Under många år var det omöjligt för mig att läsa en bok utan att göra understrykningar. Det gällde all slags litteratur. Fackböcker. Poesi. Romaner. Mitt privata biblioteks många volymer är fulla med understrykningar. I somliga fall med marginalanteckningar. Utrop.
När jag började studera i Upsala ströks nästan varenda rad under i kurslitteraturen. På den tiden, som student i lärdomens stad, inhandlade man kursböckerna hos anrika Lundeq. Linjal och kulspetspenna nära till hands under pluggandet.
Det var som om jag, som kom från ett hem där akademiska studier var något närmast exotiskt, var rädd att missa något. Texternas innehåll, med varierande komplexitetsgrad, skulle präntas in.
Fastnade texten bättre än om jag inte strukit under? Tja - det förblir en obesvarad fråga.
Understrykningarna, när inte varje rad utsattes för dem, ledtrådar till att förstå vad jag reagerade på, om det fanns ett bakomliggande tankemönster av något slag? Principen bakom mina understrykningar?
Vad berättade de om mig som läsare? Vad sökte sig ögat till, stannade vid? Hör att jag låter som en sådan där receptionsforskare eller vad de kallar sig.
Minns när jag en gång lånade ut en understruken - det klingar dubbeltydigt - bok. Jag minns inte titeln. Kan ha varit en Ulrike Meinhof-biografi. Men jag minns att boklånaren efter läsning starkt förbryllad kommenterade mina understrykningar.
Varför jag gjort dem tycktes honom fullkomligt obegripligt. De tillhörde bara mig. Ibland endast ett enstaka ord som markerades. Mitt på en annars obefläckad sida.
Och som när jag en gång lånade ut föreläsningsanteckningar, rättare sagt power point-bilder, till en kollega som skulle ta över en kurs i projektledning efter mig. Det blev omöjligt för henne att använda dem. Det var bara jag som förstod dem. Jag hade patent på dem.
Kanske borde jag i självinsiktens mödosamma tjänst slumpvis kika i några böcker och fundera över understrykningarnas koreografi. Men bara kanske. Det vill jag understryka. Förlåt, kunde inte låta bli.
Min yngsta dotter och jag delar kärleken till Patti Smith. För att kunna låta henne ta över böcker av Patti efter att jag läst dem beslöt jag mig för att lägga bort pennan för att förära henne dem med oangripna sidor.
Och det gick. Dock Inte utan motstånd de första sidorna. Sträckte mig flera gånger omedvetet efter kulspetspennan. Vanans makt.
Fri från understrykningsbehov kunde jag knalla ned till stadsbiblioteket och låna Magnus Haglunds bok om Åke Hodell utan att behöva dyka ned i texten och borra mig in i den med pennan.
Med hjälp av en vänlig bibliotekarie med Ask Me på ryggen fixade jag låna med det nya självbetjäningssystemet. Hon log lite, måhända försmädligt. Kände igen mig. Den nyvordne låntagaren.
Haglund utläst. Nu nya lån, en tidigare försluten värld har öppnat sig. Leve folkbiblioteken och de fria lånen!
PS. E-böcker läser jag icke, papper skall det vara. Så problemet med hur stryka under i de förra har jag aldrig ställts inför. Osökt löper tanken till den stackars föreläsaren som skrev direkt på OH-apparatens glas. I universitetsaulan inför flera hundra fnissande studenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar