Det är ingen hemlighet att jag är en obotlig serienörd. Serieproffs, om jag sturskt får säga det själv. Beter mig framför datorn eller tv-skärmen som på en hockeymatch med mitt älskade Brynäs.
Kommenterar och engagerar mig. Hejar på, suckar och stönar. Inget amatörmässigt, slarvigt slötittande på tv-serier!
Nyss avslutat den belgiska The Day på SVT Play om ett gisslandrama med många bottnar. Utspelas i ett konstant, som till synes i alla belgiska krimiserier, dimmigt och mörkt Belgien. Rena Belgian noir. Gastkramande.
Följer nu The Sleepers och My Brilliant Friend på HBO. Den första tar mig till Tjeckoslovakien 1977 och sedan 1989. Charta 77 skrivs. Tolv år senare stalinister som envist och lömskt klamrar sig fast. Men inte kan hindra omvälvningen.
Att det skulle ta så många år innan det började hända någonting på allvar! Med 68-våren och "socialism med mänskligt ansikte" som en station på vägen. Revolution, säger vi. Som om genomgripande samhällsförändring skedde över en natt.
Och när de satarna, nära jag frustrerat skrev, övervintrade inom statsförvaltningen.
Bödlarna och hantlangarna tycks ha nio liv. Minns Tyskland 1945 och efter die Wende. Rumänien och i denna serie Tjeckoslovakien efter realsocialismens sammanbrott.
Serien sveper in en med den magi som vilar över det vackra Prag vid Moldau. Huvudstaden i ett litterärt Centraleuropa. Jag tänker Havel och Klima. Kundera. Och naturligtvis Kafka och Hasek.
My Brilliant Friend bygger på Elena Ferrantes böcker som jag inte läst. Framkallar längtan att återse Capri och den undersköna regionen med Ischias slocknade vulkan.
Vad de två serierna har gemensamt är människor som förtrycker andra människor. Plågoandar som väljer - för väljer gör de - att bortse från moral och anständighet. Ägnar sina liv åt att mot betalning och privilegier förstöra andras liv. Till och med döda.
Helvetet på jorden - det är plågoandarna. För att travestera Sartre.
I The Sleepers förföljs de som vägrar att gå i totalitarismens ledband och sluta tänka samhällskritiskt. Hos Ferrante råder kvinnoförtryck. Begåvade kvinnor försmäktar inlåsta som hemmafruar. Männen leker brutala machokräk, slår och förgriper sig på "sina" kvinnor.
Serierna föder som alla goda serier frågor. God fiktion föder alltid undran.
Vem blir förtryckare? Vem har behov av det? Varför väljer man denna roll?
Mina erfarenheter från främst yrkesliv och organisationer säger mig: det är en gradfråga vem som blir förtryckare. Ena dagen chäf eller medarbetare, nästa lojal i säkerhetstjänsten.
Det är synd om människorna. Men inte om dem som förtrycker andra.
Seriefantast är jag ej. Det är något som gör mig rädd för serier. En rädsla för att fastna i något? Att bli kontrollerad? Att tappa kontrollen - måste se nästa avsnitt... Detta i sin tur kommer kanske av en tvångstanke att allt måste avslutas. Bli klart. Har ett slut. Jag är fast i ett linjärt tänkande. Från A till O. Från begynnelse till slut. Skapelsen till Harmageddon. Ett barn av den kristna filosofin...
SvaraRaderaIntressant påpekande, bäste Pedro. Serierna konkurrerar numera på allvar med mitt läsande. Jag som var en bookaholic. Men det skall vara serier som framkallar frågor och undran. Tips: I maffians mitt. Började se den i går. SVT Play. En krimi med hög samhällsrelevans. Angelägen.
SvaraRaderaI maffians mitt låter intressant. Jag älskar s k maffiafilmer t ex Gudfadern-triologin, I skuggan av Bronx och Road to perdition. Ska jag ge serierna en chans så blir det nog en med titeln I maffians mitt. Tack för tipset.
SvaraRaderaPlay-konceptet gör ju i alla fall att man inte styrs av tablåtider, eller behöver vänta en vecka på nästa avsnitt. Play liknar på så sätt mer en bok, man sätter sig när andan faller på.
Jag avskyr när man måste gå och vänta på nästa vecka och nytt avsnitt. Lägg ut hela klabbet på en gång!
SvaraRadera