Adornos fråga, del 4

Vänersborgsfödde Birger Sjöberg, mest känd för Fridas bok och Kvartetten som sprängdes, begick en uppmärksammad diktsamling som han kallade Syntaxupproret. 

Ambitionen var – genom lekandet med orden och deras inbördes ordning – att inuti språket gå på tvärs mot det, bryta regler, vara språk- och därmed ordningskritisk.

Tv-kändisen Fredrik Lindström, med sin idé om ”värsta språket”, är inne på samma tankegång, genom att uppmuntra till felaktig språkbehandling. 

Det vill säga språkbehandling som skulle få en gammal modersmålslärare, om sådana fortfarande funnes, att falla i gråt. 

Jag har själv i Olydnadsparagrafer, ett antal nedslag som publicerades i kulturtidskriften  Montage, testat tanken om en felstavningens feminism, refererande till Moa Martinsson, som, nedlåtande må man väl säga, beskylldes för att inte kunna stava. 

Genom att stava fel, felstavar man den sociala ordningen, det var min idé. Felstavningen är subversiv.

Men … Är det överhuvudtaget möjligt att inifrån göra uppror, begå en palatsrevolution? För att göra det måste man i ett första led åtminstone i praktiken acceptera det givna. 

Man måste starta någonstans, utgå ifrån något socialt accepterat, intersubjektivt och konventionellt. Det som ska raseras måste fokuseras. 

De postmoderna lekarna och språkspelen, om vi låter dem presentera sig själva som sådana, befinner sig mitt i dilemmat. 

Man kan inte starta från noll, från intet, från den början där ingen redan har varit, om man inte vill avskaffa alla kommunikativa grundförutsättningar, all rimlighet. 

Och döma sig själv till autism och ekande tystnad.

Frågan om ett möjligt inifrånuppror är retorisk. Att acceptera språklig ordning är detsamma som att acceptera samhällsordning. Det vedertagna språket är den sociala ordningens språk. Man kan inte revoltera inifrån språket. 

Börjar jag tala, griper jag till ord, inskriver jag mig i en redan föreliggande ordning som jag utan att välja det fötts in i. Jag kan inte både tillhöra och ställa mig utanför den. Någon sådan schizofren position kan aldrig vara mer än en förtvivlans narcissistiska pose. 

Denna belägenhet instängda i ordningens hus fångade Michel Foucault vid sin installationsföreläsning vid Collège de France. Där han använde det förödande uttrycket ”diskurs”, som sedan ”alla” skulle komma att använda och därmed nöta ut, ofarliggöra. 

Redan i inledningsorden uttalade han sin djupaste skepsis mot sitt eget självpåtagna uppdrag, att tala om diskursen som om han befann sig utanför den. 

Jag har sett det som en talande (sic!) bild av blott ekande ord inifrån valfiskens buk. Ordens kritiska svärta spelar därvidlag ingen som helst roll.

Bakom mina Olydnadsparagrafer fanns tanken att driva det språkliga upproret till sin spets. Koreografen Cristina Caprioli inspirerades av detta halsbrytande försök till en dansteaterföreställning med just titeln Olydnadsparagrafer. 

Premiär på Östgötateatern i Norrköping, sedan vidare till Moderna Dansteatern på Skeppsholmen i Stockholm.

Hon startade i och med mina ord, men skapade rörelser bortom dem. Rörelser som fick eget liv. 

I dansen, i hennes förbryllande föreställningar, slår Caprioli gång på gång sönder rörelsernas syntax. Det blir mycket svårtolkat. Rörelser som ord, men vad är det för ord? Vi har inte lärt oss dem. 

Den kommunikativa grundförutsättningen sätts på, för att inte säga ur spel. Det är mycket orosskapande. 

Jag kan aldrig säga att jag förstått Capriolis uppsättningar. Jag vet inte vad det är jag har sett, vad jag varit med om.

Bild: Malevitj