Bortsett från de engelska undertexterna på Acorn som jag har svårt understundom att hänga med i, svenskan är mitt språk, är det en ren och skär fröjd att få ta del av alla härliga brittiska serier och filmer. Bara att slå sig ned för att ohämmat frossa och njuta!
Apropå engelskan. Minns från Upsala när alla skrev på svenska. Det fanns duktiga, professionella översättare om man ville publicera sig på utrikiska. Sedan inföll anglifieringens eländiga tid. Plötsligt skulle alla skriva på engelska.
Trots att alla inte kunde få till det på ett professionellt vis. Det märktes pinsamt tydligt. Om man säger så. När jag var barn sjöng vi på grisengelska. Det lät som engelska men var inte det. Som Shakers från Göteborg på en skiva från popbandstiden.
Horace Engdahl, stilist av högsta klass, påstod en gång att för honom är att skriva på engelska som att ha ena armen bakbunden. Bilden kanske något oklar. Men jag instämmer, fattar exakt vad han menar.
Serieproffs som vi är kastar vi oss förväntansfulla rakt in i Wild at Heart. Inte David Lynch´s film. Utan en familjehistoria som utspelar sig i Sydafrika. Åtta säsonger. Stephen Tompkinson i huvudrollen som veterinären som flyttar med sin familj till Sydafrika.
Inte utan komplikationer och förvecklingar. Acklimatiseringssvårigheter och oförutsedda motgångar. It´s a long way not to Tipperary but to South Africa, you know old chap.
Stephen Tompkinson. Han i Kommissarie Banks. Förekommit även hos Ken Loach. "Vanligt" utseende. Ingen plastig Hollywood-docka. Snarast en anti-hjälte. Snäll. Mycket sympatisk. Som veterinär hysande stor kärlek till djuren som kommer i hans vård.
Familjefilm, som sagt. Tämligen lättsmält. Nåja. Spännande med Sydafrikas vilda djur som i denna serie ständigt gör sig påminda. Minns min första vistelse i landet, för att föreläsa om ledarskap i Pietermaritzburg. Inte såg jag några vilda djur! Framförde det till värdfolket.
Landskapet. Det undersköna. Paradiset på jorden. Himlen har landat. Evighetskänslan som infinner sig i detta landskap med dess röda jord, savannens öppenhet och bergmassivens väldighet.
Serien föder stark längtan återse. Förra årets vistelse förmörkades av min feber.
Måste bara få komma tillbaka! Har man en gång förlorat sitt hjärta till Sydafrika är man förlorad för alltid. Som journalisten Leif Norrman som skrivit bäst om den vidsträckta kontinenten formulerade det: Man gråter två gånger i Afrika.
När man kommer och när man lämnar.
Siktar in oss på Durban i november!
Att segla uppå Fyrisån i undervattensbåt,
säg vore inte det nånting för mej?
Ulf Peder Olrog
Ingen undervattningsbåt som Per Myrberg sjöng i försvenskningen av Beatles Yellow Submarine för mig, tack. Kliver av på Upsala central efter att ha färdats med ett av UL:s tåg, alltid trevliga tågvärdar, som stannar vid varje mjölkpall mellan Gefle och Upsala.
Promenerar genom kvarter som skänker genuin Upsalakänsla. Känslan av det ”riktiga” och orörda Upsala. Kräver en memory lane. Bortom tidens tand och byggherrars klåfingrighet.
Långt från Gottsunda, som häromdagen omnämndes som "getto" av en som flyttat därifrån, och bilbränder. Blåljuspersonal som backar för nidingarna. Något krackelerar i min samhällsförståelse men jag orkar inte tänka tanken till slut.
Gamla Asis där borta i korsningen och det hus i vilket jag genom alla år trodde rasbiologiska institutet höll till. Tills jag fördjupade mig i Lundborg och institutets historia. Märkligt var jag placerar institutioner på min inre karta. Vad detta placerande står för.
Korsar Trädgårdsgatan där Ingmar Bergman barnsprang i en stor våning som inspirerade till densamma i Fanny och Alexander. GH-nation, som jag snart lämnade, belägen på samma gata. Det studentikosa livets gasquar och sexor inget för mig.
Till vänster Akademiska sjukhuset, Ackis, där jag en kall novemberdag för mer än tjugo år sedan mottog det som kunde uppfattas som en dödsdom. Men än ordsprattlar elake herrn. Till någras förtret.
Den branta backen att bestiga upp mot det tronande universitetsbiblioteket där på krönet, blickande ut över staden. Stolt markerande att detta är lärdomens stad som ingen annan i Sverige.
Till höger Johanneslund. Blundar och hör slagorden eka från demonstrationernas röda tid. De utgick ibland därifrån. Det radikala sinnets högtidsstunder.
På plats med datorn i Carolina med utsikt mot Engelska Parken som Owe Thörnqvist besjöng i en rumba. Vi glopar i Sandviken vred om texten i ekivok riktning, skrålade den en gång när mamma hörde och bums ropade in sonen för sträng tillrättavisning.
Dag Hammarskjöld-kyrkogården, celebriteternas sista viloplats. Fåfängans marknad som Strindberg sa. Fadimes grav finns här. Längre ner i stan, mitt emot hotell Hörnan, en minnesplats. Offer för den så kallade hederskulturen. Mördad i bakhåll av sina egna.
En bit bort huset där Karin Boye bodde. Och där en doktorandkompis till mig flyttade in. Vid besök hos honom försökte jag alltid förnimma poetens kvarstannande andliga närvaro i rummen.
Skandalhuset. Docenthuset. Universitetshuset, där jag disputerade i anrika sal X. Fullsatt. UNT hade haft mig på sina löpsedlar och det drog. Minns första gången jag nästan på darrande ben närmade mig denna vördnadsbjudande byggnad. Vad hade jag här att göra?
Regelbundet behöver jag få mig en Upsalados. Flanera i den stad jag tillhörde i tjugo år. Åren bara flög i väg. Inte trodde jag, när skrev in mig som recentior och inte visste vad som väntade i den exotiska akademiska världen, att jag skulle bli kvar så länge.
Åter med UL norrut genom de deprimerande mörka skogarna, småtrött passerande trista hålor som framkallar rysningar. Skutskär tar priset.
Arbetsmarknadsminister Nordmark, tidigare TCO-höjdare om jag inte missminner mig (en annan tidigare facklig höjdare regeringssystern Anna Ekström från SACO) medverkade i Agenda i SVT häromkvällen. För att kommentera gig-ekonomin. Rysligt att beskåda.
Bara floskler. Allmänna, svepande resonemang. Till intet förpliktigande. Mumbojumbo.
Knappast att det lugnade någon skubbare, eller för den delen hennes forna kolleger inom den fackliga rörelsen. Men de senare har väl redan kastat in kampens handduk. Bryr sig dessutom föga om dagschasarna inom gig-ekonomin med usla arbetsvillkor.
Från mitt köksfönster får jag Gevaliafabriken i blickfånget. Utländska förare från Östeuropa - ännu inga asiater som det ryktas om tränger undan ossisarna genom att lönemässigt bjuda under - i långtradare som lastar kaffe. Sover i bilarna om natten.
Inte en enda gång har jag noterat representanter från Transport dyka upp för att tala förstånd med dessa lönedumpare, tillika den svenska åkerinäringens dödgrävare.
Rädda för att beskyllas för att vara främlingsfientliga? Bryta mot kapitalvänliga EU-regler som underminerar allt vad organiserad kamp heter? Tror snarare att man ger blanka f-n i dessa chaufförer. De må klara sig bäst de kan.
För övrigt har de väl f-skattesedel, är "företagare". "Entreprenörer."
Underklassen, the working poor, är lämnad till sig själv i det socialdarwinistiska samhällsklimatet. Och därifrån har de högavlönade facktopparna intet att frukta. De riskerar inte att formera sig till ett kollektiv.
Jag blir inte klok på denna arbetarrörelse som inte rör sig längre. (Bättre namn vore arbetarförstelningen.) Vad vill den mer än taburetterna och det goda livet? Vart tog de stolta parollerna om jämlikhet och broderskap vägen? Solidariteten?
Varför ställer jag dessa naiva frågor, egentligen? Totalt meningslöst.
I samma Agenda som den ovan nämnda förekom Suhonen, numera i oklädsamt muslimskägg, och en annan för förstelningen nyttig flane, även han utrustad med en radikal retorik som i praktiken inte betyder ett skvatt.
Men bra för Sänket kunna gömma sig bakom dessa gossar med rött munväder.
En teori som återkommer är att S i globaliseringens och nyliberalismens tidsålder är fullkomligt maktlösa. De har bara att följa med. Det legitimerar förstås inte deras beteende.
Men de lär, som politrukerna i forna Öst, klamra sig fast så länge som det bara går. Och länge går det, i syltryggarnas monarki.
Jag njuter i fulla drag av Sven Delblancs välmatade texter om Strindberg. I låneboken (tack Gefle Stadsbibibliotek för vänligheten!) Strindberg: urtida, samtida, framtida. (Carlssons 2007, redaktörer Lars Ahlbom och Björn Meidal)
Ett lysande exempel på när kritik, vilket väl den skiftande sammanställningen egentligen inte är (även om Delblanc försvor sig till den närläsande skolan new criticism) men låt gå för kategoriseringen tills vidare, blir en konstart i sig.
Så där som eleganten Roland Barthes kunde få till det.
Så välformulerad och stilistiskt stark denna ansats att man känner inget pockande behov av att gå från Delblanc till föremålet för hans arbete. Hos Delblanc blir Strindberg gränslöst fängslande och allestädes närvarande.
Det är ingen tråkskalle till akademisk karriärforskare som torrborstar titanen. Heller ingen lättköpt psykologisering med missriktat tjat om "kvinnohat", tack för det. Definitivt ingen läsning av Strindberg genom biografins glasögon.
Och sympatiskt nog: inga synteser. Analyser, inte syntes.
August Strindberg, storslagen författare och småsint privatperson. En gång lät han, hämndlysten utan att kunna hejda sig, en recensent, fähund skulle Strindberg säga, få veta: - Passa dig din jävel, vi ses i min nästa pjäs!
Ingmar Bergman citerade det gillande en gång. Han som fysiskt gav sig på den fruktade DN-kritikern Bengt Janzon. Ryktet gick isär: slog han Janzon på käften eller nöjde sig demonregissören mer beskedligt med att bara knuffa till den förhatlige?
Hur mycket igenkände Delblanc av sig själv i Strindberg? Hur mycket i dessa samlade texter är frukten av en mångårig valfrändskap? Kan man överhuvudtaget skriva så bra om en annan författare om inte igenkänningen är stor?
Nog kände han igen sig i mycket, solitären och radikalpessimisten Delblanc! Kanske icke minst i svårigheten att skilja på sak och person som man ju förväntas göra om man är en väluppfostrad svensk. Och inte låta känslornas impulsivitet svalla över.
Även om man kokar av indignation över fähundarna. Och de borde få vad de förtjänar.
Min association löper osökt till universitetsmiljön och hur personliga antipatier försåtligt och fult lindas in. Det kan låta som om det är sakfrågor som står på spel. Men under argumenten och diskussionerna blänker de oslipade knivarna.
Nedbrytande miljö för den icke redan förstörde att dväljas i. Förmodligen en av de värsta arbetsmiljöer man kan utsätta sig för.
Jag minns en sociologiprofessor som fattat antipati gentemot en kollega - kortvuxen smålömig glidartyp med fjantig mustasch, betitlad sexolog (jo, det finns sådana på universitetet!) - och avbröt irriterat denne mitt i en utläggning under ett seminarium:
- Ursäkta, jag uppfattade inte ditt namn?
Oförskämt i den lägre skolan. Med ena handen kupad bakom vänster öra. Som om professorn hade svårt höra vad sexologen sårat väste fram. De hade befunnit sig på samma institution i många år.
Om sexologen var inläst på Freud torde han ha uppfattat professorns provocerande oförskämdhet som en brutal kastration.
PS. Berättade häromdagen i min blogg att jag aldrig hade förmånen få höra Delblanc föreläsa. Min vän Britt, numera bosatt i Bayern, smög när det begav sig in på en föreläsning med honom. Briljant, hennes omdöme. Kan tänka mig det.
Guten Morgen, lieber Herr Lasse Ekstrand. Kommen Sie gut in die neue Woche. Önskar mig på sedvanligt artigt tysk manér chefredaktören för Berliner Morgenpost som jag läser varje dag. Före Berliner Zeitung.
Nej, verkligen ingen bra början på den sista veckan i februari. Tänder ett ljus. Einar Heckscher är död. Såg det först sent i går kväll på Nina Lekanders Facebook-sida. Det hördes en icke tillbakahållen sorgens suck i hennes meddelande.
Jag läste den som Det får inte vara sant! Och jag förstår henne mycket väl och delar sorgen. Inte han också.
Nu på morgonen bekräftas det att den ende som kunde ta Bukowski, Hunter Thompson, Burroughs och de andra salta grabbarna till svenska språket är borta. Salta grabbar som det inte bara är att sätta sig ned och översätta. Inte vilka som helst.
Man måste vara en av dem, en i det skarpskjutande gänget för att uttrycka det allmänt. Och det var Heckscher. Samma konsekvent upproriska andas barn. Hans sätt att skriva, hans stil, speglade detta. En rebell och främmande fågel på svensk botten.
I det här konflikträdda landet går det tretton syltryggar på dussinet. Heckscher var inte en av de välanpassade i fårskocken. Därför desto mer saknad. Jag brukar, elakt och barnsligt måhända, säga att de som går borde få stanna. Och tvärtom.
Namnet Heckscher signalerar herrskapsfolk. Högerpolitiker som farsan. En brorsa inom Rörelsen. En annan brorsa, Ivar, träffade jag ute hos antroposoferna i Järna. Också en udda personlighet, om än på långa vägar inte lika mycket som brorsan Einar.
Jag var inbjuden till Järna för att föreläsa om medborgarlön. Mitt första besök där. Infann mig i mycket god tid. Ivar föreslog en rundvandring. Jag brottades med nervositet inför framträdandet. Behövde sätta mig ned och samla ihop mig. Men oartigt tacka nej.
Rundturen tog flera timmar medan Ivar föreläste. Intressant, absolut. Han var i sitt esse.
Jag drog i gång min föreläsning. Trött och ofokuserad efter den uppmärksamhetskrävande promenaden. På första bänk Ivar. Ganska snart somnade han inför mina ögon. Jag vågade under föreläsningen inte se efter om han fortsatte sova.
Vila i frid, Einar!
Begav mig ånyo till det trångbodda stadsbiblioteket - ren skandal att inget nytt bibliotek byggts! - i Gefle för att återlämna Magnus Haglunds fenomenala bok om Åke Hodell. Långt före sista-datum. Men jag hade svårt att lägga bort den. Och rätt som det var: utläst.
Vännen och konstnären Erling Öhrnell som jag samarbetat med i ett antal bokprojekt - det är som om han telepatiskt fångar vad jag förväntar mig när det gäller hans bilder utan att jag sagt något - avslöjar att han läst den "underbara" boken två gånger.
Jag förstår honom. Mer än väl. När jag skickar en länk till den originelle ljudkonstnären Mikael Strömberg svarar han med ett hjärta. Också läst och tyckt om den förstås. Sätter en femma på att Hodell varit en inspiratör för honom. Samma konstnärliga andas barn.
Jag börjar redan bli en fena på att fixa självbetjäningen på bibblan. Lyckas återlämna Haglund, skicka in honom i ett hål i väggen, utan att be en ung bibliotekarie som följer mig skeptiskt med blicken om hjälp.
Scannar hyllorna. Närmare bestämt hyllan med biografier. Bestämmer mig för en bok av Sven Delblanc om Strindberg. Tvekar en kort stund. Har jag redan läst den? Det har hänt mig mer än en gång att jag börjar på en bok som jag redan läst.
Upptäcker det först en bit in.
Kan jag skylla det på att jag läst alldeles för många böcker i mitt liv? - Har du läst alla? som folk spontant brukar utbrista när de kommer hem till mig och betraktar den boköverbelamrade bostaden.
Delblanc var knuten till litteraturinstitutionen i Upsala när jag läste där en termin, parallellt med att jag bedrev doktorandstudier. Till min besvikelse fick jag aldrig uppleva honom som föreläsare.
Ryktet gick om hur han, den bistre radikalpessimisten, kunde förlora humöret och fara ut mot lättjefulla studenter han upptäckte inte gjort hemläxan inför ett seminarium.
Kanske ville han inte undervisa, ville skriva på heltid. Kolerisk var han. Ingen hemlighet.
Hans Åsnebrygga tyckte jag mycket om. En bok om hans tid som gästprofessor vid Berkeley i USA. Ett beryktat uni med anställda som Angela Davies och andra radicals som jag själv hade möjlighet att besöka för några år sedan men stoppades av ohälsa.
Hedebysviten var så vackert skriven på sina ställen, himlamusik rakt in i det vemodiga hjärtat. Ett svunnet Sverige som aldrig komma åter. Tv-versionen tangerade pilsnerfilm på sina ställen. Men lysande skådespelare.
Kent Andersson, Helena Brodin, Ingvar Kjellson och andra i en stjärnspäckad ensemble.
Delblanc blev mycket, mycket svårt sjuk. Nedbruten. Den mörksinnade giganten föll isär.
Bläddrar i Strindberg - urtida, samtida, framtida, en textsamling, som jag inte kan utesluta att jag redan tagit del av. Så han skriver, så förbaskat bra, Vagnhäradsonen! Att han avhandlar titanen laddar hans stil.
Med stor inlevelseförmåga och lyhördhet tar han sig an den störste.
Det var nog hög tid återvända till Delblanc. Utan att jag förstod det. Han väntade på mig där i hyllan. Och bakom honom - Strindberg.
Under många år var det omöjligt för mig att läsa en bok utan att göra understrykningar. Det gällde all slags litteratur. Fackböcker. Poesi. Romaner. Mitt privata biblioteks många volymer är fulla med understrykningar. I somliga fall med marginalanteckningar. Utrop.
När jag började studera i Upsala ströks nästan varenda rad under i kurslitteraturen. På den tiden, som student i lärdomens stad, inhandlade man kursböckerna hos anrika Lundeq. Linjal och kulspetspenna nära till hands under pluggandet.
Det var som om jag, som kom från ett hem där akademiska studier var något närmast exotiskt, var rädd att missa något. Texternas innehåll, med varierande komplexitetsgrad, skulle präntas in.
Fastnade texten bättre än om jag inte strukit under? Tja - det förblir en obesvarad fråga.
Understrykningarna, när inte varje rad utsattes för dem, ledtrådar till att förstå vad jag reagerade på, om det fanns ett bakomliggande tankemönster av något slag? Principen bakom mina understrykningar?
Vad berättade de om mig som läsare? Vad sökte sig ögat till, stannade vid? Hör att jag låter som en sådan där receptionsforskare eller vad de kallar sig.
Minns när jag en gång lånade ut en understruken - det klingar dubbeltydigt - bok. Jag minns inte titeln. Kan ha varit en Ulrike Meinhof-biografi. Men jag minns att boklånaren efter läsning starkt förbryllad kommenterade mina understrykningar.
Varför jag gjort dem tycktes honom fullkomligt obegripligt. De tillhörde bara mig. Ibland endast ett enstaka ord som markerades. Mitt på en annars obefläckad sida.
Och som när jag en gång lånade ut föreläsningsanteckningar, rättare sagt power point-bilder, till en kollega som skulle ta över en kurs i projektledning efter mig. Det blev omöjligt för henne att använda dem. Det var bara jag som förstod dem. Jag hade patent på dem.
Kanske borde jag i självinsiktens mödosamma tjänst slumpvis kika i några böcker och fundera över understrykningarnas koreografi. Men bara kanske. Det vill jag understryka. Förlåt, kunde inte låta bli.
Min yngsta dotter och jag delar kärleken till Patti Smith. För att kunna låta henne ta över böcker av Patti efter att jag läst dem beslöt jag mig för att lägga bort pennan för att förära henne dem med oangripna sidor.
Och det gick. Dock Inte utan motstånd de första sidorna. Sträckte mig flera gånger omedvetet efter kulspetspennan. Vanans makt.
Fri från understrykningsbehov kunde jag knalla ned till stadsbiblioteket och låna Magnus Haglunds bok om Åke Hodell utan att behöva dyka ned i texten och borra mig in i den med pennan.
Med hjälp av en vänlig bibliotekarie med Ask Me på ryggen fixade jag låna med det nya självbetjäningssystemet. Hon log lite, måhända försmädligt. Kände igen mig. Den nyvordne låntagaren.
Haglund utläst. Nu nya lån, en tidigare försluten värld har öppnat sig. Leve folkbiblioteken och de fria lånen!
PS. E-böcker läser jag icke, papper skall det vara. Så problemet med hur stryka under i de förra har jag aldrig ställts inför. Osökt löper tanken till den stackars föreläsaren som skrev direkt på OH-apparatens glas. I universitetsaulan inför flera hundra fnissande studenter.
Magnus Haglunds bok om enmansrörelsen Åke Hodell är rena njutningen att läsa. Jag har svårt att lägga bort den. Men det måste jag, absolut nödvändigt från och till, för att försöka smälta och bearbeta det förtätade innehållet, ta ett djupt andetag och sedan på´n igen.
Puh.
Jag känner mig plötsligt, denna soliga februaridag med förvårskänslor, märkligt uppiggad och euforisk. Kan inte låta bli att nyfiket undra över Haglund och varför Hodell: valfrändskap? Projektion? Drömmen om att vara ombytlig men densamma - som Hodell?
Med andra ord, i det senare fallet, blå melankoli mellan de konventionella raderna? Saknad efter det liv som icke blev? Ett annat liv än det i Masthugget småborgerligt baserade?
Äh, amatörpsykologisering som stjäl uppmärksamheten från dramats huvudperson Hodell.
Vad som än ligger bakom, spelar roll egentligen, att Haglund skriver om Hodell, det driver på texten hur som haver. Hodell smittar uppenbarligen den som kommer i närmare kontakt med honom. Denne originelle, kompromisslöse och oförtröttlige mångkonstnär.
Jag ser paralleller till mannen som blev en av mina husgudar, tysken Joseph Beuys. Båda stridsflygare, båda kraschade, båda överlevde mirakulöst - mot alla odds. Som måste de födas en andra gång för att det sanna konstnärskapet skulle födas.
Känna dödens iskalla andedräkt mot vingspetsarna.
Beuys erfarenheter från kraschen och därefter mötet med tatarer strömmar fortsättningsvis genom hans konst. Han återkommer. Filten han sveptes in i. Fettet tataterna smörjde in honom med. Kälken de drog honom på till sitt läger.
Hodells återkommande sysslande med den ständigt och tålmodigt väntande FÖRBANNADE döden som den gången vid kraschen sträckte sig efter honom. Även den död som Förintelsen massproducerade.
De delade samma konstbegrepp, det Beuys benämnde social konst. Men Beuys, den från Konstakademin i Düsseldorf avskedade professorn, var mer av en utominstitutionell konstnär - han som "hatade konsten".
Konsten tillhör enligt Beuys livet utanför de traditionella konstinstitutionerna med sina betraktande, smakdisciplinerade åskådare. Måste finnas där människorna finns. Gator och torg. Dyka upp och överraska. Provocera. Liv ÄR konst, konst ÄR liv.
Hodell var en del av dadaism- och Fluxustraditionen. Där performances och happenings spelade en omistlig roll. Han experimenterande mycket medvetet med ord och ljud. I hög grad en fingerfärdig perfektionist som avskydde slarv.
Dock med utrymme för spontana infall under framträdandena. I mötet med publiken som man aldrig visste vart man hade - även om koden delades. Alla offentliga framträdanden en tillfällig relation på slak lina mellan igångsättare och publikum. MELLAN är nyckelordet.
Jag liknar honom vid en kompositör, mycket noggrann, producerande "partitur". Detaljerade anvisningar för hur verken skulle framföras. En regissör. Son till en teaterdirektör.
Jag hörde en gång Björn Granath, sorgligt bortgången för tidigt, denna FÖRBANNADE död igen, i pannlampa framföra Hodells legendariska, antimilitaristiska General Bussig.
Oförglömligt och underbart, Granath fenomenal. Men i en borgerlig konsthall! Vafalls?! Borde framförts under ett skift nere i Verket bland de förslavade gubbarna, detta ägde ju rum i Sandviken. Det hade Beuys gillat.
Beuys och Hodell, antiauktoritära konstnärer med ett stort inslag av humor som jag vill beteckna anarkistisk. Med skrattet undermineras de uppblåsta, falska auktoriteterna. Skrattet kan makten inte låsa in eller slå i bojor.
Livet är ett festligt konstverk - om du vill det! Döden, den FÖRBANNADE, klarar vi oss utan. Eller vad tycks?
Fotnot. Denna betraktelse kan sägas knyta av till min tidigare serie på temat Adornos undran. Relationen mellan språk och verklighet. I skuggan av döden. Förintelsen. Ödesfrågorna: Hur skriva? Hur leva?
Det är ingen hemlighet att jag är en obotlig serienörd. Serieproffs, om jag sturskt får säga det själv. Beter mig framför datorn eller tv-skärmen som på en hockeymatch med mitt älskade Brynäs.
Kommenterar och engagerar mig. Hejar på, suckar och stönar. Inget amatörmässigt, slarvigt slötittande på tv-serier!
Nyss avslutat den belgiska The Day på SVT Play om ett gisslandrama med många bottnar. Utspelas i ett konstant, som till synes i alla belgiska krimiserier, dimmigt och mörkt Belgien. Rena Belgian noir. Gastkramande.
Följer nu The Sleepers och My Brilliant Friend på HBO. Den första tar mig till Tjeckoslovakien 1977 och sedan 1989. Charta 77 skrivs. Tolv år senare stalinister som envist och lömskt klamrar sig fast. Men inte kan hindra omvälvningen.
Att det skulle ta så många år innan det började hända någonting på allvar! Med 68-våren och "socialism med mänskligt ansikte" som en station på vägen. Revolution, säger vi. Som om genomgripande samhällsförändring skedde över en natt.
Och när de satarna, nära jag frustrerat skrev, övervintrade inom statsförvaltningen.
Bödlarna och hantlangarna tycks ha nio liv. Minns Tyskland 1945 och efter die Wende. Rumänien och i denna serie Tjeckoslovakien efter realsocialismens sammanbrott.
Serien sveper in en med den magi som vilar över det vackra Prag vid Moldau. Huvudstaden i ett litterärt Centraleuropa. Jag tänker Havel och Klima. Kundera. Och naturligtvis Kafka och Hasek.
My Brilliant Friend bygger på Elena Ferrantes böcker som jag inte läst. Framkallar längtan att återse Capri och den undersköna regionen med Ischias slocknade vulkan.
Vad de två serierna har gemensamt är människor som förtrycker andra människor. Plågoandar som väljer - för väljer gör de - att bortse från moral och anständighet. Ägnar sina liv åt att mot betalning och privilegier förstöra andras liv. Till och med döda.
Helvetet på jorden - det är plågoandarna. För att travestera Sartre.
I The Sleepers förföljs de som vägrar att gå i totalitarismens ledband och sluta tänka samhällskritiskt. Hos Ferrante råder kvinnoförtryck. Begåvade kvinnor försmäktar inlåsta som hemmafruar. Männen leker brutala machokräk, slår och förgriper sig på "sina" kvinnor.
Serierna föder som alla goda serier frågor. God fiktion föder alltid undran.
Vem blir förtryckare? Vem har behov av det? Varför väljer man denna roll?
Mina erfarenheter från främst yrkesliv och organisationer säger mig: det är en gradfråga vem som blir förtryckare. Ena dagen chäf eller medarbetare, nästa lojal i säkerhetstjänsten.
Det är synd om människorna. Men inte om dem som förtrycker andra.
Flinkt arbete leder snarast till vilan
Löd det uppfordrande budskapet på en bonad i mitt föräldrahem i det strävsamhetens brukssamhälle i skuggan av den aldrig tystnande grottekvarnen där jag växte upp.
Jag fick aldrig klart för mig bonadens upphovskvinna. Men kunde varit min mormor Elin. Jag nötte på den genom att alltid medbringa och hålla upp den när jag flitigt föreläste om medborgarlön land och rike runt, ja även utrikes, i mitten på 90-talet.
Att plädera för medborgarlön fyllde inte på den magra kassan, inte blev jag rik, jag borde naturligtvis enfaldigt sjungit den heliga arbetslinjens lov. Men behållningen möten med människor som lämnat ett outplånligt intryck.
Ett fåtal exempel ur den digra högen under rubrik those were the days.
Arbetslösa kvinnor i Lund. I deras ögon tändes plötsligt någonting. Vanmakt och att vara trampad på vek undan.
En resa upp till Krokom i Jämtland där jag och några mbl-entusiaster, många sådana fanns och finns i det avlånga riket, tro mig, var nära att få ett centerpartistiskt kommunalråd att pröva införandet av medborgarlön på försök.
Ett lokalt experiment. Att sedan nogsamt utvärdera effekterna av. Men centerpartisten fick kalla fötter. Arbetslinjen, you know, den heliga arbetslinjen. Ideologi framför verklighet.
En sammandragning i Rinkeby där jag utan att avse det, jag lovar, retade upp dåvarande generaldirektören för AMS, Bernhardsson, som förlorade behärskningen, reste sig upp och skrek ilsket åt mig: - Du har fel! Ingen av oss övriga förstod vari detta fel bestod.
Till Luxemburg när de Gröna från hela Europa konfererade för att diskutera framtidens arbetsliv. Språkröret för Die Grünen i Tyskland, en fyllig och bestämd dam, fick ett utbrott när jag under mitt föredrag använde formuleringen Arbeit macht frei.
Det gör man naturligtvis inte, enligt denna dam. Man relativiserar inte, som hon felaktigt uppfattade att jag gjorde, koncentrationslägerskylten. Jag brukar se henne då och då i tysk tv. En yrkespolitiker bland andra i dansen runt köttgrytorna.
Redan i det strävsamma brukssamhället började jag intressera mig för fenomenet tankefigurer. Inte endast men främst löneslaveriets. Dessa inre regissörer som styrt vårt tänkande och handlande. Utan att vi är fullt medvetna om det.
Det måste närmast till en kris, individuell eller samhällelig, för att föra upp dem på medvetandenivå, få upp dem på bordet för att kritiskt kunna granska dem. I vanliga fall anses dessa tysta figurers budskap vara naturligt och självklart. Det bakbinder oss.
Hur skulle det som är kunna vara på något annat vis?
Jag vet vad jag har men inte vad jag får.
Om medborgarlön: Ska man få betalt utan att arbeta?!
Fenomenet tankefigur stötte jag på. Men termen hade jag inte. Förrän långt senare. Framförallt påverkades jag av den framlidne sociologen Johan Asplund.
Så man kan inte säga att den ofta plågsamma uppväxten var helt utan bestående och nyttiga lärdomar. Nej, betydligt mer än så.
Det jag kom att ägna mig åt i mitt akademiska och i mitt skrivande liv tog avstamp långt före jag hade termerna för att göra det.
Hur hade det kunnat vara annorledes?
Tillägg. Varför inte gå med i Facebook-gruppen Medborgarlön i stället för arbetslinjen? Den växer i medlemsantal för varje dag. Över 8 000 medlemmar i skrivande stund.
