Igeväääääääääääääääääääär!

Magnus Haglunds bok om enmansrörelsen Åke Hodell är rena njutningen att läsa. Jag har svårt att lägga bort den. Men det måste jag, absolut nödvändigt från och till, för att försöka smälta och bearbeta det förtätade innehållet, ta ett djupt andetag och sedan på´n igen. 

Puh. 

Jag känner mig plötsligt, denna soliga februaridag med förvårskänslor, märkligt uppiggad och euforisk. Kan inte låta bli att nyfiket undra över Haglund och varför Hodell: valfrändskap? Projektion? Drömmen om att vara ombytlig men densamma - som Hodell? 

Med andra ord, i det senare fallet, blå melankoli mellan de konventionella raderna? Saknad efter det liv som icke blev? Ett annat liv än det i Masthugget småborgerligt baserade? 

Äh, amatörpsykologisering som stjäl uppmärksamheten från dramats huvudperson Hodell.

Vad som än ligger bakom, spelar roll egentligen, att Haglund skriver om Hodell, det driver på texten hur som haver. Hodell smittar uppenbarligen den som kommer i närmare kontakt med honom. Denne originelle, kompromisslöse och oförtröttlige mångkonstnär. 

Jag ser paralleller till mannen som blev en av mina husgudar, tysken Joseph Beuys. Båda stridsflygare, båda kraschade, båda överlevde mirakulöst - mot alla odds. Som måste de födas en andra gång för att det sanna konstnärskapet skulle födas. 

Känna dödens iskalla andedräkt mot vingspetsarna.

Beuys erfarenheter från kraschen och därefter mötet med tatarer strömmar fortsättningsvis genom hans konst. Han återkommer. Filten han sveptes in i. Fettet tataterna smörjde in honom med. Kälken de drog honom på till sitt läger.

Hodells återkommande sysslande med den ständigt och tålmodigt väntande FÖRBANNADE döden som den gången vid kraschen sträckte sig efter honom. Även den död som Förintelsen massproducerade. 

De delade samma konstbegrepp, det Beuys benämnde social konst. Men Beuys, den från Konstakademin i Düsseldorf avskedade professorn, var mer av en utominstitutionell konstnär - han som "hatade konsten". 

Konsten tillhör enligt Beuys livet utanför de traditionella konstinstitutionerna med sina betraktande, smakdisciplinerade åskådare. Måste finnas där människorna finns. Gator och torg. Dyka upp och överraska. Provocera. Liv ÄR konst, konst ÄR liv. 

Hodell var en del av dadaism- och Fluxustraditionen. Där performances och happenings spelade en omistlig roll. Han experimenterande mycket medvetet med ord och ljud. I hög grad en fingerfärdig perfektionist som avskydde slarv. 

Dock med utrymme för spontana infall under framträdandena. I mötet med publiken som man aldrig visste vart man hade - även om koden delades. Alla offentliga framträdanden en tillfällig relation på slak lina mellan igångsättare och publikum. MELLAN är nyckelordet. 

Jag liknar honom vid en kompositör, mycket noggrann, producerande "partitur". Detaljerade anvisningar för hur verken skulle framföras. En regissör. Son till en teaterdirektör. 

Jag hörde en gång Björn Granath, sorgligt bortgången för tidigt, denna FÖRBANNADE död igen, i pannlampa framföra Hodells legendariska, antimilitaristiska General Bussig. 

Oförglömligt och underbart, Granath fenomenal. Men i en borgerlig konsthall! Vafalls?! Borde framförts under ett skift nere i Verket bland de förslavade gubbarna, detta ägde ju rum i Sandviken. Det hade Beuys gillat. 

Beuys och Hodell, antiauktoritära konstnärer med ett stort inslag av humor som jag vill beteckna anarkistisk. Med skrattet undermineras de uppblåsta, falska auktoriteterna. Skrattet kan makten inte låsa in eller slå i bojor. 

Livet är ett festligt konstverk - om du vill det! Döden, den FÖRBANNADE, klarar vi oss utan. Eller vad tycks?

Fotnot. Denna betraktelse kan sägas knyta av till min tidigare serie på temat Adornos undran. Relationen mellan språk och verklighet. I skuggan av döden. Förintelsen. Ödesfrågorna: Hur skriva? Hur leva?