lördag 29 april 2017

Gäsp, mellan säsongerna är stan död












Jag är definitivt ingen vintermänniska. Nä, fy satan. Jag avskyr vinterns bitande kyla. Även om vintrarna blivit mildare där jag bor. Skidor har jag inte åkt på jag vet inte hur många år. När jag var liten drog farsan, aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet, mig med ut i spåren. 

Ingen höjdare. Vintermörkret, vad det beträffar, innebär bara en påminnelse om det eviga dito som vi alla förr eller senare måste omslutas av.

Men den allra bästa tiden i Staden vid havet, Gefle, är ändock vintern. Komplettera med hösten och månaderna efter nyår, hur många beroende på hur det går i SHL. Alldenstund det är hockeysäsong och Gefles stolthet utan konkurrens, Brynäs, spelar. 

Detta Brynäs som i fabriksträlarnas stämpelklocketickande blåställsregion, fabrikerna tystnar och försvinner men hann dessförinnan flytta in i skallarna på invånarna och förlänga fångenskapen, utmärker sig genom en kreativ och offensiv hockey. 

Blixtrande skridskoåkning. Spelstil som bryter radikalt med blåställs- och lydnadskulturen. En uppkäftig spelstil.

Ända sedan anföraren Håkan Wickberg, salig i åminnelse, och de andra legendarernas skimrande era, när mästerskap på mästerskap bärgades. Brynäs ägde, som man säger nuförtiden. Kvarterslaget som dök upp och slog igenom i svensk hockey med sin banbrytande klapp-klapp-stil. 

Riktigt nostalgisk kan jag bli, när jag minns matcher utomhus på klassiska Isstadion. Inte plågade vinterkyla den gången! Ett tag bodde jag på Brynäs nära där den allra första rinken spolades upp. Helig mark.

När säsongen äntligen börjar och första nedsläpp skett, stiger pulsen genast i stan. Alla, ja nästan, följer lagets öde. Såväl fallskärmsdirrar som Ulla från Valbo. Lider i motgång, jublar i medgång. Det givna samtalsämnet över lunchlådor och i systemköer. Stisse Åbergs krönikor obligatorisk läsning. Landets främste sportkrönikör.













När säsongen är slut, sprider sig en förtärande tomhet i staden. Det är som om en blek hand lagts över den. Den känns med ens trist, innehållslös och deprimerande. En stad som trampar vatten och tålmodigt väntar. Men ingen vet riktigt på vad.

Handlingsodugliga politiker. Mycket kunde förvisso göras åt staden, inte minst i det törnroseslumrande inre hamnområdet. Det finns en urban potential. Men inget händer. Och händer något, så tar det fruktansvärt lång tid. 

Det är som en förlamning. Spelar ingen roll vem som styr. Sossar eller borgare - det går på ett ut.

Mellan hockeysäsongerna är Gefle svåruthärdligt, ett plågsamt mellanläge installerar sig. Och att frivilligt bege sig till Gavlevallen för att följa det eländiga fotbollslaget? Nej, tack! I valet och kvalet föredrar jag nog hellre kinesisk dropptortyr.

PS. Jämmer och elände. I eftermiddags tog denna säsong slut. Brynäs föll mot det fullkomligt själlösa HV, låter som ett bilmärke. Nu bara att räkna dagarna tills laget går på is igen. Och spelprogrammet föreligger, så jag kan skriva in det i almanackan. Högprioriterat!

fredag 28 april 2017

Den lilla staden där tiden stannat














Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Per-Martin Hambergs småstadsskildring i den melodiösa schlagerns form av det Sverige som en gång var. Hamberg längtade, nedflyttad till Stockholm, hem till Östersund, skrev under pseudonym Erik Decker. Framställer ett förgånget Sverige och som jag själv mycket väl minns det. Långt från samtidens otrygghet, den kalla känslan av ett land som brister och går sönder. Signifikativt nog läggs de kaféer vi hängde på i min uppväxtstad ned. 


Det har blivit ett trängande behov att minst ett par gånger om året, Valborg är tradition och en självklarhet med delikat lunch på Kinnekullegården och svindlande utsikt från toppen av Kinnekulle, åka till Lidköping by the Vänern. Att se det folkkära bandylaget Villa på hemmaplan i fullsatt arena klämma till motståndarna hör till de stora upplevelserna.

Den lilla idylliska staden verkar ha stannat i tiden. Som på ett vykort, en stillbild. Jag reser in i det vykortet, tillbaka till det Sverige som var, en retrospektiv resa. Sinnet fylls på med välbehag. Det är det Sverige jag ville vara i. Kunde jag vrida klockan tillbaka, gjorde jag det.













Rena Wadköping, lätt att tänka. Trähusen. De smala gatorna. Rådhuset med sitt tornur. Den blågula flaggan på många stänger. De inbjudande kafeérna. Tidigare var Garströms, med alla läckerheter, kronan på verket, men har fått svår konkurrens.

En klädbutik nära Den nya stadens torg heter Asplunds, bokstäverna lyser i värmande röd neon, och jag kommer genast att tänka på den välskrivande Johan Asplund. Hans uppslagsrika essä om den klassiske tyske sociologen Ferdinand Tönnies begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft. Kanske fångar detta begreppspar, denna tankefigur, den negativa förändring som fosterlandet genomgått. Det är ju inte samma land längre. Inte längre enhetligt, håller inte ihop. Splittrat och heterogent med parallellsamhällen och fientlighet. Mord och våld, sexuella övergrepp och kvinnoförnedring. Var blev mitt Sverige av? Ljusen Hamberg skrev om har slocknat, som gravljusen slocknar på en kyrkogård.

Jag trivs inte i detta Sverige, där överjaget gått under jorden.
Resorna till Lidköping tillhandahåller inte ett motgift.
Kanske en flykt.
Strunt samma.
Jag tänker inte sluta åka hit.
Aldrig med min fot.

torsdag 27 april 2017

Blott garderoben leder till skapande













Framlidne författaren Lars Gustafsson (ovan) yttrande vid något tillfälle och jag citerar fritt ur minnet, andemeningen dock inte ändrad:
- Vill man att ens barn skall bli bli kreativa, skall man låsa in dem i en garderob. För mycket socialitet är inte bra för kreativiteten.
På förekommen anledning, förskolorna var på tapeten. Gustafsson var kritisk mot dylika institutioner. Och hur vassa stenar slipas av.

Själv gick jag en dag, vägrade återvända, på det som förr hette kindergarten. I och med det hade jag fått nog, det var inget för mig. Det var inte bara det att jag fann maten motbjudande. Jag var nog lite egen av mig, som man sa förr. Trivdes bäst när jag fick vara med mig själv och äntra min fantasivärld. I den var jag suverän, det var bara min värld. Med vuxna trivdes jag som bäst om jag lämnades i fred. Inga frågor om vad jag lekte. Inga otrevliga varför. Dagisfröknarna däremot minst sagt påträngande.














Genom att ingående studera konstnärer har jag förstått att de fritt och på egen kaluv kunnat utveckla sin kreativitet, utan att socialiseras sönder och slipas av. Joseph Beuys (med yxan på bilden ovan) strövade som barn ensam omkring i markerna. I den konst han så småningom kom att utveckla, spelade naturen en central roll. Liksom herderollen. Konstnären som herde. Osökt går tanken till Jesus.
















Søren Krøyer med hustrun Marie, omtalad som "Danmarks vackraste kvinna"


Søren Krøyer var en oäkting och oönskad. Förpassades av sin ogifte mor från Stavanger till København för att inhysas hos mostern och hennes make, professor Krøyer, den sistnämnde inte Sørens biologiske morbror. Föga förtjust i bastarden, dolde det inte. Søren hölls undan när gäster togs emot på Christianhavn, där familjen hade sin bostad. Utan lärare, ingen hade visat hur man gör, kom Søren en vacker dag ut från sin garderob och presenterade konstnärligt och tekniskt avancerade teckningar. Slog professor Krøyer med häpnad, där fick han så han teg. En konstnär var född. Den konstnär som senare kom att få heta "Skagenmålare". Men han var betydligt mer än så, hans konstnärliga produktion mångsidig. Att enbart uppfatta honom som Skagenmålare är att förminska honom.

Självfallet måste man skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet. I Sørens fall ofrivillig. Hans liv efter Christianshavn handlade mycket om att söka bekräftelse, en lång kompensationsvandring, trots makalös framgång och uppburenhet. Hela livet brottades han med svarta känslor och jagande demoner. Intagen på sinnessjukhus diagnostiserades hans känslomörker "melankoli".










Inga vassa stenar


Ganska nyligen avlagda studiebesök på dagis har inte ökat min förtjusning över denna inrättning. Förvaring av barn, för att föräldrarna skall kunna arbeta. Om jag inte missminner mig, fanns det en ekonom vid namn Otto Steiger. En modig man som väckte ont blod hos personalen genom att just betona förvaringsaspekten. Han uteslöt att samma personal betalades för att hysa varma känslor för barnen. De fick betalt för att utöva sitt yrke, ingenting annat drev dem.

En professionalisering av förskolelärarna skedde genom seminariets inrättande. Och jag drar mig till minnes att de en gång i tiden var en radikal grupp, många till vänster. Icke minst på det dagis i Upsala där jag hade mina barn. Det gick under namnet det röda Kapellgärdet. Men samtidigt. Det där med att uppfostra små barn, fösa ihop dem i grupp och, om än med varsam hand och mjuk röst, normbinda dem. Nja...

http://www.adlibris.com/se/bok/varje-manniska-en-konstnar-livskonstnaren-och-samhallsvisionaren-joseph-beuys-9789173748315

http://www.bokus.com/bok/9789171111333/ps-soren-marie-kroyer/

onsdag 26 april 2017

Vega med svavlet och Violasken













Kunde varit Vega, hon bar också vitt i sin butik. (Bild: Skansen)


Hon kunde utan förvarning avlossa en svavelosande svordom.
Aldrig illa ment. 
Skrattet aldrig långt borta, alltid på gott humör. 
Hjärta av guld.
Det gick inte an att lämna hennes trånga men oerhört trivsamma Konsumbutik, man handlade över disk, utan att hon skickat med en Violask, visste jag älskade dessa välsmakande pastiller.









Viol, ljuvligt välsmakande


Vega, en av dessa starka kvinnor som satte spår i min uppväxt och bidrog till att forma min kvinnosyn.  
Men hon var inte unik. 
Kvinnorna var de starka i brukssamhället, männen konfliktundvikande och undfallande, smet gärna i väg till vedboden, sedermera garaget, fredade zoner.

Vedbod har jag aldrig haft, heller aldrig någon dragning till ett garage, vad göra där?
Plocka med och ordna verktyg, hålla exemplarisk ordning, bete sig lika pedantiskt som min far?
Tror inte det. Inte tålamod nog.











Plats att dricka gömd likör i


Jag besökte en gång en gammal kompis jag inte träffat på många år.
Han föreslog ganska snart att vi skulle gå ner i garaget, där öppnade han en flaska han gömt undan.
Jag småfrös, frågade om vi inte kunde gå upp. 
Men icke.
Säkert genomskådade hustrun vad vi sysslat med när vi kom tillbaka, om hon inte redan gjorde det när vi avvek.
Vår andedräkt skvallrade om vad vi ägnat oss åt.
Det värsta var att kompisen bjöd på grön, trögflytande och sötsliskig Curaco.













Garagedricka





Apropå starka kvinnor. 
I am the respectful son of one of those
Kan höra min mors barska röst: Lars! 
Lasse sa hon aldrig, när det skulle fostras. 
Förmaningens tonfall, antingen för att jag  gjort något, eller för att hon misstänkte jag hade något fuffens för mig.
Och behövde en tillsägelse i förebyggande syfte.

Tilltalas jag Lars av någon kvinna, hör jag genast min mor. 
Skruvar besvärat på mig.
Som hade jag anledning vara skuldmedveten.

måndag 24 april 2017

Längtan få leva på sidan om världen











Walden


Henry David Thoreau flydde inte, vad han än ville påskina, civilisationen för att i sitt Walden leva som en ensling, eremit eller skogsmulle på sidan om världens dårskap och larm. Jag uppsökte Walden i samband med att jag var visiting professor vid Harvard Business School i Boston. Walden, en plats på sidan om världen? Knappast. Men flott lät det, att göra så. Vända ryggen åt det urbaniserade förfallet. Kulturkritik dragen till sin yttersta spets. Och boken Walden är klart läsvärd. Även om det Thoreau skrev om civil olydnad, till exempel Resistance to Civil Government (Civil Disobedience), var mer spännande.

Det gjorde Robinson Jeffers, förflyttade sig till sidan om världen. Efter att genom ett arv blivit ekonomiskt oberoende, den lyckosten, slog han sig ned på den amerikanska västkust som den gången inte var exploaterad och turistifierad. Och skrev vidunderlig poesi, direkt breath-taking, jag vet inget liknande. Som om den förlöstes av hans geografiska positionering. Inte hade kunnat skrivas utan den.

I stunder av missmod, när min mörka sida blir för påträngande, tvivlar jag på mitt skrivande. Bortsett från att jag bär med mig Jacques Lacan´s teori om att utan sublimering och symbolisering dör vi. I en mening måste jag således skriva, orden håller mig levande. Skulle jag skriva bättre om jag gjorde en Robinson Jeffers? Förlöstes i så fall min stil? Vågar jag pröva? Kanske handlar det mest om ett andligt på sidan om, behålla ett inre sådant. Men det underlättas förstås av de omgivande scenerierna.











Invånare i Simon´s Town


I Tversted i Nordjylland finns den plats där jag älskar att sitta och skriva. Och gör det varje sommar. Det är något som händer med mig, när jag slår mig ned i mitt annex med datorn i knäet. Orden seglar in, utan att jag befallt dem. Det händer inte någon annanstans. Inte i det i flera avseenden nedkylande Gefle, inbillar jag mig.














Nu höll jag på att glömma mitt älskade Berlin. Där händer det - också. När jag sitter med min dator i mensan ute på Freie Universität, omgiven av studenter. I väggarna det frihetliga, kritiska FU, från studentrevoltens stormiga tid. Det påverkar mig. Jag omsluts av den befriande FU-andan.

Sydafrika - skulle det kunna bli mitt på sidan om världen? Exakt där jag befinner mig nu? Simon´s Town, inte så långt från Godahoppsudden. Skulle jag kunna slå mig ned för gott här, lämna det plågade fosterlandet åt sitt öde? Leva vardagsliv här? Vågar  jag mig på något dylikt, jag den neurotiske trygghetssökaren?

Havet och de solbelysta bergen. Känslan av evighet. Paradiset som har landat på jorden. Vackrare än så här blir det inte. Men inte utan människor, därvidlag haltar den eventuella parallellen med Jeffers. Och i sällskap av pingviner som det finns många av här. Trevliga dock att beskåda där de vaggar fram. Hovmästaraktigt, för att göra människor av dem. Inte lika trevliga är babianerna, som också lever här.

Ändå. Och kanske. Långt från den oro och olust jag ofta känner hemma i Sverige. Alltför ofta. Samtiden skaver och jag vill hoppa av. Alla terrordåd. Oförmögna politiker som saknar långsiktig linje, trevar sig fram ad hoc. I don´t feel at home in this world anymore, som en film hette jag såg på Netflix före take-off från Arlanda.

Kanske borde jag stanna här. Inte återvända. I morgon lyfter planet från Cape Town International Airport. Är jag ombord, blir det för sent att ångra sig.

lördag 22 april 2017

Att i Sydafrika tilltalas med "baas"













Äntligen! döpte den kreativa teaterkonstnären Lotta Ramquist en fyndig föreställning till - om fabrikstyranniets bortdöende. Titeln signalerar lättnad över att det äntligen är över, den är såtillvida ett triumferande utrop. Men, handen på hjärtat, är det verkligen det? Över?

I den region där jag dväljs i Sverige tystnar slaveriets grottekvarnar, en efter en. Det klassiska industrisamhället försvinner och blir till historia, till sorg för fabrikskramare och grå betongsossar. Men fabrikstänkandet, att man är underordnad och någon annan bestämmer ens öde, hann flytta in i människornas mentalitet. Fångenskapen består, den inlärda hjälplösheten. Ofriheten.

Det kunde bistert uppfattas som att tänkandet lever sitt eget liv, spelar den ovälkomna rollen av en inre osynlig regissör. Människorna får därför inte fatt i sitt tänkande, blir snarare offer för det. Tankefigurer, skrev Johan Asplund om. Icke att underskatta. Styr vårt handlande och icke-handlande. Undermedvetna tankemönster bakbinder oss.

Asplunds Om undran inför samhället är en pärla och miniklassiker. Han tecknar inspirerande sin sociologiska metod, kanske bättre icke-metod. Det handlar till syvende och sist om att inte låsa sig i färdiga begrepp och teorier, inte rida på gamla käpphästar, utan just fortsätta att undra. Hålla sig öppen, utveckla aspektseendet, nyfiket söka fler ingångar till samhällsstudierna. Inte bekräfta - ifrågasätta och problematisera.

Jag undrar inför regionens övervintrande tankefigurer. Vilka är de, förutom den inlärda hjälplöshetens figur? Hur förändra dem? Hur pass starka är de? Hur få dem att släppa sitt grepp? Jag ansökte om forskningsmedel för att studera just tankefigurer. Redovisade uppfinningsrika idéer om hur närma sig detta fenomen. En forskning i ett upptäckande och emancipatoriskt, det senare skall det inte stickas under stol med, syfte. Ingen nyfikenhetsforskning! fick jag emellertid kastat mot mig från den som kunnat bevilja pengarna. Man måste på förhand veta vad man skall komma fram till! En sipp typ från Upsala Universitet hade talat.

Baas. En term jag förbinder med apartheidstiden, när de vita ägde oinskränkt makt. En tid man inbillade sig definitivt var över. Baas. Framför mig ser jag vit överhet och underordnade icke-vita. En äldre, svart kvinna som bad mig om en liten slant på Main Road i Simon´s Town, hörde sig själv spontant använda uttrycket. Ändrade det snabbt, efter att det lämnat hennes mun, till något som lät som bapa. Lika illa det, höll jag på skriva. Om det var "pappa" hon menade. Kände mig förstämd över att tilltalas så. Kvinnan var ju inte mycket yngre än jag.












Det är som i Tyskland efter Anschluss. Muren revs, men hade dessförinnan hunnit flytta in i mentaliteten hos de tidigare DDR-medborgarna. Tankemönstren som genererats under realsocialismen, definitivt inte lätta att ändra på. De hade fått fäste och uppfattades som naturliga och självklara, placerat sig svåråtkomliga för den kritiska, figurupplösande reflektionen. Därmed en bestående uppdelning i wessisar och ossisar. En inre mur som inte låter sig hackas ned.

Likadant i Sydafrika. 1994 upphörde apartheid. Men tankefigurerna släpar efter. De försvinner inte över en natt. De tar inte order.

Därför detta belysande baas.

torsdag 20 april 2017

Judar med vapen i hand för Hitler
















I Tredje Riket, som vilade på rasbiologisk grund, läs: fanatiskt och irrationellt judehat, hade beslutsfattarna problem med att bestämma vem som egentligen var jude och som enligt Hitler måste förintas. Skulle man gå på ras, på kultur? Lösningen blev att använda härkomst. Men vad med dem som hade en judisk moder, arisk fader? De som inte var "riktiga" judar.

Mischlingen var den officiella benämningen på halv- och kvartsjudar i Tredje Riket. Nota bene, terminologin de sorterande och klassificerande myndigheternas, inte min. Heljudar tvekade man inte om. Deportation österut till väntande läger. Men mischlingen, hur göra med dem? 

Armén var i stort behov av dem. Bland dem fanns ju dekorerade, stridsvana soldater från första världskriget. Hitler själv var villrådig. Olika dekret utfärdades som skapade mer förvirring än klarhet. Alldenstund vapenslagsledningarna efterfrågade vägledande instruktioner. Stringens var inte Führerns starka sida.

Han höll själv sin hand över somliga mischlingen. Skröt med sin "generösa" behandling av dessa. Hitler, med den absoluta makten i sina händer, kunde bevilja undantag från raslagarna, "förse" mischlingen med tyskt blod och göra arier av dem. Några hundra beräknas ha omdefinierats till tyskar på detta sätt. 

De som kategoriserades som mischlingen kände sig i första hand som genuina tyskar, inte som judar. Victor Klemperer har ingående beskrivit denna känsla av tillhörighet, utgående från sig själv. De älskade högt och ville försvara den tyska nationen. Svor trohetsed gentemot Hitler. Var beredda att stupa för honom. 

I armén gjorde många karriär. De befordrades till generaler och majorer. U-båtskommendörer. Tapperhetsdekorerades. Skyddades av högre befäl. Även av kolleger. Strypsnaran drogs dock mer och mer åt, ju längre kriget fortled och Tyskland gick mot ett oundvikligt nederlag. Ideologi sattes framför nationens akuta behov. Hitlers ledarskap  - katastrofalt. 

Många mischlingen led av sin kluvna identitet. Och plågades av hur illa, för att inte säga fasansfullt,  judiska släktingar, även närstående, behandlades. Utan att de kunde göra något åt det. Tilläggas kan, att en hel del insåg att de genom att slåss i armén undgick att tvingas dela heljudarnas öde. Uniformen skyddade. De var beredda att ljuga om sin bakgrund, lämna falska intyg, fabricera var de hörde hemma, be om att få enrollera sig i Wehrmacht. Vem kan förebrå dem?

Det utstickande förlaget Vaktel förser oss, i och med utgivningen av Hitlers judiska soldater: Soldater och generaler med judisk bakgrund i den nazistiska krigsmakten 1933-1945, med ytterligare en dimension av Tredje Riket. En för mig okänd. Bilden av nazistaten nyanseras. 150 000 mischlingen i uniform, anger bokens författare Bryan Mark Rigg. Hans gedigna forskningsarbete är så imponerande, hans herostratiska arbetsinsats. Över 400 överlevande, eller släktingar till mischlingen, har han intervjuat. Särskilt intressant blir det med alla enskilda han initierat berättar om. Boken berikas av dessa många Riggs case studies. Historien blir konkret. Även om källkritik förstås är påbjuden. Muntliga källor måste granskas särskilt noga. Och så långt efter kriget.

En fasansfull bild framtonar av en identitetsbestämning som inte är "naturlig", given eller självklar. Utan görs av den totalitära, politiska makten. I detta fall en unikt mordisk sådan. Överst en många gånger klart förvirrad figur. I bokstavlig mening direkt livsfarlig.


onsdag 19 april 2017

Fann jag mitt Jesu ansikte?





















Alltid en blandad känsla för mig som författare att hålla en tryckt bok i handen. Rädd upptäcka korrekturfel, för sent att åtgärda. Rädd inte kunna stå för innehållet, eller delar av det. Men så känns det inte denna gång. Boken får anses redo att möta sina läsare. Och jag är spänd på reaktionerna, kanske mer än någon gång tidigare. Måhända beroende på projektets våghalsighet.

















Så här i efterhand förstår jag att projektet inleddes redan i Tyskland sommaren 1990. Vi hade fått för oss att begå en längre stadstur i vår gröna, inte helt pålitliga, gamla Audi. Besökte mer än tjugo städer, ingen på förhand bestämd. Vi följde våra infall utan att ha förbokat hotell.

Augsburg, där Bertolt Brecht (bilden ovan) föddes. Det sagolika Heidelberg invid Neckar, som jag förknippar med sociologen Max Weber. På en anslagstavla utanför universitetet noterades hermeneutikern Hans-Georg Gadamers (bilden nedan) namn. Mannen bakom Wahrheit und Methode. Då fortfarande i högsta grad aktiv och i tjänst.

Det idylliska Hildesheim. Med hus, inte så så sekeltyngda som man lätt kunde inbilla sig och som gav ett autentiskt intryck. Skickligt utförda rekonstruktioner av de ursprungliga. De allierade hade bestämt sig för att lägga Tyskland, och i samma stund inte bara större städer som Dresden och andra, i grus och aska.














Ulm, med världens högsta kyrktorn (bilden nedan). Jag parkerade bilen aningen snett utanför hotellet och åkte på en överhalning av en perfektionistisk tysk. Det kändes tryggt, alles in Ordnung.














Vi uppsökte kyrkor i varje stad, såväl katolska som protestantiska. Mötte Jesus i olika versioner och stannade begrundande till inför dessa: på altartavlor, hängande på korset, träskulpturer. Det var ansiktsuttrycken som fångade mig och fortsättningsvis vägrade att släppa sitt grepp om mig. Påfallande ofta ett milt uttryck, nästan fåraktigt sådant. Jesus som slaktoffer. En ofarlig och tandlös Jesus. Långt till den kraftfulle och i den demoraliserande världen aktivt ingripande Jesus som Pasolini framkallar i filmen Matteusevangeliet. I dessa olika ansiktsuttryck föddes långsamt idén till den bok som nu föreligger.


















Vid ett par framträdanden i Svenska kyrkan hade jag förmånen att få tala om Jesu ansikte och min Jesusbild. Men först sommaren 2016 kom jag till skott, tjugosex år efter stadsturen. Som vanligt sittandes i mitt annex med datorn i knäet, närmare bestämt i Tversted i Nordjylland. När jag väl börjat skriva, gick det undan. Texten tryckte sig fram, mån om att framhålla sin egen angelägenhet och att det nu var dags explicitgöra den.

Det är ett gudabenådat  samarbete jag har med konstnären Erling Öhrnell. Bokens bilder blev precis som jag ville ha dem. Utan att jag på förhand hade kunnat ange det.

Den kritiska undrans ögonblick: Fann jag min bild av Jesus, bortom andras bilder och uttolkningar? Sådana som existerar i, som det kan förefalla, en hart när outtömlig och oöverskådlig mängd. Den strävan och längtan efter min Jesus som förstärktes i samband med att jag låg inne för behandling på Akademiska Sjukhuset vintern 1999/2000. Utgången var oviss, prognosen från specialisterna becksvart. Vid ett tillfälle skyndade Jesus snabbt förbi min säng. Jag hann inte se hans ansikte. Det nästan förargade mig. Som vände han sig bort från och struntade i mig. Övergav mig.

Kanske var det en fingervisning. Och det mynnar ut i den avslutande frågan: Kanske det ansikte som föreblir osynligt eller otydligt, med drag som i bästa fall bara låter sig antydas, är det som starkast påverkar? Nå, nu föreligger boken, projektet är redovisat.

http://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578
http://www.bokus.com/bok/9789197903578/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se/

måndag 17 april 2017

Bli inte en driftkucku!














Vad formar en människa? Varför blir man den är? Fast är klingar för statiskt, som om man inte kunde förändras. Och det kan man, väl? Det finns ju coacher och andra professionella hjälpare som lever, därtill lever gott, på att basunera ut det. Inte fasen vet jag hur de bär sig åt, avser heller inte anlita någon.

Min högt avhållne vän och inspiratör genom många år, Gunnar Adler-Karlsson (bilden ovan, i bakgrunden hans proselyt), hävdar att det genetiska, det biologiska, arvet är orubbligt. "Man måste ha tur i den genetiska given", brukar han lakoniskt konstatera. Annars är det kört. Och det går inte att ändra på. Kan överföras till politiken: vi är olika, det låter sig inte korrigeras genom reformer eller ingrepp, hur vällovliga de än är. Den bisarra dröm som fanns i realsocialistiska länder, bland dem Kuba, om att skapa den socialistiska människan ledde till förödande konsekvenser.

Gunnar skrev en viktig bok, Skolan - parkeringsplats för onödiga eller vägen till det inre reviret?där han demonstrerade att alla socialdemokratiska försök inom skolväsendet att skapa jämlikhet och utjämning bara gjort det etter värre. Klart man kan skylla på, eller hänvisa till, klass och bakgrund (numera är det väl etnicitet, ras eller kultur som är den springande faktorn), men det räcker inte. Och vilket är egentligen problemet med om vi är olika, vissa mer intelligenta än andra, eftersom de hade tur i den genetiska given? Det behöver därför inte nödvändigtvis leda till diskriminering. Dessutom, om det förhåller sig så att vissa förhållanden inte låter sig rubbas, riskerar politiker och många på Skolverket bli arbetslösa. Hemska tanke!














När jag under min studietid knäckte extra som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus (bilden ovan), förvarades och tungt medicinerades där på en av de avdelningar där jag tjänstgjorde en medelålders kvinnlig patient. Dotter till en rik bonde från Norduppland. "Gammjänta", hette det förr. Dagarna i ända satt hon och vippade på sin stol, kläckte saligt leende ur sig visheter, typ: Den som spar, han har. Eller: Skönhet förgår, men klokhet består. Till saken hör att hon hade mycket håriga ben, omöjligt att inte observera det. Håriga för svagt, skäggiga snarare. Rena kapten Blåskägg.
Inte bara en gång under en dag hördes från bonddottern: Hellre en fågel i handen än tio i skogen. Och: Hellre brödlös än rådlös.

Sokrates undervisade genom att ställa frågor till sina discipler, aldrig servera färdiga svar. Jesus använde liknelser, inte sällan kluriga. Själv är jag uppvuxen med och formades av min mors,  fostrad och tuktad i det stålhårda brukssamhället, varnande uppmaningar och likaså varnande exempel. Det var hennes speciella uppfostringsmetod. Inte så lite skrämmande.

Sätt inte en ära i din egen skam. Akta, så du inte blir en driftkucku. Minns kusin Erik, honom gick det illa för när han satte på sig svartskjorta och kallade sig syndikalist. Hon hade en uppsjö av uppmaningar och exempel på lager. Även en sådan som blod är tjockare än vatten. När jag hamnat i Upsala och lärt mig tala krånglig akademiska, försökte jag övertyga henne om att blod och vatten är "inkommensurabla storheter". Hon fattade inte vad jag pratade om.













Däremot var det min älskade morfar Alfred som lärde mig: Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Det kunde han, den orädde, kasta rakt i ansiktet på så kallade "arbetsledare" om de inte lät honom vara i fred. Från morfar ärvde jag min obotliga chefsallergi. Jag tålde under alla mina år inom arbetslivet aldrig chäfer (det skall stavas med ä), framförallt inte manliga, kortvuxna sådana. Morfar varnade också för dylika. (Jämför Putin, bilden ovan.)

Och genom åren har jag förstått, genom dyrköpt och frustrerande erfarenhet, att han hade rätt. Min sista chäf var en kortvuxen lömig liten figur, bekände sig intellektuellt underlägsen mig, behövde kompensera för sin ringa höjd över havet. För feta pengar som snoddes ur kärnverksamheten skickades han, och andra lika eländiga chäfer på samma myndighet, på ledarskapsutbildning. Som om det hade hjälpt.

Jag brukar citera min mor. Och trots att rysligt många år har gått, kan jag höra hennes röst, som stod hon bakom min rygg och med sträng blick dikterade: Sätt inte en ära i din egen skam, Lars!
Kanske också en form av genetiskt arv, men jag tror inte Gunnar skulle gå med på det.

lördag 15 april 2017

Jag blev ingenting, det blev bra ändå?














- Vad ska du bli då, när du blir stor?

Det var en återkommande, för att inte säga obligatorisk, fråga efter att man vuxit ur blöjorna. Med "bli" åsyftades förstås ett jobb. Ett riktigt jobb. Det gick inte an att svara "jag vet inte". Kunde tydas som arbetsovilja, att man närde en Kronblom vid sin barm. En slö soffliggare. Att man inte tänkte bli skötsam och ordentlig. Man måste ju bara ha ett arbete. Strunt samma om det var stimulerande eller inte. Man förväntades göra rätt för sig. Eller göra sin plikt som Löfvén betonade vid senaste socialdemokratiska partikongressen. Arbetslinjen, ni vet.

Svenskens första fråga, brukade den kallas. Kulturellt egenartad. När svensken träffade någon annan svensk, om det så var på semesterresa med paus från löneslaveriet, och man kunde tro det funnits annat och roligare saker att ta upp: - Vad jobbar du med?

Jag minns en student som sa upp sig från ett fast jobb på Sandvik, skrev in sig på en hälsopedagogutbildning. De forna jobbarkompisarna var minst sagt skeptiska:
- Har du sagt upp dig från ett fast jobb? Vem betalar utbildningen, arbetsförmedlingen?
- Jag har tagit studielån.
- Vad blir du om du går den där utbildningen? Läkare? Sjuksköterska?
- Tja, man blir liksom ingenting.
- Ja, men om du tar dyra studielån, måste du väl bli något?
- Jag blir generalist.
Tablå. Case closed.












Jag hamnade i Upsala på grund av, eller tack vare, min dåvarande flickvän. Resolut slog hon fast, när jag villrådig och oföretagsam umgicks med planer på att gå i mina manliga släktingars fotspår och knalla ned i Verket, eller åtminstone sätta mig på Kontoret:
- Du skall inte vara kvar!

Inte visste jag vad ett universitet var, eller vad studierna vid ett dylikt gick ut på. Jag kom från ett hem föga tyngt av akademiska meriter. Anlände i lågskor och nylonskjorta till en totalt främmande värld. Med konstiga ord såsom "seminarium".

Det tog mig ett par månader av förlamande kulturchock - bara detta att sitta och läsa böcker på blanka förmiddagen när det borde arbetas! - innan jag kände mig någorlunda hemma i den världen och kunde ta alla konstiga ord i min mun. Med betoning på någorlunda. För trots nästan femtio år i den akademiska världen, kände jag mig aldrig riktigt hemma där.

Och jag kunde aldrig berätta för mina föräldrar mer ingående om studierna i Upsala. Men jag vet att de var glada över att jag sluppit Verket. Båda hade velat studera som unga. Fanns inte en chans.













1971, när jag var klar med min fil kand, stötte jag ihop med Göran, en kurskamrat, på Drottninggatan i Upsala, utanför dörren till Sociologen.
- Vart är du på väg?
- Jag skall skriva in mig på forskarutbildningen i sociologi. Gör det du, också.
Aldrig hört talas om någon forskarutbildning, eller vad det innebar, men slog följe med honom, vad annars syssla med efter avslutad grundexamen. Och påbörjade mina forskarstudier.
Så småningom doktorerade jag, men blev ingen riktig doktor, jag tilläts ju inte operera. Lagerkransen (bild ovan) hämtade jag aldrig ut.

Nu sitter jag här med grånat hår och stillsamt grunnar: Blev jag någonting? Jag vägrar dra det till den avgörande frågan: Vad gjorde jag av mitt liv? Vad fanns det för alternativ? Spelar ju knappast någon roll. Inte längre.

En tidigare student till mig blev konsult och skär guld med täljkniv genom att inför dyrt betalande församlingar av höjdare betona vikten av att fatta beslut, han kallar sig till och med "beslutsdoktor". Oavsett vilket, så måste man fatta beslut. Shoot, man, shoot. Bara göra det. Inte vara velig, som man sa i Sandviken.














Jag fattade aldrig någon gång helhjärtat något beslut, vad jag minns. Efter att ha vägt olika alternativ mot varandra. Beslutsdoktorn skulle slita sitt hår. Tur han inte vet.

Life is what happens to you while you´re busy making other plans.
John Lennon på sista skivan, Double Fantasy. Innan han sköts till döds.


fredag 14 april 2017

Jesus var inte längre där














Långfredagen. Korsen. Plågandet. Övergivandet. Den utsträckta dagen som aldrig verkar ta slut.

Jerusalem tog jag mig till, efter att ha passerat den förnedrande checkpoint Kalandia och trakasserats av tungt beväpnade, unga israeliska soldater, i samband med att jag gästföreläste vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken. Via Dolorosa gick jag mödosamt uppför, genom de smala och trånga gränderna. I Jesu fotspår. Passerade platsen där Maria stod, bevittnade hur hennes son släpade på det tunga korset. Upp mot Golgata. Och döden.

Bilderna jag samlat på mig genom åren stämde inte med det min blick mötte, när jag väl kom fram till korsfästelseplatsen. Det såg inte ut som jag hade föreställt mig, som jag tyckte att det borde se ut. Det blev en besvikelse. Och så alla andra som sökt sig till korsfästelseplatsen samtidigt som jag. Välbeställda. Kvinnor med armband och halssmycken som knappast var billiga. Långt till trashankarna och de förtrampades Jesus. Upprorsmannen. När de välbeställda gråtande kastade sig ned på marken och kysste den, kände jag vämjelse. Tänkte: snart återvänder de till sina liv, där de inte lever enligt Jesu lära. Liksom jag.

Betlehem. Födelseplatsen. Långa köer med besökare. Berättades för mig av mina palestinska värdar om när israeliska soldater omringade kyrkan som är uppförd på platsen, när den vid ett tillfälle var ockuperad, i en av de återkommande, desperata protesterna mot kolonisationsmakten och förtrycket. En döv hörde inte varningarna, lämnade kyrkan, sköts ihjäl.

I Jerusalem och på Golgata fann jag inte Jesus. Inte i Betlehem. Inte i Jeriko. Inte i Getsemane. Heliga platser. Stängda för mig.

Jesus var inte där, inte längre.

Kanske hade han för länge sedan avlägsnat sig i protest mot kolonisationsmakten.




Trivselfascister och förryckta närvarokontrollanter








Läser Sherry Turkle och hennes Tillbaka till samtalet: Samtalets kraft i en digital tid (utgiven på Daidalos). En bok om flykten från det genuina samtalet i den digitala tidsåldern. Något Turkle tolkar som en allvarlig, kulturell förändring. Boken är en smula lättvindig och präglas av upprepning, men iakttagelserna träffande och lätta att känna igen sig i. Det blir som aha-upplevelser. De sociala mediernas, lite besynnerlig term men låt gå, intåg och dominans över våra interaktioner. Facebook. Twitter. SMS. Turkle lämnar otaliga exempel på det hon menar har ersatt det äkta samtalet

Hon oroar sig över det höga pris vi måste betala för vår flykt från, eller undvikande av, IRL-möten ansikte mot ansikte. Hon anger bristande empati och sämre självreflektion. I den digitala tidsåldern förlorar vi det som det sanna samtalet annars kunde ha givit oss. Hennes tes, från och till aningen deterministisk, förtjänar att diskuteras. 

Som kuriosa noterar jag att hon anger one of the great sociologists, David Riesman, som mentor, han som skrev The Lonely Crowd. Den mest sålda, amerikanska sociologiska boken genom tiderna. Om jag inte tar fel. 

Osökt, jag kan inte hjälpa det, går tanken noch einmal till mina år på Högskolan i Gävle. Alla dessa icke-möten i korridorer, vid luncher och kaffebord. Undvikandet av ett givande samtal. Pladder. Meningslösheter. Till slut gjorde jag allt för att hålla mig borta, minimerade min tid på den statliga disciplineringsanstalten. Dök upp för att föreläsa, pyste sedan i väg snabbare än en avlöning. Jag riskerade ju att dö sotdöden. Uttråkad och intellektuellt understimulerad.



Jag minns, rysande, en kvinnlig prefekt, när det fortfarande hette prefekt som det naturligtvis skall heta i en akademisk organisation och inte det fåniga chef, jag kallade ”Trivselfascisten”. En Ratched (i Gökboet, bilden ovan) light som med ett leende, som inte nådde ögonen, kritiserade mig för att jag inte tillräckligt ofta drack kaffe med kollegerna och ”visade” mig ute på institutionen. Hur hon nu visste det, hade hon inte annat att göra än att spionera på mig och mitt klena, sociala kaffedrickande? Jag: Har inte tid, jag måste jobba. Fnysning från Trivselfascisten, jag anade vad som rörde sig inom henne: Vad kan väl finnas viktigare än att umgås på en arbetsplats? Det är väl det som är en arbetsplats? Han är konstig, den där.

Minns, lika rysande eller irriterat, fullkomligt meningslösa avdelningsmöten med en liten ynklig och oansenlig mansfigur till chef som rakt upp och ned drog en massa detaljerad information han lika gärna kunde skickat ut på mejl. Ingen dialog eller öppning för någon sådan. Han bara malde på. Inte ett knyst från någon av medarbetarna. Många med blicken djupt i sina mobiler eller iPads, inte närvarande med mer än kroppen. I rättvisans namn bör tillfogas att det bjöds på tårta, när någon fyllde jämna år. Det skulle Trivselfascisten ha uppskattat. Kafferepet som ett ideal för den akademiska verksamheten.

Minns, med förakt, en förryckt och kolerisk, bleksiktig och skinntorr figur till chef som fick för sig att registrera närvaron på avdelningsmötena. Dessa ingick i den individuella tjänsteplaneringen och räknades in i tjänsten. En A4 cirkulerade att skriva sitt namn på. Folk plitade ”Kalle Anka” och ”Göran Persson”. Den gamla sanningen: omyndigförklarar eller behandlar man medarbetarna infantiliserande, beter de sig omyndigt och infantilt. Chris Argyris, also one of these sociologists, på Harvard skrev om detta. Den förryckte fick vad han förtjänade från de professionella medarbetarna. Reaktionen var helt adekvat.

Bortsett från alla eländiga och olämpliga chefer på högskolan, det gick tretton på dussinet och fasen vet ur vilken hemlig grop i skogen de rekryterades. Alla dessa icke-möten och improduktiva avdelningsmöten skedde förstås inte därför att vi befann oss i den digitala tidsåldern, det är ju den Sherry Turkle gör till boven i dramat. Snarare kan man se det som att de digitala verktygen hjälpte oss att stå ut. 



torsdag 13 april 2017

Östen med rösten brings back memories












Lyssnar på P4 Plus, något som jag njutningsfullt och med varmt hjärta allt oftare ägnar mig åt. Medan jag skriver, på sidan om världen nedsjunken i min slitna gröna fåtölj med datorn i knäet. En radiokanal med målgrupp fyrtiotalister och äldre? Pensionärskanal? Måhända. Spelar roll. Bra och blandad musik från när det begav sig och det lät som det skulle göra. Min musik. Pugh och Anita Lindblom. Evert Taube och John Lennon. Lindblom sjöng sensuellt om den svenska flickan som kysser med öppen mun. Kittlande för hormonstinna pubertetsslynglar.

Plötsligt tonar Östen Warnerbring fram, Östen med rösten, på mjuk skånska. Det var länge sen man plocka´ några blommor. En härlig och medryckande nonsenstext, författad av Östen själv. Han satte även själv musik till. Kanske en B-sida på en singel, det skickades ut sådana på Östens tid. Warnerbring skördade med rätta stor framgång med den. Liksom med den sjukt crazy tyrolerhatten.













Warnerbring för mig, det är sextiotal, varm och solig sommar i Sveriges utan konkurrens vackraste landsända, det paradisiskt fagra Österlen. Mer exakt det lilla idylliska fiskeläget Brantevik strax söder om Simrishamn. (Bilden ovan, notera Amazonen.) Där på Österlen rökte, kanske lite väl mycket sagt, jag min allra första cigarett. Röd Prince.

 Jag följde med några ungdomar från Brantevik i en skraltig, stånkande gammal Folka för att lyssna på Tages (bilden nedan), minns inte längre vad folkparken hette, där göteborgsbandet framträdde.













Tjejerna i sällskapet svärmade och hade bara ögon för solosångaren Tommy Blom som uppmuntrande flirtade med dem från scenkanten. Medan vi grabbar försvann bakom en buske och bolmade. Vi hade skramlat till ciggpaketet. Jag kunde inte dra halsbloss. Hostade svårt. Avslöjade mig som den debutant jag var. Pågarna drog däremot vant halsbloss, glodde skeptiskt genom rökslingorna på mesen från det Sandviken de inte kunde placera på kartan. I Dalarna någonstans? Dialekten tydde på det.

Googlar på Warnerbring. Hämtar in att han avled på Gran Canaria, blott sjuttioett år gammal. Inte så långt från där jag åldersmässigt är nu i mitt liv. Kan inte låta bli att tänka så, räkna på år från där jag befinner mig. Ensam i sitt hotellrum. Förmodligen en hjärtattack, han hade haft problem tidigare med hjärtat. Men veritabel succé med utsålt på lyxhotellet Beach Club på Gran Canaria. "Inför en äldre publik", som det står på nätet, citerandes den svenske hotelldirektören. Detta åldersfixerade land! Nå, jag är likadan, som jag alltid håller på.

Tommy Blom har också han gått in bland skuggorna. Vad jag minns var han en klen sångare. Men bandet försökte faktiskt vara nyskapande. Every raindrop means a lot. Eller Miss Mac Baren. Och försökte ta sig in i England, popmusikens Mecka den gången. Ett omöjligt projekt. Långt före ABBA och resten.

När jag nostalgiskt, som det alltför lätt blir, tänker tillbaka på det som var, är det som om de skälvande tonåren var tonsatta. Jag hör alltid musik, så fort jag kliver på tillbakablickandets blå tåg. Bakgrundsmusik, som i en film. Kanske medverkade jag i en film, egentligen. Utan musiken hade det inte varit mycket till film. Och det är denna musik som jag numera hör i P4 Plus. Undra på att hjärtat värms. 

tisdag 11 april 2017

Den nye land(S)fadern?













Plötsligt, som en skänk från ovan, öppnade sig möjligheten för den forne fackbasen, även kallad Lönesänkaren för sina föga hedrande insatser inom det fackliga gebitet, att uppträda som vår landsfader. En samlande symbol. Jag höll i hastigheten på att skriva frälsare. Något han verkar trivas med som fisken i vattnet. Man förstår honom gott och väl. Hellre det än det till intet ledande partipolitiska käbblet med Klatra, eller vad hon heter, hon som tycker att vi som inte bor i Stockholm är korkade, och kompani.

Under S-kongressen i Göteborg - där många närvarande, som om medlemsdemokrati fortfarande funnes, trodde att de körde över den maktfullkomliga partiledningen vad gäller vinster i välfärden, kanske spelade de bara med och höll masken inför alla journalister - meddelades att många tusen nya poliser skall utbildas. En smula betänkligt då, att platser på utbildningarna i dag står tomma. De som söker håller, enligt initierade källor, helt enkelt inte måttet vad gäller de intellektuella gåvorna. Men det går ju alltid att sänka inträdeskraven. Det sägs ju att även en blind höna kan hitta ett korn.

Men vad värre är, det dribblas med korten och sprids illusioner, en offentlig lögn muras. Utan att den kritiskt granskas och plockas isär. Som om Sveriges problem vore polisiära i första hand och inte politiska. Som om många tusen nya poliser löser akuta och allvarliga problem.

"Trygghet" talas det om i tid och otid. Och "kärlek". Och "tillsammans". Till och med kungafamiljens medlemmar, tryggt (!) inlåsta på sina slott och omgärdade av livvakter, pratar om att vi skall göra det - fråga mig inte vad som närmare menas, för det vet jag inte - tillsammans. Men hur åstadkomma trygghet, mer kärlek och gemenskap i de etablerade parallellsamhällenas våldsframkallande tid? Med invånare som inte delar våra värderingar, snarare föraktar dem och oss? Skall de många nya poliserna åstadkomma detta? Eller är tryggheten deras bord, kärleken och gemenskapen någon annans? Kanske behöver vi fler nationella samordnare? Nya departement och myndigheter?

Vidare slog Löfvén med eftertryck fast i Göteborg, att vi måste alla göra vår plikt. Arbeta. Själv arbetar han däremot inte. Han har ett tidsbestämt uppdrag. Men det lär väl övergå i ett livslångt, i olika former, och därmed antaga karaktären av livstidsanställning. Löfven tillhör ju den politiska kasten som skyddar de sina. Där kan man tala om trygghet.

Hyckleriet och de falska tonarterna färgar det samtida Sverige, alla sjunger med. Jag mår faktiskt en smula illa. Tanken går, utan att jag kan hejda den, till Strindberg och hans Det nya riket.

Motståndet gör oss till människor














- Varför gjorde de inte motstånd? De var ju så många fler än väktarna!

Yttrandet fälldes under ett studiebesök i det forna koncentrationslägret Sachsenhausen (bilden ovan) i Oranienburg utanför Berlin. En tysk skolklass med gymnasieelever på plats för att rundvandra och guidas av en före detta, överlevande om än mycket gammal, fånge med numret på underarmen. En fråga med en omisskännlig underton. De borde ha gjort motstånd. Enkelt att säga för den som själv inte befann sig bland fångarna.

Minns samtidigt den litteratur i Tyskland om "nazismens barnbarn" som beskriver hur det bland inte så få yngre finns en fascination inför Tredje Riket och det förhärskande övermänniskoidealet. (Bortsett från efterkommande till Rudolf Höss och andra i nazitoppen.) "SS, det var riktiga män, det. Farsan, han bara kryper för allt och alla, han." En av de bäst säljande böckerna från senare år är för övrigt Er ist wieder da, om hur Hitler återkommer till vår nutid. Den har även filmatiserats.

Den svage får bara vad han förtjänar. Är det så den råa undermeningen måste förstås? Det finns lärare, har det berättats för mig, i Berlin som inte längre tar sina elever till Sachsenhausen. Frågor och synpunkter som man inte vill höra, inte förmår hantera, kan segla upp.

Motstånd förekom i Tredje Riket. Gruppen Die Weisse Rose i München, med syskonen Scholl i spetsen. Den motståndsgrupp som leddes av Herbert Baum i Berlin. Även enskilda, de flesta numera bortglömda även om minnesplattor hänger på sällsynta ställen, visade imponerande civilkurage och handlade på olika, saboterande sätt gentemot systemet. 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler, en gryende statskupp som slogs ned. Även i Sobibor och andra läger sprang motståndsungar fram. Det totalitära systemet var inte rakt igenom totalitärt, motståndsfickor fanns. Den blinda lydnaden regerade inte oreserverat. Oavsett vad den goebbelska propagandan ville göra gällande.













Jürgen Stroop var tyskarnas högste befälhavare under upproret i Warszawa-ghettot våren 1943. (Bilden ovan från upprorets dagar. Stroop själv tredje från vänster.) Jag närde, fram till att detta ruskiga dokument hamnade i mina händer, en okunnig föreställning om att det var ett spontant och desperat uppror, bröt ut i allra sista stund. När allt ändå var förlorat. Men det stämmer inte. Upproret var förberett. Vapen hade ansamlats. Mat och förnödenheter lagrats. Underjordiska gångar snillrikt grävts, nästan omöjliga att upptäcka för tyskarna. Till och med bostäder under jord, med toaletter och allt. Upproret var planerat och, efter vad jag kan bedöma, väl organiserat. Även om insikten kanske fanns, att det måste sluta med ett nederlag.

Stroops nedtecknade, sakliga och iskalla, redogörelse dag för dag om förloppet, hur upproret målmedvetet och systematiskt slås ned, låter som en tjänstemannarapport vilken som helst, och är skrämmande läsning. ( Red. Martin Månsson, Simon Olsson, Artur Szulc: SS-Brigadeführer Jürgen Stroops rapport till Himmler 1943. "Det tidigare judiska ghettot i Warszawa finns inte längre!" Vaktel förlag 2016.) Ordvalet är förskräckligt. "Banditer." "Förintas." "Rökas ut." "Mänskligt drägg." Ett avhumaniserande språkbruk, som handlade det om äckliga skadedjur.

Stroops pedantiskt noggranna siffror över upptäckta, skjutna eller förflyttade till Treblinka får det att framstå som att det inte handlar om människor av kött och blod. Osökt går tanken till Adolf Eichmann och hans agerande vid rättegången i Jerusalem. Tjänstemännen i det byråkratiska dödsmaskineriet gjorde bara som de blev tillsagda uppifrån, i Stroops fall hette chefen Himmler. Och mot denne var Stroop obrottsligt lojal, utan att tveka det minsta.

Stoops rapport trycktes endast i tre exemplar, väl att märka i flott skinnband (!). Himmler förärades ett. Först nu når det offentligheten. Bilden av Warszawa-upproret, nota bene med förtryckarmaktens ögon, blir tydligt.












Det är läsning som föranleder mig att från och till lägga bort dokumentet, jag kan inte annat. För att begrunda det djävulska agerandet och fundera över denne till synes kallhamrade och hjärtlöse, höge militären Stroop, som några år efter krigsslutet hängdes på den plats där ghettot funnits. Men paradoxalt nog gryr ett osläckbart hopp när jag läser, jag som annars har alltför lätt att misströsta. Det går aldrig att helt krossa ett folk. Det finns alltid de som inte böjer sig. De som till skillnad från de flesta av oss andra vägrar ge upp sin värdighet och självrespekt. Vad det än kostar dem.

Människan måste gå upprätt, sade filosofen Ernst Bloch (bilden ovan), för att vara människa. Bloch, som förknippas med vad som rubricerats hoppets filosofi, betonade därför vikten av upprätt gång.

Hellre dö stående än leva på knä, kunde det heta. Det heroiska upproret i ghettot är ett bevis för detta.

måndag 10 april 2017

Moralisera över andra inte svårt








Jag lägger ifrån mig Regis Debray´s (bilden till vänster) memoarer Maskerna och det tycks mig som att jag inte blir riktigt klok på honom. Han visar upp så många olika sidor i sin personlighet, jag hittar ingen kärna eller inre kompass. Jag säger inte att han är icke-autentisk, det vore att dra det för långt. Men kameolontaktig är han, besittandes en imponerande anpassnings- och omställningsförmåga. Mannen som tidigare bar bäversvansmustasch, i många år vågade han enligt initierade källor inte beröva sitt ansikte densamma, har funnit sig väl tillrätta såväl i vildmark som i salong och palats. 

Han kallade sig revolutionär  under upprorets militanta gerillatid och slogs med vapen i hand med Ernesto Che Guevara i Bolivias djungler. Det renderade honom ett fängelsestraff, men han undgick likvidering. Han umgicks, VIP-stämplad, med en cigarrökande Fidel Castro i Havanna. Sedan blev han reformist, ett oklart begrepp, och lät sig enrolleras som rådgivare, med särskild inriktning mot det som då kallades Tredje världen, till president Mitterand i Frankrike. Alldenstund denne, som mer än något annat ville framstå som statsmannen par preference och nog i hemlighet drömde om en evig plats i Panthéon, önskade omge sig med intellektuella för att framstå som en tänkande president. Osökt associerar man till Fredrik den store och Voltaire i Potsdam, eller Descartes på Stockholms slott. Hovintellektuella. Furstekramare, om man vill vara elak. Men i rättvisans namn skall tilläggas, att Voltaire blev ingen långvarig gäst hos Fredrik den store, de hamnade ganska snart i bråk. 

Ena stunden bekämpar Debray Makten, nästa stund tjusas han av den. Han kan hylla sig själv och slå sig för bröstet, samtidigt som han droppar namn på berömda vänner som Louis Althusser, Simone Signoret och andra. För att i nästa stund odla självförakt och håna sig själv, nästan självutplånande. Kanske sammansätts han personlighet på ett kontrasterande, komplicerande och undanglidande sätt av grandiositet och självförminskning. Men var är kärnan, den inre kompassen?

Vem är han egentligen, denne mångordige och retoriskt slipade fransman, till slut väl hemmastadd och en beryktad person på den kulturella parnassen i Paris? Kanske vet han det inte själv, kanske skulle han rent av finna frågan felaktigt ställd, boken heter ju inte för inte Maskerna. Vi är sociala varelser och lever våra liv försedda med masker, dessa skiftar efter omständigheterna. Bakom finns kanske - ingenting.


Björn Cederberg (bilden till vänster), som jag en gång åt middag med i hans bostad i ett gammalt, fallfärdigt ruckel i den forna arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Östberlin, gjorde dokumentärfilmen Förräderi om Sascha Anderson. Han som i det forna DDR gällde för att vara de systemkritiskas beskyddare och som alla litade på. Men i själva verket tjänstgjorde han som Inofficiell Medarbetare hos Stasi, förrådde dem som tillitsfullt lade sitt öde i hans händer. Den siste man kunde ha misstänkt för något dylikt.

När Cederberg konfronterade honom, efter att Wolf Biermann - som för övrigt alltid plägade säga att den du minst misstänker, den är det - först hade gjort det på ett mycket uppmärksammat och aggressivt sätt, gick han inte med på att han dubbelspelat. Han slog mycket indignerat och vredgat ifrån sig, lät som om han inte fattade det minsta vad Cederberg pratade om, höll det för att vara falska och absurda insinuationer. Kanske intalade han sig att han inte hade dubbelspelat. Kanske hade han utvecklat en falsk identitet som han upplevde som äkta. Kanske vårdade han halsstarrigt en livslögn. Kanske orkade han inte med sanningen om sig själv, kunde inte leva med den. 

Och, som med Debray: var hitta kärnan eller den inre kompassen? Nära att jag skrev, i Andersons fall: samvetet?









Sascha Anderson




Under mina år på Högskolan i Gävle delade jag vardag med arbetskamrater som kunde vara hur frispråkiga som helst, använda de saftigaste och mest nedlåtande uttryck, när ledningen och chefer inte hörde. Men som snabbt intog en annan attityd, när de trodde sig iakttagna eller avlyssnade. Bullrade ena stunden, lismade och kröp i nästa. Ofta tänkte jag, förmodligen överdrivande, för sådan är jag, men dyster till sinnet: det är bara en gradfråga, de kunde ha platsat inom statsförvaltningen i DDR, eller i Tredje Riket. 











Blivande högskolelärare?




Illojala och rakryggade endast när det inte kostade dem något, annars lydiga och inrättade i ledet. Alltför lätta att förakta, för den som gärna moraliserar över andra och blundar för sig själv. 

Jag kände mig allt ensammare på den arbetsplatsen. Ingen gick att lita på, i kritiska lägen hämta stöd från. Som när rektorn beordrade att jag skulle utredas för tjänstefel, efter att jag skrivit en satirisk artikel om genomströmningssystemet och påstått mig godkänna hundar och studenters svärmödrar. Ingen enda av kollegerna vågade öppet försvara mig. Däremot gav de mig hundraprocentigt stöd i mejl som jag dyrt och heligt fick lova att behålla för mig själv. Fegare eller ynkligare kan det väl knappast bli. 

Men om jag, i detta tillbakablickandets ögonblick, vänder mig mot mig själv, utan att sträva efter att kokettera eller slå mig för bröstet? Om jag rannsakar mig själv, jag som inbillar mig att jag försökte behålla min integritet och inte sjöng med i den falska organisationskören: vad var äkta i min sturska hållning, vad var bara sökandet efter bekräftelse, blott narcissism och posering? Var finns min inre kompass, min kärna?

En människa är många världar, eller hur nu Gunnar Ekelöf uttryckte det. Vem blir man egentligen klok på?