Rudolf Höss Kommendant i Auschwitz läste jag. En inifrånskildring, minst sagt. Av högste chäfen för mordfabriken på den polska landsbygden. Sedermera påstods det att han under misshandel hade nedtecknat sina minnen från lägret. Strykrädd närmast tagit diktamen.
Och att man därför borde ta hans ord med en stor nypa salt. Han skrev som han gjorde för att tillfredsställa sina väktare.
Men så läser jag Niclas Sennertegs "Allt jag känner är att mina fötter gör ont." Förhören med Rudolf Höss. Protokollen från förhören som hölls med Höss i Nürnberg efter att han blivit gripen på flykt i Nordtyskland.
Han avslöjade att han under denna kortvariga flykt hållit sig underrättad om vad som hände med hans gelikar. Insett att på honom väntade inget annat än galgen.
Hannah Arendt var kritisk mot rättegångarna mot nazispetsarna och rubriceringen: brott mot mänskligheten. Segraren skriver historien, brukar vi säga. Men vad med de allierades skoningslösa terrorbombningar av Tyskland? Städer som lades i ruiner och aska.
Dresden icke att förglömma. Med den fruktansvärda eldstormen. När kriget i praktiken redan var vunnet.
Jag delar Arendts uppfattning. Men när jag läser drygt 400 sidors protokoll (en heroisk insats av Sennerteg), det är sannerligen ingen lätt och bekväm läsning och jag lägger ifrån mig boken titt som tätt, slås jag av hur juridiskt sett oklanderligt Höss behandlas.
Det söks verkligen efter sanningen, det nagelfars och frågas, och han ger förhörsledarna oreserverat denna. Inga svepande anklagelser. Noggrant och detaljerat. Ett brott har begåtts och det skall ledas i bevis. Allt måste vara vattentätt. Höss hängas på sina egna ord.
Och Höss försöker inte komma undan. Hans ocensurerade uppriktighet blir alltmer obehaglig. Vad var det där för en människa, egentligen? I total avsaknad av empati. En byråkratsjäl. Eichmann-typen.
I likhet med kommendanten för Treblinka, Franz Stangl, som Gitta Sereny intervjuade, öppnar han utan att tveka lägerporten och lämnar full insyn.
Förminskar inte sin egen roll, sitt yttersta ansvar. Tvärtom. Men gör det kyligt som om han inte pratade om människor. Redovisar utförligt, söker exakta siffror. Inga tvivel? Nej, en riktig tysk lyder utan att ifrågasätta alla order som kommer uppifrån. I detta fall Himmler.
Höss erkänner allt, dribblar inte med utsagorna, till skillnad från en hal figur som Albert Speer som borde hängts tillsammans med de andra. Den "sympatiske" nazisten som han försökte framstå som efter kriget.
Jag minns när vi besökte Auschwitz. Fotograferade platsen där Höss hängdes. Nära hans tjänstebostad. Vi fotograferade. Men negativet är borta.
Och jag minns hans barnbarn från en intervju i tysk tv. Berättade om att han under besök hos morföräldrarna uppmanades av mormodern att skölja av jordgubbarna han plockade innan han smaskade på dem: - Det kan vara aska på dom.
Om vinden kommit från fel håll. Bostaden låg utsatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar