Innan jag begav mig till den stad jag älskar mest av alla på denna jord, träffade jag Stefan över kaffe, kanelsnäckor och dammsugare, för ett flera timmar långt och mycket givande samtal om allt från hockey (Brynäs) till facklig kamp och politik.
Vänsterpartist är han denne Marxskäggige Stefan, klokare än de flesta sådana. (Bjöd mig på hiskeliga interiörer från det besynnerliga lilla stödpartiet till sossarna, jag behåller dem för mig själv.) En gång i tiden som kommuniststämplad telefonavlyssnad och registrerad hos Säpo.
Vi kom in på dagens moderna teknik och vad den möjliggör. Säpo:s avlyssningsmetoder, inte sällan pinsamt klantiga och amatörmässiga (man kunde höra klick i luren eller ett tidigare samtal spelas upp), behövs inte längre. Inte heller Stasis mycket personalkrävande skuggning. Modern teknik möjliggör en övervakning och skuggning som skulle få gamle Mielke att gråta av förtjusning.
Pier Paolo Pasolini jämförde den moderna konsumismen med fascism. Vi likriktas. Samma kläder. Samma uttryck. Rättning i ledet. Utan att det behövs någon klumpfotad doktor Goebbels som arkitekt och dirigent. Självdisciplinering, skulle Michel Focault säga. Vi är själva våra värsta fiender.
Jag flanerar med sinnet vidöppet som jag brukar i Berlin och betraktar stadens pågående förändring. Återkommande besök, flera per år, måste till för att kunna göra det. Jag tillämpar en flanerandets metodologi, som en okonventionell vetenskapsfilosof skulle säga.
Eller jag beter mig som kommissarie Maigret, han som strosar runt till synes planlöst, receptivt insuper och får, utan man begriper hur det går till, fatt i ledtrådar och brottslingar. En anti-metod. Byggd på intuition och magkänsla.
Om arkitekturen kan sägas vara en stads ansikte, är det bara att konstatera att Berlins ansikte genomgår inte ett klädsamt åldrande, utan vad någon skulle kunna kalla en total make over. Och jag tror det sker utan att någon centralt och omnipotent styr det - bortom förnuft och eftertanke, vemod och besinning.
Marknaden och kapitalet saknar styrning och planering, åtminstone på längre sikt, saker och ting bara händer med profiten som ledstjärna.
Det börjar i Europas hjärta se ut som överallt annars, som i alla andra europeiska storstäder. Berlins typiska karaktär och atmosfär, jag kan inte sätta ord på vad som exakt utmärkte eller utmärker den men den som kan och liksom jag älskar sitt Berlin vet vad jag talar om, försvinner alltmer. Det är sorgligt. Ge mig tillbaka mitt Berlin! Annars tvingas jag leva i det Berlin som endast dröjer sig kvar i min fantasi.
För att travestera Bröderna Marx: Om inte det Berlin jag vill ha finns, då bygger jag det!
För övrigt ville inte Goebbels tituleras propagandaminister, det gjorde han uteslutande på Hitlers order. Kanske var han före sin tid även där. För det var han när det gäller dåtidens moderna kommunikationsmedel som film och radio.
Jag strosar vidare. I Berlin behövs inte längre Goebbels.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar