Här blir inga barn gjorda!

I´m just sitting here doing time, som John Lennon sjöng efter att definitivt mentalt ha lämnat Beatles - I don´t believe in Beatles / I just believe in me / Yoko and me / and that´s reality - och rampljuset.

Han slog sig ned i det säregna Dakotahuset, känt från Roman Polanskis film Rosemary´s baby, invid Central Park i New York. Utanför huset skulle mördaren en afton komma att stå och vänta på honom. När John och Yoko var på väg hem från studion. 

Just sitting here. De bästa stunderna är de till synes händelselösa. Att bara sitta och slå dank som man sa förr. Inte göra någonting. Egentligen ingen lätt konst. Rastlösheten ligger ständigt på lut. 

Och som de plikttrogna, lojala gubbarna sa på Verket i Sandviken: - Nä, här blir inga barn gjorda. Nu hugger vi i.

Därmed var kaffepausen och ljugandet, som man sa om de korta pratstunderna, över. Termoslock på. Man måste ju göra rätt för sig. Inte vara någon Kronblom, den professionelle soffliggaren. Arbetsskygg. 

De till synes händelselösa stunderna tillhör med ett krångligt ord inkubationen. Väntan på att något skall födas men man vet inte vad. Idéer segla upp i medvetandet. Kreativitetsforskare brukar understryka detta. Hur viktig denna inkubationsfas är. 

En infallens korta, latenta graviditet. Infall du inte visste du kunde producera presenterar sig.

Som barn älskade jag att få åka till den lilla bruksorten Gästrike-Hammarby (bilden), kallades av någon "mönstersamhälle" med hus ritade av Ralph Erskine, där min svågers föräldrar bodde. De hade som man säger så god hand med barn. 

Lät mig vara i fred med mitt. Ostörd kunde jag kliva in i min gränslösa fantasivärld. 

- Du har väl inte långsamt, kunde Irma smått oroligt men försiktigt undra. Rädd att jag skulle ha tråkigt och längta hem. Men det gjorde jag aldrig. Jag njöt av den kravlösa vistelsen!

En dag och knappt det klarade jag av på det gemensamhetsobligatoriska - nu barn sätter vi oss alla i ring! - dagiset. Sedan nog. Mitt ensamhetsbehov visade sig tidigt. Hur annars skapa något? 

Orden som flyger omkring måste kunna hitta en fristående nedtecknare. Orden som tillhör alla och ingen. 

Efter min och andras allvarliga sjukdomar har jag kommit att ännu mer uppskatta dessa stunder när inget händer. (Skrev en gång en följetong just på temat Två veckor gick och inget hände.) 

Allt är odramatiskt och stilla. Och jag försöker låta bli att tänka: det kommer inte att bestå. Det kommer att brytas. Måste ibland nästan stålsätta mig för att inte förstöra den stillhet som råder. 

Just nu. I detta ögonblick. Livets.