borde ha gjort, det ångrar jag än i dag för det reducerar mig till en medlöpare, eller en som vänder sig bort och blundar, och sådana känner jag det största förakt för: vände mig direkt till honom och framförde det olämpliga i tilltaget, i en sekulariserad statlig institution. 

Dessutom skulle hans agerande kunna observeras av studenter med erfarenhet av IS härjande och dödande, de skulle kunna ta mycket illa upp. På institutionen fanns studenter från krigshärdar. 

Han äventyrade med sitt provocerande beteende ju också och icke minst bilden av högskolan som neutral och fri. Frågan är om han inte som statstjänsteman brast i sin myndighetsutövning. 

Jag kontaktade personalchefen och uppmanade honom att handla, men han slog ifrån sig, vågade inte göra något. Jag säger det igen: jag borde ha tagit direktkontakt med kollegan som för övrigt gick runt i en huvudbonad som signalerade hans religionstillhörighet, lägg till ett skägg klippt för att signalera detsamma. 

Jag läser om böneutrop från minareter som skall tillåtas trots protester från den kristna menigheten. Löfven reducerar det till en fråga om var någonstans det ropas i en stad. I ett fabriksområde exempelvis stör det ju ingen, menar statsministern. Det låter som om han talar om den där Hemglassbilen med sitt läte. Svenska Kyrkan jämför det med det egna twittrandet och har inget att invända. 

Det är så vi hanterar de små stegen mot islamistisk hegemoni. Vi bagatelliserar och relativiserar. Tills det är för sent. 

Jag vet att det hänvisas till religionsfriheten. Och jag vet också att det finns de som menar att minareter och utrop bidrar till integrationen. I mina ögon fullkomligt obegripligt. Jag hörde en imam avfärda alla som är mot utropen med att de är SD:are. 

Apropå Svenska kyrkans stora tolerans mot de mot oss kristna fientliga. Det börjar bli hög tid att begära mitt utträde ur kyrkan. Det är sorgligt och smärtsamt. Min mor, kyrkvärden, skulle gråta blod om hon visste. Men jag känner mig sviken av ärkebiskopen och kompani.

fredag 16 mars 2018

Inga intellektuella efter islam

I Er ist wieder da (2015) som föreställer sig vad som skulle hända om Hitler återkom till Tyskland av i dag - både bästsäljande bok (Timur Vermes) och film - sammanförs Hitler med nynazister men tar snabbt avstånd från dem. Han vill inte ha något med dem att göra. Vilsna barbarer utan genomtänkt ideologisk världsåskådning. Skränfockar. Råskinn. Han genomskådar dem - med hånfull röst. De tillhör inte samma planhalva som han. Politiskt ofarliga. 

I efterkrigstyskland har nynazisterna aldrig vunnit mer än marginell framgång. Alternativ för Tyskland, AfD, har kritiken mot invandringspolitiken som sin huvudfråga. De vinner mark, eftersom kritiken har folklig förankring, men kan inte nazistämplas. Och mark vinner de på den stora koalitionens uppgörelse ovanför huvudet på väljarna. Den parlamentariska demokratins företrädare visar ännu en gång ohöljt sitt makthungriga anlete. Makten framförallt. Om så till priset av ett växande politikerförakt.

Det nazistiska projektet under mannen från Österrike saknar motstycke och kommer inte att upprepas igen. Därmed har jag inte sagt att det var unikt såtillvida att det skall behandlas som ett undantag, eller att Tyskland tillfälligt avvek från förnuftets och humanitetens breda väg. Såsom det debatterades under den så kallade historiestriden i Tyskland när vågorna gick heta och höga. 

Kan man skriva poesi efter Auschwitz, frågade sig Theodor Adorno, själv flykting undan nazisterna. Många har funnit frågan konstig eller inte förstått den - kanske inte velat förstå den. Och det har ju faktiskt skrivits poesi efter Auschwitz. Men det suddar inte bort frågan. Poesin som mänskligt uttrycksmedel, vad med den efter slutstationen Auschwitz? Sökandet efter autenticitet? Skriva och söka som om Auschwitz aldrig ägt rum? Inte förneka, men tänka som om

För en centraleuropeisk intellektuell som Skriftställaren vill vara är frågan om nazismen och Tredje Riket omöjlig att undvika eller låta bli att förhålla sig till. Det är en fråga att leva med och dra konsekvenserna av. Det handlar om självförståelsen som intellektuell. Frestande travestera Adorno: kan man vara en intellektuell efter Auschwitz? Det blir en individuell rannsakan - om man tar intellektualiteten på allvar.

I Tredje Riket skrålade man: En riktig tysk är ingen intellektuell! Punkten sattes med blod för en stolt tysk tradition, andens tradition. (Bruno Bettelheims skildring av hur han försöker nå fram till lägervakterna, men det blir fel hur han än gör och hur han är försöker anpassa sig, demonstrerar med signifikans hur makten flyttats från anden till knytnäven.) 

För två år sedan observerade jag den nu framlidne Imre Kertész inne på Kempiniskis i Västberlin. Han bodde inte långt därifrån, på Meinekestraße. ("Ekstrand går i Kertész´ fotspår i Berlin", GD 31 mars 2016) Jag ångrar så att jag inte vågade ta kontakt med honom och höra hur han hanterade Adornos fråga, han som skrev den bästa boken om lägret efter att ha suttit fånge där. (Mannen utan öde, 1975) 

Jag kände till den illusionslöshet som han gav uttryck för i Den sista tillflykten (2015), en becksvart illusionslöshet fullt i klass med Michel Houllebecqs (Underkastelse, 2015). För Europa - ingen framtid. Ingen annan har som dessa två skrivit om vart vi är på väg. Kertész som tvingades uppleva antisemitism och nazism, den förra en gång till i Ungern långt efter kriget, insåg islamismens hot mot Europa. Men genom att han avled 2016, hann han undan. 


I Tyskland talade man efter kapitulationen 1945 om timmen noll, som om historien gick att nollställa och det var bara att börja om på nytt. I DDR:s nationalhymn, skriven av den djupt missbrukande och tidigt döde ministern Johannes R. Becher, sjöngs det om en uppståndelse ur ruinerna, likt en fågel Fenix. Fräls oss från det som var och skingra vår förtvivlan. Låt oss skaka av oss. Lämna de förbrända liken bakom oss. 

Det var något som dog och det handlar just om de intellektuella i och med Tredje Riket. Och som började dö i och med nazisternas frammarsch i dåtidens Tyskland. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Spelade de intellektuella som kritiska, reflekterande röster någonsin någon viktig samhällelig roll är den borta. I avgörandets timma segrar våldet och antiintellektualismen. 

Det hörs röster, inklippta dokumentära sådana, i filmen Er ist wieder da som uttrycker ett behov av en Hitler som kan ställa saker och ting tillrätta. Och få Tyskland på rätt kurs igen. Det tror man inte Merkel om. (I Tyskland förekommer vansinniga konspirationsteorier om att Merkel är DDR:s nu sent utlösta hämnd på väst, det skulle förklara massinvandringen och samhällsupplösningen.) Men den högerpopulism som många icke minst i Sverige skräms av kommer aldrig att kunna återupprepa nazismens projekt. Er ist nie wieder da!

Hitler kommer inte tillbaka. Nazismen kommer inte tillbaka. Har vi skäl att känna verklig fruktan för något är det islam. Där finns en totaliserande världsåskådning och inte en fokusering på enskilda politiska frågor. Det finns ambition och vilja. Och - inget utrymme för självständiga, kritiska intellektuella. Inga intellektuella såsom Skriftställaren efter islam. Houllebecqs framtidsdystopi om ett framtida islamiserat Frankrike ger en föraning om vad som väntar, borde vara en väckarklocka. 

Vi vandrar mot mörker och natt i Europa. 

Bilder: överst den forna Führerbunkern i Berlin, underst läger under uppförande i Kreuzberg (fotograferat av Skriftställaren förliden månad).

onsdag 14 mars 2018

Måste det till en Hitlers domare?














Netflix filmresuméer som i så korta ordalag som möjligt skall locka tittare är riktiga höjdare. Så fulla av klichéer att de får Tomas Ledin att framstå som en oäkta arvtagare till Gunnar Ekelöf. Vem i hela friden åstadkommer dem? Fast egentligen kanske det är en konst att få till dessa klichéer på begränsat utrymme. Ge mig jobbet!

De svenska titelöversättningarna - oftast mycket fria sådana - förvränger i nio fall av tio det engelska ursprunget och är ett häpnadsväckande kapitel i sig. Men härom kvällen en försvenskning bättre än ursprunget: Clint Eastwoods Ögonblicket före tystnaden. På engelska True Crime. Den svenska titeln med poetisk klang. Den engelska får nog sägas vara dubbeltydig, ställd mot filmens intrig. Inte så dum. 

Först var jag misstänksam. Jag vill ju se Clintan till häst, cigarill i mungipan, stenansikte, verbalt korthuggen så att det närmast ser ut som att det gör ont när han lyckas pressa fram en replik, geväret gömt under långrock. 

Resumén visste att berätta om en journalist som hamnar i dåligheter med kvinnor och sprit. Sällan har en resumé så lyckats förstöra en sällsamt bra och medryckande film. 

En färgad väntar i San Quentin på sin avrättning, hans sista dag i livet. Klockan tickar. Hans ansökan om att benådas har avslagits. Han har dömts för mord på en gravid i samband med ett butiksrån. Den amerikanska rättsstaten har inte gjort sitt jobb, rättvisan har inte varit blind, mannen är svart - det räcker.

Eastwoods kantstötte journalist får i uppdrag att rapportera pliktskyldigt och inte mer om avrättningen, ersätta den person som skulle ha gjort det. Hans murvelnäsa sätter honom på ett spår, han inser att mannen är oskyldig. Hur det hela slutar skall jag inte avslöja, det har ni ändå redan räknat ut. Men vägen fram till upplösning rafflande bra.

I Tredje Riket avskaffades den borgerliga, liberala rättsuppfattningen och ersattes med Roland Freislers (bilden ovan) oskrivna. Historikern Hans-Ulrich Wehler skildrar upplösningen av rättsstaten i sin väldokumenterade Nationalsocialismen, en av de bästa skildringarna av Tredje Riket som statsform. Om hur steg efter steg tas på vägen mot tyranni och rättslöshet. 

Den nationalsocialistiska justisen skulle vara i linje med ett folkligt rättsmedvetande - bortom perukstockar till jurister. Politiken överordnad juridiken. 

Den svarte mannen i filmen döms snarast efter Freislers och inte efter en borgerlig rättsuppfattning, även om det kunde förefalla så. Han döms för att han är svart. Och svarta plundrar som bekant butiker och skjuter till döds. Det behövs inte sökas efter motbevis. 

I dagens Sverige kan jag inte låta bli att spontant och förtvivlat tänka när jag dagligdags läser om dåd som begås och domar som utdöms: den borgerliga, liberala rättsuppfattningen räcker inte till. Och den svarar inte mot ett folkligt rättsmedvetande. Visst kan man ha det så, men det urholkar fortlöpande  förtroendet för rättssamhället. Riskerar locka fram medborgargarden och att vi tar lagen i egna händer. 

Någon Freisler anas inte. 

tisdag 13 mars 2018

Idolen satt i publiken



En anekdot låter berätta om det tillfälle när Eric Clapton och Jimi Hendrix skulle framträda vid samma konsert. Clapton bad att få se körschemat, utbrast omedelbart och bestämt: - Aldrig att jag går upp och spelar efter Hendrix. Aldrig.

Kan tolkas som att Claptons insikt om sig själv som musiker var stark. Huruvida idolens, förebildens, närvaro hämmade Clapton förtäljer inte historien. 

Jag föreläste en gång på Västerbergs folkhögskola utanför Sandviken, en skola belägen i ett böljande gästrikelandskap. Distanskurs i kultursociologi. Deltagare från hela landet. Mest kvinnor. Mitt ämne Johan Asplunds författarskap som jag hade god kläm på. Jag tror Johans Det sociala livets elementära former var kursbok, men jag hade blivit ombedd att vidga betraktelsen till hela hans författarskap.

I publiken satt Göran Palm. Han var förmodligen en av kursens gästföreläsare under det veckoslutsseminarium där även jag medverkade. Göran Palm! Det triggade i gång mig, jag kunde ha blivit nervös, fått kalla fötter och tunghäfta, snubblat på orden - en idol i publiken. Men icke. Det var som om Palms närvaro lyfte mig. Jag höll en kanonföreläsning. Verkligen drag under galoscherna. 

Göran Palm! När jag kom till Uppsala hösten 1968 togs jag med hull och hår av hans bok Indoktrineringen i Sverige. Jag ramlade över den på gamla Lundeq. Sedan följde En orättvis betraktelse. Världen ser dig. Böcker som medvetandegjorde bruksgrabben som ägnat åren dessförinnan åt rockmusik och knappt öppnat någon mer bok än Hesses Siddharta

Det hörde ju till att läsa Hesse under flower power-åren. Och att intressera sig för indisk mystik. Jag skaffade mig till och med en kaftan - till min mors förtvivlan.

Majakovskij skrev: - Jag slog upp Marx alla böcker som man slår upp fönsterluckor. 
Och så var det för mig med Palm. 

Jag hade inte hunnit fylla 19, läste okritiskt, sög i mig. Plötsligt var allt uppenbarat. Glasklart. Det var ju så här det låg till. Vi var indoktrinerade, manipulerade. Jag hade bara inte förstått det. 

Och sedan kom LM-böckerna, Palm tog jobb i industrin och skrev om det. Som någon kommenterade häromdagen: - På den tiden gav man arbetarklassen en röst. Nuförtiden föraktas samma arbetarklass. De som enligt de fina röstar på Trump och SD. Tarvliga rednecks.Tidsandan är en totalt annan.

Jämte Göran Palm var det Jan Myrdal som gällde. Sven Lindqvist. 

I dag är sådana halvfigurer som Schyffert (helkorkad) och Schulman (något mindre korkad) uppburna. Och den där som hänger ihop med snorrevisaren Borg, jag minns inte hennes namn. Snacka om intellektuellt förfall!

Att jag sedan av arrangörerna fick höra att Palm uttryckt sig mycket positivt om mig gjorde inte saken sämre. Men jag fick inte tillfälle att hälsa på honom och tacka för hans betydelse.

lördag 10 mars 2018

Att ställa in och att skjuta upp



P O Enquist skrev en bok med titeln Berättelser från de inställda upprorens tid. Välfunnen men dyster titel. Jag minns inte vilken tid han syftade på som utmärktes av inställda uppror. Om det var efterdyningarna efter 68. 

I boken förekommer Josef Bachmann, etiketterad högerextremist, som sköt studentledaren Rudi Dutschke, denne som sedermera avled i sviterna av beskjutningen. I fängelset tog Bachmann sitt liv med hjälp av en plastpåse som han trädde över huvudet. 

Han ansågs indoktrinerad av den reaktionära Springerpressen och hade inte förstått vad han gjort. Han borde ställt in mordförsöket på Dutschke, men han förstod inte bättre. I en mening var han ett offer.

Alla brev som nådde honom i fängelset från vänstermänniskor och som handlade om hur lurad han blivit, framkallade eller skyndade på självmordet. 

Jag är osäker på hur inställda skall uppfattas i detta fall. Om det är fråga om ett aktivt inställande, om POE syftar på uppror som borde ha blivit av men av olka anledningar kom av sig. Eller om de ställdes in för att man insåg att det var utsiktslöst. I så fall infinner sig genast nästa fråga: när är det utsiktslöst? Kan man veta det på förhand, bör man göra det?

Den kubanska revolutionen kunde förmodligen ha dömts ut som utsiktslös. En handfull män och inte fler som steg i land på Kubas kust. Men revolution gjorde man. 

Man måste välja sina strider, som det avväpnande brukar heta. Oftast en uppmaning till att inte göra någonting utan sitta still i båten.

Inställandet som en passiv handling, något som "bara" sker eller något som man bara låter ske, tycks mig förgörande. Framförallt när vi underlåter att göra något av våra liv, det vill säga det vi skulle ha velat göra, vi ställer in det existentiella projekt som kunde blivit storslaget.

Åh. vad jag ångrar allt det jag inte gjorde, skulle man kunna få höra från dödsbäddar.

Inom organisationsteorin talar man om non-decision making, jag tror att det är ett statsvetenskapligt begrepp från början. Konsten att inte fatta beslut. Ett ökänt fenomen.

Men det behöver inte vara något dåligt. När jag var facklig representant och förhandlade för medlemmar som skulle sägas upp, lade jag ned stor möda på att uppskjuta uppsägandet. På olika mer eller mindre fingerfärdiga sätt. Jag fördröjde och förhalade. Jag visste att jag inte skulle kunna förhindra uppsägandet, men jag kunde sätta käppar i hjulet. 

Och därmed förlänga anställningstiden, det tjänade medlemmen på. Jag vågar påstå att jag var framgångsrik.

Själv kan jag när jag blickar tillbaka på mitt liv lida av alla inställda samtal, då i främsta hand med närstående. Samtal som jag hade velat genomföra, det gör ont att tänka på det, hur tillfället är förbi, varför grep jag det inte? Känslan som infinner sig när man inser att det kommer aldrig att bli något samtal framkallar förtvivlan och ånger. 

Så som jag kände det när min syster gick bort. Vi skapade aldrig det samtal vi borde och kunde ha skapat. Och sedan blev det för sent. 

Nu vilar hon på de inställda samtalens tysta plats - kyrkogården.

fredag 9 mars 2018

GOD DAG, FARBROR!






Med dånande röster som nästan kunde ha väckt liv i en död och fick de vinterfrostiga fönsterrutorna i bondgården att skallra och snön falla av granarna utanför köksfönstret:

- GOD DAG, FARBROR! VI HAR KOMMIT FÖR ATT KÖPA MARK.

Bonden ryggade förskräckt tillbaka. Undrade vad det var för stollar han släppt in i sitt annars rogivande hus. Hans hörsel var ju utmärkt. Så varför skrek besökarna som om de inte var riktigt kloka?

Skid- och Friluftsfrämjandet i Sandviken planerade att starta en alpin, ja så hette det i och för sig inte på den tiden, anläggning i Kungsberget. Snarare sa man väl slalombacke. Och det blev en sådan med en mycket enkel lift, plus en värmestuga där man kunde grilla korv över brasa och köpa små russinpaket. Ljusår till dagens påkostade Kungsberget som lockar utförsåkare ända från Fjollträsk.

En delegation på fyra gubbar skickades i väg för att anskaffa mark till anläggningen. Min far som sedermera blev stugfogde ingick i den. Och så the man of practical jokes, Sixten. Denne skälm. Hur i hela friden kunde de ta med honom? Vems ogenomtänkta idé?

I bilen upp till Kungsberget, när det diskuterades hur det skulle argumenteras, "informerade" han som den vänliga själ han var de övriga i sällskapet:

- Bonden är så gott som stendöv. Så ta i ordentligt, grabbar, så att ni når fram till honom.

Sixten bodde granne med oss på Smedsgatan i Sandviken. Full av hyss. Var fick han alltifrån? Han var oförbätterlig. 

En gång skulle jag ställa in min DBS i cykelrummet. Jag upptäckte plötsligt Sixten som gömde sig därinne i halvmörkret. Han hade tipsat tanterna i huset om att Konsum reade lingonsylt, rena fyndet. Men man måste ta med sig egna kärl.

De idoga husmödrarna rengjorde allt vad de hade av tillgängliga glasburkar och begav sig på snabba fötter till Konsum, det skramlade om deras väskor. När de förstod att Sixten skojat - nåja - med dem blev de mäkta förgrymmade. Min mor var nästan på väg upp för att hämta mattpiskaren.

Det var skälet till att Sixten höll sig undan. Rädd om sitt skinn. 

- Hysch ... Säg ingenting. Det måste få lugna ned sig. Kan du försiktigt kika ut och se om kusten är klar?

Av Sixten lärde jag mig att vuxenlivet kunde rymma dylika tilltag. Man kunde vara sådan. 

Anekdoterna ovan är båda sanna. Jag svär dyrt och heligt på Sixtens grav. Men däremot bildades aldrig något SGS, Sixten Grundels Sällskap, till hans minne och som för att hedra honom förband sig att verka i hans anda med ett ständigt fyrverkeri av practical jokes. Som jag har påstått i en av mina böcker.

Dessvärre.

Kanske måste jag ned i cykelrummet tills det lugnat ned sig?

onsdag 7 mars 2018

Men söver du nu igen, Klacke?!

Uppfordrande och smått förargat med röstvolymen uppskruvad:

- Men söver du nu igen, Klacke?! 

Chris kunde dyka upp oanmäld, snabbare än blixten, i studentkorridoren på Djäknegatan i Uppsala. Pojkvännens studieflit, snarare brist på dylik, skulle kontrolleras. Gällde att slå till utan förvarning och ta syndaren in spe på bar gärning.

Det visste Klacke och hade tänkt ut en motstrategi. Chris läste psykologi. Klacke juridik. Han trodde sig ha överlistat den nitiska kontrollanten när han gömde en deckare inuti lagboken. Kanske hade han rivit ut sidor ur den tjocka sistnämnda för att möjliggöra tilltaget. Jag vet inte. I så fall ett lömigt grepp men imponerande, på min ära. 

Han hade olyckligtvis för vana att somna när han låg på sängen och läste sina älskade deckare. Och varje gång dök Chris upp, kaninen ur trollkarlens hatt. (Förlåt den dåliga bilden!) Verkade det som. Det var som om hon kände på sig att boyfrienden sov - nu igen. 

Det var lite av tjuren Ferdinand över den godmodige Klacke. Ett saktmodigt och avslappnat förhållande till tillvaron i lärdomens stad. Bäst trivdes han där utsträckt på sängen med bok och stundande tupplur. Det fanns inget ont i honom. Han var ett enda stort gemyt. Snäll och aldrig på dåligt humör. Rena sola i Karlsta´. 

Vi andra i korridoren tystnade förväntansfullt när underhållningen började. Hörde när den energiska och intensiva - vilket par, men jag kan slå mig i backen på att det finns en samlevnadsteori om detta, kanske ett mor-son-förhållande - kom infarande med snabba steg på sina högklackade. Vi väntade på att få höra hennes öppningsreplik, alltid densamma. 

Och sedan: - Nu ska vi knalla till Migo och handla, Klacke. Men skall du ha den där stygge jackan på dig?! Och stygg i håret är du mä. Klackes hår stod ostyrigt åt alla håll. Till det ett vildvuxet skägg. 

Den värmländska dialekten - Klacke uttalades i det närmaste Klåcke av Chris - tillfogade det hela en extra spets. Chris var målmedveten cch hypereffektiv, där hoppade inga halta löss. Det sista jag hörde om henne var att hon kunde titulera sig chefspsykolog. 

Klacke var hennes motsats, hennes långsamma hälft, en stor och sävlig drul. Men förmodligen såg hon till så att han tog sig igenom sina juridikstudier. 

Jag kunde känna mig en smula avundsjuk på Klacke och hur han hade det i sin relation som inte direkt myndigförklarade honom. En blöt sista april när nivåerna sjunkit betänkligt i rödvinsflaskorna framförde jag det också till honom. Chris tog hand om honom. Jag hade ju ingen som gjorde så med mig, inte på det sättet: - Du är ompysslad, bäste Klacke. 

Klacke bara skrattade åt mig: - Så gött är det inte. Han kände sig nog överbeskyddad. Visste inte om Chris genomskådat hans trick med lagboka. 

Jag vet inte var de blev av, paret från Värmland. De var ett par år äldre än Skriftställaren. Jag har inte vågat söka på deras namn på Google. Häromdagen gjorde jag det på en annan person från samma studentkorridor. Hamnade i en dödsannons.