RIP, Einar!

Guten Morgen, lieber Herr Lasse Ekstrand. Kommen Sie gut in die neue Woche. Önskar mig på sedvanligt artigt tysk manér chefredaktören för Berliner Morgenpost som jag läser varje dag. Före Berliner Zeitung.

Nej, verkligen ingen bra början på den sista veckan i februari. Tänder ett ljus. Einar Heckscher är död. Såg det först sent i går kväll på Nina Lekanders Facebook-sida. Det hördes en icke tillbakahållen sorgens suck i hennes meddelande. 

Jag läste den som Det får inte vara sant! Och jag förstår henne mycket väl och delar sorgen. Inte han också. 

Nu på morgonen bekräftas det att den ende som kunde ta Bukowski, Hunter Thompson, Burroughs och de andra salta grabbarna till svenska språket är borta. Salta grabbar som det inte bara är att sätta sig ned och översätta. Inte vilka som helst.

Man måste vara en av dem, en i det skarpskjutande gänget för att uttrycka det allmänt. Och det var Heckscher. Samma konsekvent upproriska andas barn. Hans sätt att skriva, hans stil, speglade detta. En rebell och främmande fågel på svensk botten. 

I det här konflikträdda landet går det tretton syltryggar på dussinet. Heckscher var inte en av de välanpassade i fårskocken. Därför desto mer saknad. Jag brukar, elakt och barnsligt måhända, säga att de som går borde få stanna. Och tvärtom. 

Namnet Heckscher signalerar herrskapsfolk. Högerpolitiker som farsan. En brorsa inom Rörelsen. En annan brorsa, Ivar, träffade jag ute hos antroposoferna i Järna. Också en udda personlighet, om än på långa vägar inte lika mycket som brorsan Einar.

Jag var inbjuden till Järna för att föreläsa om medborgarlön. Mitt första besök där. Infann mig i mycket god tid. Ivar föreslog en rundvandring. Jag brottades med nervositet inför framträdandet. Behövde sätta mig ned och samla ihop mig. Men oartigt tacka nej.

Rundturen tog flera timmar medan Ivar föreläste. Intressant, absolut. Han var i sitt esse. 

Jag drog i gång min föreläsning. Trött och ofokuserad efter den uppmärksamhetskrävande promenaden. På första bänk Ivar. Ganska snart somnade han inför mina ögon. Jag vågade under föreläsningen inte se efter om han fortsatte sova. 

Vila i frid, Einar!