Adornos fråga, del 2

Vad menar Adorno? Är det att häda, visa bristande respekt för de avrättade och döda, trampar man på deras gravar, förskingrar man deras aska om man skriver poesi efter Auschwitz? 

Rymmer hans fråga - som blivit en sliten fras i stil med ”Det är synd om människorna” - en språk- och konstuppfattning som behöver explicitgöras och diskuteras?

Då bortser jag från att Adorno skrivit på annat håll om konstens transcenderande möjligheter, dess unika och autonoma förmåga att kunna visa på något annat, något bortom.

Vad har språket för relation till den så kallade verkligheten? Är det kedjat vid densamma, beskuggat och dömt av den? 

Alltså, som mer än en mimetisk relation, i den ryms också moraliska aspekter. 

Språket kan således inte ställa sig utanför den moraliska dimensionen, det existerar inget amoraliskt språk? Sådana anspråk kan ingen språkanvändare – författare och andra – resa?

En "annan" fråga som just Auschwitz väcker är om den ultima ondskan är bortom språklig representation som vissa faktiskt hävdar. 

Auschwitz – denna symboliskt och metaforiskt genomborrade helvetesplats, använd just för instrumentella syften, som Martin Walser påpekade i sitt tacktal när han emottog de tyska bokhandlarnas fredspris. 

Det orsakade våldsam upprördhet, inte minst i judiska kretsar. Men även andra har varnat för en instrumentalisering som icke minst implicerar en relativisering. 

Man kan, enligt den stränga representationspositionen, inte med ord - eller bilder, filmer och konstverk – fånga Auschwitz. 

Det går inte, det blir för banalt och icke rättvisande. Man har ingen chans som ord- eller bildkonstnär mot Auschwitz som ett das Ding an Sich. Auschwitz låter sig inte estetiskt övertagas. Verkligheten är i detta fall bortom återgivning. Den överträffar dikten. 

Verkligheten, som allra grymmast och stickande oss i vår svagaste punkt, måste lämnas i fred. Man bör lägga en tystnadens slöja över den. Abdikera från att tala och skriva, ge ord åt. Annars blir det bara "hysteri", "spekulation", "sensation" eller "våldspornografi". 

Man erotiserar sin relation till brutaliteterna och grymheterna. 

Det finns författare och konstnärer som medvetet har genomfört en erotisering. 

Den österrikiske regissören Michael Haneke, med filmer som, förutom den redan nämnda Pianisten, Funny Games och Vargens tid.

Dramatikern Lars Norén, han som till och med beskyllts för att med sin scenkonst inspirera till våldsdåd, förutom att han beskyllts för att som konstnär legitimera kriminalitet (pjäsen 7:3 sattes upp tillsammans med tungt kriminella).

Den från skrönornas Värmland härstammande Robert Kangas med sitt fiktiva, mardrömsliknande Kangasland. 

Vi kan nog även räkna Jelinek till denna erotiseringens skara. .

Bild: Malevitj