Tillbaka till Delblanc

Begav mig ånyo till det trångbodda stadsbiblioteket - ren skandal att inget nytt bibliotek byggts! - i Gefle för att återlämna Magnus Haglunds fenomenala bok om Åke Hodell. Långt före sista-datum. Men jag hade svårt att lägga bort den. Och rätt som det var: utläst. 

Vännen och konstnären Erling Öhrnell som jag samarbetat med i ett antal bokprojekt - det är som om han telepatiskt fångar vad jag förväntar mig när det gäller hans bilder utan att jag sagt något - avslöjar att han läst den "underbara" boken två gånger.

Jag förstår honom. Mer än väl. När jag skickar en länk till den originelle ljudkonstnären Mikael Strömberg svarar han med ett hjärta. Också läst och tyckt om den förstås. Sätter en femma på att Hodell varit en inspiratör för honom. Samma konstnärliga andas barn. 

Jag börjar redan bli en fena på att fixa självbetjäningen på bibblan. Lyckas återlämna Haglund, skicka in honom i ett hål i väggen, utan att be en ung bibliotekarie som följer mig skeptiskt med blicken om hjälp.

Scannar hyllorna. Närmare bestämt hyllan med biografier. Bestämmer mig för en bok av Sven Delblanc om Strindberg. Tvekar en kort stund. Har jag redan läst den? Det har hänt mig mer än en gång att jag börjar på en bok som jag redan läst. 

Upptäcker det först en bit in. 

Kan jag skylla det på att jag läst alldeles för många böcker i mitt liv? - Har du läst alla? som folk spontant brukar utbrista när de kommer hem till mig och betraktar den boköverbelamrade bostaden. 

Delblanc var knuten till litteraturinstitutionen i Upsala när jag läste där en termin, parallellt med att jag bedrev doktorandstudier. Till min besvikelse fick jag aldrig uppleva honom som föreläsare. 

Ryktet gick om hur han, den bistre radikalpessimisten, kunde förlora humöret och fara ut mot lättjefulla studenter han upptäckte inte gjort hemläxan inför ett seminarium.

Kanske ville han inte undervisa, ville skriva på heltid. Kolerisk var han. Ingen hemlighet.

Hans Åsnebrygga tyckte jag mycket om. En bok om hans tid som gästprofessor vid Berkeley i USA. Ett beryktat uni med anställda som Angela Davies och andra radicals som jag själv hade möjlighet att besöka för några år sedan men stoppades av ohälsa.

Hedebysviten var så vackert skriven på sina ställen, himlamusik rakt in i det vemodiga hjärtat. Ett svunnet Sverige som aldrig komma åter. Tv-versionen tangerade pilsnerfilm på sina ställen. Men lysande skådespelare. 

Kent Andersson, Helena Brodin, Ingvar Kjellson och andra i en stjärnspäckad ensemble.

Delblanc blev mycket, mycket svårt sjuk. Nedbruten. Den mörksinnade giganten föll isär. 

Bläddrar i Strindberg - urtida, samtida, framtida, en textsamling, som jag inte kan utesluta att jag redan tagit del av. Så han skriver, så förbaskat bra, Vagnhäradsonen! Att han avhandlar titanen laddar hans stil. 

Med stor inlevelseförmåga och lyhördhet tar han sig an den störste. 

Det var nog hög tid återvända till Delblanc. Utan att jag förstod det. Han väntade på mig där i hyllan. Och bakom honom - Strindberg.