"Ursäkta, jag uppfattade inte ditt namn?"

Jag njuter i fulla drag av Sven Delblancs välmatade texter om Strindberg. I låneboken (tack Gefle Stadsbibibliotek för vänligheten!) Strindberg: urtida, samtida, framtida. (Carlssons 2007, redaktörer Lars Ahlbom och Björn Meidal)

Ett lysande exempel på när kritik, vilket väl den skiftande sammanställningen egentligen inte är (även om Delblanc försvor sig till den närläsande skolan new criticism) men låt gå för kategoriseringen tills vidare, blir en konstart i sig.

Så där som eleganten Roland Barthes kunde få till det. 

Så välformulerad och stilistiskt stark denna ansats att man känner inget pockande behov av att gå från Delblanc till föremålet för hans arbete. Hos Delblanc blir Strindberg gränslöst fängslande och allestädes närvarande. 

Det är ingen tråkskalle till akademisk karriärforskare som torrborstar titanen. Heller ingen lättköpt psykologisering med missriktat tjat om "kvinnohat", tack för det. Definitivt ingen läsning av Strindberg genom biografins glasögon. 

Och sympatiskt nog: inga synteser. Analyser, inte syntes. 

August Strindberg, storslagen författare och småsint privatperson. En gång lät han, hämndlysten utan att kunna hejda sig, en recensent, fähund skulle Strindberg säga, få veta: - Passa dig din jävel, vi ses i min nästa pjäs!  

Ingmar Bergman citerade det gillande en gång. Han som fysiskt gav sig på den fruktade DN-kritikern Bengt Janzon. Ryktet gick isär: slog han Janzon på käften eller nöjde sig demonregissören mer beskedligt med att bara knuffa till den förhatlige? 

Hur mycket igenkände Delblanc av sig själv i Strindberg? Hur mycket i dessa samlade texter är frukten av en mångårig valfrändskap? Kan man överhuvudtaget skriva så bra om en annan författare om inte igenkänningen är stor?

Nog kände han igen sig i mycket, solitären och radikalpessimisten Delblanc! Kanske icke minst i svårigheten att skilja på sak och person som man ju förväntas göra om man är en väluppfostrad svensk. Och inte låta känslornas impulsivitet svalla över. 

Även om man kokar av indignation över fähundarna. Och de borde få vad de förtjänar. 

Min association löper osökt till universitetsmiljön och hur personliga antipatier försåtligt och fult lindas in. Det kan låta som om det är sakfrågor som står på spel. Men under argumenten och diskussionerna blänker de oslipade knivarna. 

Nedbrytande miljö för den icke redan förstörde att dväljas i. Förmodligen en av de värsta arbetsmiljöer man kan utsätta sig för.

Jag minns en sociologiprofessor som fattat antipati gentemot en kollega - kortvuxen smålömig glidartyp med fjantig mustasch, betitlad sexolog (jo, det finns sådana på universitetet!) - och avbröt irriterat denne mitt i en utläggning under ett seminarium: 

- Ursäkta, jag uppfattade inte ditt namn?

Oförskämt i den lägre skolan. Med ena handen kupad bakom vänster öra. Som om professorn hade svårt höra vad sexologen sårat väste fram. De hade befunnit sig på samma institution i många år. 

Om sexologen var inläst på Freud torde han ha uppfattat professorns provocerande oförskämdhet som en brutal kastration. 

PS. Berättade häromdagen i min blogg att jag aldrig hade förmånen få höra Delblanc föreläsa. Min vän Britt, numera bosatt i Bayern, smög när det begav sig in på en föreläsning med honom. Briljant, hennes omdöme. Kan tänka mig det.