Bara att be om en livssituation där man inte blir skrivbordsmördare

Italienaren Primo Levi överlevde helvetet på jorden, Auschwitz. Han skrev som överlevande en bok där han präglad av lägervistelsen ställde frågan är detta en människa? Den kunde med fog ha riktats till den person som var kommendant i lägret.

Vad var det för en människa, egentligen? Hur blev han den Rudolf Höss som kom att hängas för sina illdåd? Frågan om tillblivelse kan riktas till oss alla. Med Höss i åminnelse. Kunde han ha blivit något annat? Vad "störde" och styrde? Formade honom?

Finns det en normal utveckling, en normal tillblivelse? Vad säger utvecklingspsykologerna? Homburger Erikson, Winnicott och de andra? Den senare som klokt skrev om lekens centrala betydelse för vårt tillblivande och varande. Vårt jag.

Höss led inte av någon olycklig barndom. Inte värre än någon annan. Svårt att hitta förklaringsnyckeln där. Han växte upp i ett småborgerligt, prydligt hem. Katolskt färgat. Odramatiskt. Ingen som förgrep sig på honom. 

Inget traumatiskt eller förebådande i barndomen. Inte vad han själv förmedlade i alla fall. Risk för förträngning, förstås. Som alltid. Men allt kan icke reduceras till barndomens upplevelser, eller kan det?

Höss stack inte under stol i förhören med honom, eller i minnesanteckningarna, att han varit något av en ensamvarg. Tyckte om att hålla sig för sig själv. Inga vänner. 

Inga förtrogna, heller icke hustrun som han försökte undvika att inviga i vad som pågick inte långt från bostaden. Maken och barnafadern hängde av sig den SS-märkta mördaruniformen vid dagens slut. 

Höss, en ensam människa. En varg söker sin flock hette väl en bok av Lundell. Höss sökte inte sin flock. 

Osökt går min tanke till den egensinnige, nonkonforme författaren Lars Gustafsson som till förskolelärarnas, säg för allt i världen inte dagisfröknar om du inte vill bli hudflängd, förtret en gång yttrade:

- Vill du att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob!

För mycket socialitet och dagligt umgänge med andra trubbar av och slätar ut. Dagis, förlåt: förskolan, utgör en sådan plats. Arbetsplatser kunde tilläggas. Med krav på social anpassning och jämkning. Teambuilding. Ordet får mig att rysa och jag frestas utbrista:

- När jag hör ordet teambuilding osäkrar jag min revolver! 

Höss som ensamvarg hade tid till moralisk reflektion och självbegrundan. Det hjälpte inte. Var fanns hans tankar? Hans känslor?

Den tyska, ska vi säga preussiska lydnadskulturen som sitter i generna hos varje tysk? En nyckel till Höss? Heinrich Manns bok Der Untertat fångar denna strikt hierarkiska kultur om du vill sätta dig in i den. Men alla lydiga blir inte Höss, blir inte skrivbordsmördare.

Höss var ingen grå genomsnittsbyråkrat som bara gjorde som hans högste chef Himmler befallde. Jawohl till allt som kom uppifrån. Han var en ideologiskt övertygad nationalsocialist. I det ingick idén att judarna måste utrotas.

Såtillvida behövdes en inrättning som Birkenau och en lojal chef för denna.

Men han kunde ju ha hamnat på en position där han inte aktivt och direkt kunde påverka utrotandet. Han kunde befunnit sig långt från Auschwitz i sin vardagliga gärning. 

Återstår gör situationen som han placerades i. Kontexten som akademikerna säger. I den blev han skrivbordsmördare med miljoner på sitt samvete.

Frågan blir: I vilken utsträckning väljer vi vår livssituation? Verkligen väljer? När förtjänar ordet med sin fulla innebörd att användas?

Sartre och existentialisternas svar, med deras människosyn, är givet. Bland dem hör Kierkegaard. Det finns ingen och inget att skylla på. Du väljer. Du har ett val. Alltid. Se dig i spegeln. Måste du glida undan med blicken?

Jag vill gärna tillägga: det handlar om mod, modet att välja. Enklast att bara flyta med. Gäller icke minst i "värdekulturens" samtida Sverige. Vågar Du stå emot på den plats där du befinner dig?

Nota bene: Till medlöperiets fenomen ämnar jag återkomma i en text inspirerad av Géraldine Schwarz, Medlöparna. En berättelse om Europas glömska.