tisdag 4 februari 2020

Medlöperiets estetik











Lägger efter ordentlig läsning bort tegelstenen "Allt jag känner är att mina fötter gör ont", redovisande protokollen från förhören med Rudolf Höss i Nürnberg. Ruskig läsning med den rättframhet som utmärker det protokollförda. 

Det påstås att intresset för massmördaren Höss aldrig bleknar. Nya analyser. Böcker. Filmer. Det bara fortsätter. 

Vad ser de lystet nyfikna, om det måhända orättvisande uttrycket tillåts, av sig själva i den forne lägerkommendanten? Jag kan inte låta bli att stillsamt undra. Vad är det som drar? Varför denna attraktion? 

Fotografierna på Höss visar en liten obetydlig karl med sluttande axlar, illasittande SS-uniform på somliga bilder, och jag minns ånyo min högreste morfar som varnade för kortvuxna chefer. Någon sådan infallsvinkel finner jag inte har anlagts på Höss. 

Ledarskapsforskningen saknar generellt en viktig dimension: längden på cheferna. De kortvuxnas kompensations- och hävdelsebehov. Det kunde förklara åtskilligt. Vem som blir chäf och icke. 

Från seriösa psykoterapeuter, läs: inga sådana där ytliga kbt:are och deras mumbojumbo, har jag anammat begreppen projektion samt det komplexa projektiv identifikation. En förklaring till Hössvurmen? 

Man laddar Höss med de mest förskräckliga eller slätstrukna egenskaper, sedan söker man dem inne i sig själv? Höss enbart en passande projektionsskärm. 

Chäfsfigurer som Höss träffade jag på utsedda av högre chäfer inom högskolevärlden. Men de hade förstås ingen tillgång till läger och gaskamrar. 

Däremot till betydligt mildare, lömigare bestraffningsmetoder. 

Och vi fann oss. Noch einmal: vi fann oss. Lydnad urholkar själen. 

Det för över till Géraldine Schwarz Medlöparna som jag nu på allvar givit mig i kast med. Någon recensent jag inte minns namnet på skrev ned den.

Menade att den kunde varit en EU-finansierad lättsmält bok för gymnasister. 

Håller inte med. Även om Schwarz fyller ut med stoff vi läsare som kan vår moderna tyska historia redan är förtrogna med. Sidor som kunde utgått.

Mitglieder heter det på den expressiva tyskan. Medglidare. Bakom ordet många nyanser och steg på medlöperiets breda väg. Lättare vara medlöpare än revoltör. För att konstatera det självklara. Samförstånd - inte motstånd. Anpassning och infogning.

Så var det i Nazityskland på trettiotalet. Och är så på svenska universitet och högskolor i värdegrundssamtiden. Medlöperiets estetik. För att travestera Peter Weiss. 

Medlöparen finner alltid på sätt att urskulda sig. Hittar fantasifullt på borförklaringar och undanflykter. Som Schwarz egen farfar som deltog i det som kallades ariseringen av judisk egendom i Tredje Riket. Drottningen Silvias farsa sysslade också med sådant.

Hon blev rasande på Janne Scherman när han ofint nog offentliggjorde det i sin tv-kanal. Smutskasta hennes gode far på detta vis!

Efter kriget, i Adenauers förbundsrepublik med dess amnestilagar som lät de nazistiska förbrytarna med blod på sina händer löpa fritt och göra civil karriär som om inget hänt, vägrade Schwarz farfar gå med på att han liksom många andra gjort det.

Skamligt kapat åt sig judisk egendom till underpris. Utnyttjat den affärsmässigt gynnsamma, för att uttrycka det cyniskt, situation som nazisterna skapade. 

Han trodde kanske sig själv. Självbedrägeriet vecklades med emfas och självömkan ut. Hans barnbarn Géraldine genomskådar och lider av det. Hennes eget kött och blod. Hennes arv. Hon måste bara skriva sin bok. 

Medlöparens främsta egenskap är vägran att tillstå att han eller hon är en medlöpare. Det gäller att ljuga för sin egen spegelbild. Mota bort skuld och samvete. 

Bild: Stolperstein (snubbelsten) utanför den mördades bostad en gång i tiden.


4 kommentarer:

  1. Jag funderar mycket på vem som är medlöpare och vem eller vad är det som medlöps?
    Var Hitler medlöpare till ett knippe förfärlig idéer? Eller är Hitler subjektet då han faktiskt skapade en politisk plattform utifrån ett knippe förfärliga idéer som fanns väl spridda i samhället? Behöver medlöperiet ens ett subjekt? Det kanske räcker med en kickstart eller startmotor, sedan är medlöperiet helt självgående? I så fall är ju alla medlöpare samma skrot och korn ,inga förmildrande omständigheter finnes... Vet inte om du förstår mina förvirrade tankar som jag försöker sätta ord på?
    Jag tänker att vi ofta letar subjekten för att bränna en häxa eller två, men i själva verket är subjekten hjärnspöken eller rena påhitt för att rena det självgående medlöperiet från synden...
    /Pedro

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Pedro! Mycket bra och skarpa reflektioner, träffande. "Behöver medlöperiet ens ett subjekt?" Återigen tänker jag Tyskland och 30-talet. Hur nästan alla "drogs med". Inga onda människor, skulle någon säga. Väluppfostrade, civiliserade och bildade tyskar. Framför mig ser jag när judar till fots drivs till tåget i Grunewald i Berlin, det tåg som skall transportera dem österut. (Jag har själv stått på perrongen och tittat ned på spår 17, tror jag det var.) Människor står utanför sina bostäder och bevittnar. Gör inget. Säger inget. Om vi tar ett hiskeligt språng till högskolan, som jag ofta, alltför ofta kanske, återvänder till i mina texter, minns jag kollegers tystnad. De höll inte med det som påbjöds. Men de teg.

      Radera
  2. Normer och tystnadskultur hänger samman, som jag ser det. Normer kan vara oerhört bra, för samhällsgemenskap, trygghet och stabilitet. Men när normer kräver total lydnad får de negativa effekter. Det är väl detta samband som jag tycker mig se som gjort att jag är vilse.

    När normkritiken dök upp ogillade jag den, attackerade ju normer som jag tyckte fungerade väl! Men efterhand kunde jag börja uppskatta normkritik eftersom den också bröt upp tystnadskulturer som rådde. Det som händer nu, och händer snabbt, är att nya normer etableras och nya tystnadskultur kring dessa normer råder i många kretsar. Sedan finns ju miljöer där andra normer gäller och dessa miljöer har nog sina tystnadskulturer också. Samhällen behöver normer och den viktigaste är kanske att det är tillåtet att ställa frågor, undersöka och kritisera. Men det verkar vara svårt att få till det där öppna klimatet? Det gäller både det offentliga samtalet, institutioner och organisationer eller alla våra olika så kallade filterbubblor för den delen. Till viss del är nog problemet något som går att härleda till den svenska kulturen. Men det ställer ju desto högre krav på ledarskapet, krav som få verkar kunna leva upp till idag.../Pedro

    SvaraRadera
  3. Tystnadskultur ... Jag skulle vilja synonymisera med feghetskultur. Håller annars med om normerna, jag brukar säga att det krävs ett samhälleligt överjag. Råder kulturrelativisering som i Sverige i dag faller samhället sönder inifrån. Vilket vi kan bevittna, parallellsamhällen som lever jämte varandra.

    SvaraRadera