Pojken har sån fantasi!

Idén om ett föreliggande händelseunderskott, möjligt att exploatera, har upptagit mig så länge jag kan minnas. Idén utlovar att något mer kan hända, kanske borde hända i varje enskild situation. 

Om vi utgår ifrån att det finns en verklighet som i någon mening existerar oberoende av oss, vilket inte är ett självklart antagande, och som vi kan förhålla oss aktivt och fantasifullt gentemot. Därmed "skapa" eller omskapa densamma. Aldrig är vi omständigheternas fångar.

Leker vi, som terapeuten Winnicott var inne på, befriar vi oss från beskärande omständigheter och upprättar en frizon. 

"Han har sån fantasi", hörde jag ofta från min mor när hon satt i telefon. Inte helt utan oro i stämman. Jag stod inte ut med verkligheten, den gången brukssamhällets, som den tog sig uttryck. Fortfarande så. Jag sticker gärna iväg in i fantasins gränslösa rike där allt är möjligt. 

Hur annars leva? Jag bara frågar. 

Jag ser den lysande stilisten Sven Delblanc framför mig där han sitter i Sunnersta utanför Upsala och skriver. Regnet vräker tröstlöst ned utan att upphöra. (I boken Gröna vintern, 1978.) 

Vad borde hända i denna jämmerliga situation för att lätta upp den? Delblanc vet. Don Quijote dyker plötsligt upp på sin häst Rosinante. Det var absolut påkallat att riddaren av den sorgliga skepnaden rider in i orden. Och en rolig dialog med den häpne författaren vidtar. 

 I Hedebyborna är berättaren hela tiden närvarande, kommenterar underhållande och ibland självironiskt eller beklagande det som pågår. Således ingen typiskt borgerlig roman med en osynlig författare - som om vi beskådade en opåverkbar verklighet ingen rört vid. 

Greppet tilltalar mig oerhört. 

Kanske därför jag tycker om dokumentärfilmer, eller om man så vill spelfilmer, med auteurens påtagliga närvaro. En filmare som tysken Alexander Kluge. Michel Moore? Tja, varför inte. 

Inte låtsas objektivitet eller att fakta talar för sig själva och bara är att spegla. Subjektets närvaro!

Som av en händelse, 25 år sedan den originelle teaterkonstnären Heiner Müller dog. Läser om honom, kritisk i teori och ännu mer praktik mot den borgerliga teatern, typ Dramaten, i Berliner Zeitung. 

Minns plötsligt en juldag i Östberlin. Efter en julafton med ett efterhand under dagen allt mörkare och tystare kvarter, nästan kusligt fram mot aftonen. Jag reste ensam över jul till Berlin. Ende gäst på Märkischer Hof.

Vaknade kraftlös, händer mig fortfarande ibland att jag gör det, juldagens morgon på mitt enkla hotell nära allkonsthuset, på den tiden, Tacheles. Förstod att jag behövde hjälp om jag inte skulle bli kvar i sängen resten av dagen. 

Släpade mig på darriga ben utan att först inmundiga Frühstück till universitetssjukhuset Charité. Glest i väntrummet. Kontakt tämligen omgående med en inte purung läkare som nyfiket spörjde vad jag gjorde i Berlin. 

I runt fyrtiofem minuter samtalade vi om DDR efter att en sjuksköterska på läkarens ordination - "Sie werden etwas bekommen, das Sie beschleunigt" (Jag skall ge Er något som sätter fart på Er) - skjutit in en ”dunderspruta” i mig. 

Innehåll okänt men spetsat med någon form av uppåttjack som omedelbart gjorde mig pigg som en mört. 

Efter Charité studsade jag vid gott mod runt på gatorna. Ännu en Berlinexkursion!

Jag passade på att fråga läkaren om DDR-dissidenter jag visste slutat sina dagar på sjukhuset. Bohley och andra. Han hade inget emot att göra mig till viljes. 

Och jag frågade om Heiner Müller. (Bilden.) Beskylld för samröre med Stasi.

Han som bad en konstnärsvän teckna honom som död i bårhusets kyla i källaren på Charité. Jag ägde faktiskt kopior på teckningarna, minns inte hur de kom i min ägo. Ville visa vännen och dramaturgen Joakim Stenshäll. Men de försvann på underliga vägar.

Müller var en mästare på att exploatera teaterscenens händelseunderskott - mästare på att utvidga teaterbegreppet, livet höll jag på att skriva. Mycket märkliga uppsättningar. Inspirerande en sådan som Frank Castorf. En annan "anti-teaterns" enfant terrible.

Bild: (c) augsburger.allgemeine.de

Guds blick

Det är inte du som söker Gud, det är Gud som söker dig. 

Meningen, upphovsman mig okänd, kommer till mig när jag en av juldagarna tillsammans med två av de kvinnor som står mig allra närmast promenerar med kaffekorg och stav i Älvkarleby. Allt som omger oss under vår mer än en mil långa promenad är iögonfallande.

Vattenfalls kraftfulla anläggning i hårdaste sten, minst lika hård som de tyska efterlämnade bunkrarna vid atlantkust. De breda fårorna där påsläppt vatten rusar fram och drar med sig allt i dess väg. 

I det mänskligt skapade lurar inte sällan något omänskligt.

Människans skapelser kan vända sig mot henne, ignorera sin skapare, utan att hon förutsåg det. Hur skulle hon kunna det? Hon är blott människa. 

Man letar sig fram över svajande hängbroar i Älvkarleby. Det fiskas lax, görs upp eld, placeras ut marschaller, hundar kopplas. Ett populärt strövområde, tillika attraktivt för hobbyfiskare som  kommer tillresande långt ifrån. 

Lätta snöflingor denna dag. Vintern gör halt, tvekar om att tillkännage sin definitiva ankomst.

I kyrkans hus går jag, om än medlem i Svenska kyrkan, så gott som aldrig. Det kan inte skyllas på coronan. Det är inget tillfälligt avstående. Jag behöver inget mellanled. Ingen förmedlare. Ingen uttolkare. Ingen som ställer sig distraherande i vägen.

Relationen till Gud måste vara direkt. Men kan ändå inte vara det. Det kryptiskt formulerade och paradoxala rymmer, eller mynnar ut, i entydighet. Det är en tröst när tvivel som vill locka bort från förbindelsen smyger sig på.

För att återvända till ingångssentensen. Någon högre gudomlig makt som utan förklädnad vänder sig direkt till mig - nej, så enkelt är det inte. Det gäller att aktivt förhålla sig till det gudomliga i det som omsluter mig. 

Alldenstund det meddelas indirekt till mig - även om jag bestämt att relationen måste vara direkt.

Naturen bär vittnesbörd. Utan att vara påträngande med sitt gränsöverskridande budskap. 

En stig öppnar sig. En gren vajar. En fågel lyfter. En svag rörelse mellan trädstammar. En solstråles nedfallande i mörka vågor. 

En naturlig skönhets gåtfullhet som är obeskrivlig. Orden må icke förgripa sig. Även om i begynnelsen kanske var ordet. 

Kalla det om du vill panteism. Men jag skriver inte längre under på någon ism. Ingen ismernas inlåsning. 

Heller inget socialt tvång. Finnes ingen annan väg än själens sökande att gå. 

I det storslagna sammanhanget i Älvkarleby, och varför inte just där och ingen annanstans, riktas en blick mot mig. Jag är eftersökt. Och jag måste förstå det. Bortom kritiskt förnuft som skär sönder tron. Jag måste göra mig mottaglig, jag måste kunna bli sedd.

Jag försöker, det är svårförståeligt, att undgå den gudomliga blick som jag helst av allt vill bli infångad av. 

Jag måste stanna till, sökandet vara över. Min bön ordlös. 

Gubbjävel

Jag läser om nyligen bortgångne Jan Myrdals bok Gubbsjuka, nedladdad som e-bok från biblioteket förstås! (Samtidigt med Delblancs Gröna vintern, läst första gången 1978.) 

När jag läste den strax efter att den kommit ut 2002 var det en helt annan sak. Jag var ju aderton år yngre för bövelen.

Långt till det skriftställare Myrdal, utan att skräda orden, avhandlade. Berörde inte mig, allt som jag ville skulle vara intakt var det, förutom biverkningar efter cancerterapi. Nu är jag själv gubbe.

Min svåger, några steg före mig i livstrappan och utrustad med ett armbandsur som mäter hur mycket eller litet han sover samt bibringar honom hälsoinformation av alla de slag, varningssignaler om man så vill, lät mig förstå när jag fyllde sjuttio: - Nu är du gubbe. 

Utan förbarmande. Välkommen in i den förstorade prostatans hemliga sällskap! Nattens gång på gång toalettuppsökande armé. (Teveserien The Kominsky Method gör intrig, underhållande sådan, av detta fasliga springande.)

En ny fas i livet, för att kläcka ur mig en vidrig klyscha. Inget att applådera. Definitivt inte i åldersfascismens Sverige, unik i världen. Där pigga sextiosjuåringar, piggare än många mycket yngre kolleger, utan att vilja det pensioneras, "bara" för att de fyllt sextiosju. Löjligt. 

Jag minns när en ung, ouppfostrad jänta av någon anledning ropade "gubbjävel!" efter mig. Jag brydde mig inte, varför skulle jag det. Länge sedan. Nå, jag gapade "loser" tillbaka. Var ordet kom ifrån, jag brukar ju aldrig använda det för så pratar inte jag, vet jag inte.

"Gubbsjuk" har jag alltid förknippat med äldre män som springer efter unga flickor. Hörde jag Mick Jagger, någon? Och ni minns väl historien: - Du borde skämmas springa efter flickor i din ålder! - Men de är inte i min ålder!

Men det är inte det Myrdal lägger in i begreppet gubbsjuk. Även om han erkänner bestående åtrå i den vissnande gubbkroppen. 

Åderförkalkad sa man i Sandviken. Min älskade svärfar Stig ville absolut inte hamna, såklart, där han den forne SAS-anställde till sist landade. På en institution i Hässelby. Förskräckligt. Ett dödens minst sagt slitna väntrum. Förnedringen och förödmjukelsens sista livstid för Stig. 

Han som varit så kraftfull, stark som en björn. Intelligent och politiskt medveten på vänsterkanten, rolig att samtala med. Vi hade stort utbyte av varandra, svärfar och jag. 

Osäker hur medveten han var om var han exakt befann sig och med vilka där i Hässelby. I dagrummet skrämdes en tidigare sekreterare till Palme av min blotta närvaro. Det gick att urskilja spår av den yngre, paranta versionen i henne. Men nu helt borta i skallen. 

Jag har alltid haft för mig att svärfar avsåg föregripa det eventuellt väntande rysliga genom att själv i tid göra slut på sig. Men ålderförkalkningen, ordet jag hörde som litet barn, hann före. Demensen drog honom vid näsan. Grymt nog. 

Cancern tog mig inte, trots allvarlig spridning. Men jag fruktar mer än något annat att demensen (jag vet inte om senilitet är en synonym, spelar roll) skall dra även mig vid näsan. Utan att jag hinner fatta galoppen är jag gaggig och vårdbehövande. 

Självklart fruktar jag att hamna på ett liknande helvetesställe som svärfar.  

Med skräckblandad blick fortsätter jag omläsningen av Myrdal som inte lindar in någonting utan skriver rakt på om det gubbjävliga. Och jag härmar en reklamslinga i teve: - Bra att han vågar.

Men hemskt läsa. Och identifiera sig. Rena mentala ättestupan om man kan säga så. 

Nu är Myrdal själv bortom liv och gubbjävlighet. Klar i knoppen in i det sista. 

Gigekonomi och likgiltigheten hos S och LO

Från köksfönstret noterar jag dagligdags långtradarna utanför Gevalia som lastas eller väntar på att lastas. Det sker dygnet runt. Förare som inte tillåts, kanske inte vågar lämna bilarna om natten. Sover i förarhytten. 

Jag har sett rester av färdigmatförpackningar slängda utanför bilarna. Förarhytten såväl sovrum som kök och matplats, förutom arbetsplats. 

Aldrig hört något om Transportfacket i Gävle, att de intresserar sig för förarnas usla villkor. Utländska förare, nota bene. Inte uteslutet med F-skattesedel. För det mesta ossisar av registreringsskyltarna att döma. 

När Lilian Sjölund var nyhetschef på GD tipsade jag henne om detta som pågår i hennes hemstad. Inte långt från tidningshuset. Hon uttalade intresse men gjorde inget av det. Prioriterade väl andra saker. Vad vet jag.

Gigekonomi. "Lean production" inom hemtjänsten. Spridda verklighetsrapporter når mig. Lösa förbindelser hette en bok om den "nya" ekonomin. Där man inte är fast anställd utan hela tiden förväntas vara stand by. Åtta timmars reglerad arbetsdag? Glöm det. 

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Det var då, det. Hur ser den samtida arbetslivsverkligheten egentligen ut för alltfler människor? Vad är det för anställningslösa, otrygga förhållanden som har normaliserats? 

Samtidigt som LAS urholkas ännu mer i vårt land. Vi måste ju vara mer "flexibla" och "anpassningsbara". Och värna de stackars företagarna. Fråga Annie Lööf, hon vet.

Ken Loach´s film från 2019 Sorry We Missed You (går att låna på biblioteket) förser oss med ett fasansfullt tidsdokument. Baserad på intervjuer med ett stort antal "flexibla", således med hög evidens. 

Fadern i filmens familj, self-employed som det heter och på något slags franchisingavtal, kör budbil han lånat ihop pengar till. Villkoren är stenhårda.

Han jagar som en skållad råtta runt med sina paket som skall levereras. (Är mottagaren inte hemma sätter man en lapp med Sorry we missed you på dörren.) 14 timmar varje dag, sex dagar i veckan. Urinerar i medhavd tomflaska, hyperstressad och irriterad, allt tröttare.

Egenföretagarens frihet att "styra sig själv" som det så vackert heter? Vara sin egen chef. Äh, kyss mig där bak.

Modern i familjen är anställd inom hemtjänsten, jagas av klockan med anvisad tid för varje "klient" (hon avskyr ordet). Önskar ägna sig mer åt alla hon träffar, behandla dem som hon skulle behandla sin egen mor som hon säger. 

Men passens hårt styrande uppläggning tillåter det inte, hon måste skynda sig från individ till individ. Ingen tid för medmänsklighet. Kvarstannande dåligt samvete efter att ha rusat bort från ensamma åldringar som vädjar om gemenskap. Utbrändhet lurar runt hörnet. 

Familjen är utsatt för ett orimligt tryck. Situationen håller inte i längden, banden börjar gå sönder. Sonen skolkar och åker dit för snatteri. Flickan kissar i sängen av oro. Hårda ord uttalas, till slut till och med slag. Kommunikationen mellan familjemedlemmarna brakar sönder.

Jag kan reta mig på, det har jag alltid gjort, hur arbetarklassen lurar och förtrycker sig själv. Att man inte sluter leden och kollektivt ryter ifrån. Men det måste fixas mat på bordet och bostad. Var och en sig själv närmast. Eller?

En medborgarlön, en garanterad basinkomst eller grundtrygghet, skulle betyda mycket. Men arbetsköparna behåller gärna tummen i ögat på de utsugna. Vad med politikerna? Facket?

Löfven och hans sossar, LO och icke minst Kommunal med den där dubbelspelande Baudin som ordförande  känner naturligtvis till att verkligheten ser ut precis så här som i Loach film. Men struntar uppenbarligen i det. Cynism? Likgiltighet? Kapitulation? EU-anpassning?

Välj själv. Förtjänar hursomhelst bara att mötas av förakt. 

Ken Loach har aldrig varit vassare, och han brukar sannerligen vara samhällskritiskt vass, än i denna svarta film om samtidens arbetslivsjävlighet som många kastas in i. Det gör ont i magen att se den. 

Samtidigt som regissörens solidaritet med dem han skickligt berättar om är orubblig, som alltid. Och han strör in små strimmor av ljus och ömsinthet. Så som han brukar. 

De verkligt sjuka de som sätter diagnoser på andra

Första halvan av 70-talet. Jag vakade extra som timanställd, ännu existerade inte fenomenen sms-ekonomi eller gig-ekonomi men jag ringdes in vid behov, på Ulleråkers mentalsjukhus - "Bullret" i folkmun - samtidigt som jag bedrev mina forskarstudier. 

Och hade familj med små barn. 

Många nätter blev det, långa bör tilläggas, särskilt de segdragna småtimmarna krävde sin av frusen trötthet huttrande man alltmedan samme man klippte med ögonen. Bidrog säkert till att försämra min redan dåliga nattsömn. 

Jag skickades runt på sjukhusets alla kliniker. En midsommarafton: någon timme efter midnatt omdirigerades jag från ett lugnt vakande på en avdelning på alkoholkliniken, efter medicinering sov alla annars oroliga patienter djupt som barn, till en avdelning på akutkliniken. 

Informerades om att en patient avsett skada sig själv genom att i ett obevakat ögonblick ha stoppat i sig skärvor från en krossad glödlampa. Betecknades ”suicidal”, krävdes extra övervakning.

Jag knallade in på avdelningen. De ordinarie två i nattpersonalen hängde villrådiga i korridoren, visste varken ut eller in, hur göra. Den kvinnliga patienten satt bedrövad på sängkanten. Ur mig flög spontant utan att jag hann hejda det:

- Så som du håller på lär du väl mörklägga hela avdelningen!

Hon skrattade till. Förlösning. Omedelbar kontakt mellan oss, ungefär jämngamla. Vi småpratade och gick efter en stund ut i köket, hon åt fil och smörgåsar medan jag drack kaffe. 

Hon kröp ned i sängen. Jag satt på en stol bredvid. Hon berättade att hon flytt från Tjeckoslovakien när "socialismen med ett mänskligt ansikte" fick ett abrupt slut genom den sovjetiska militära invasionen. Som i Ungern 1956. 

Jag avslöjade  att jag förberedde en avhandling om Östeuropa - om den privilegierade politiska byråkratins exploatering av det arbetande folket. Främst inspirerat av polackerna Kuron och Modzelewskis av regimen förbjudna Brev till polska arbetarpartiet. 

En klarsynt och skarp analys av den politiska byråkratin. Inget som helst legitimerande eller urskuldande av de stalinistiska förtryckarna med sin falska socialistiska retorik. Vanligt annars hos vänstermänniskor i väst när det gällde Östeuropa.

Natten förblev så där ljus som svenska midsommarnätter kan vara, solen gick plötsligt upp, fågelsång hördes utanför sjukhuset. Kvinnan i sängen hade bett mig hålla henne i handen, hon kom till ro. 

Fram mot klockan sex somnade hon, långsamt drog jag tillbaka min hand. Mitt pass snart över. 

På cykeln och hem till studentfamiljslägenheten på Väktargatan genom ett folktomt Upsala. Faktiskt inte det minsta trött. Huvudet fullt av tankar.

Ronald Laing och de andra så kallade "antipsykiatrikerna" läste jag i slutet på sextiotalet, som en föraning om att jag behövde det inför vad som komma skulle, ännu inte börjat på Bullret. Någon gång yttrade Laing: - De verkligt sjuka är de som sätter diagnoser på andra. 

De många patienter jag mötte på Ulleråker kunde jag aldrig betrakta som "sjuka". Tragiska eller miserabla livsöden. Men inte sjuka. Snarare var de mellanmänskliga sammanhangen, relationerna de befunnit sig i sjuka - om ordet nu överhuvudtaget skall användas.

Inte heller den unga kvinnan från Tjeckoslovakien förtjänade kallas sjuk. Genom årens lopp har hon återkommande dykt upp i mitt minne. Såsom denna jul, i detta annandagsögonblick. 

Bild: Jan Palach, student, satte eld på sig själv i protest mot den sovjetiska invasionen som med stridsvagnar släckte de tjeckiska drömmarna om ett reformerat samhälle. Han avled på sjukhus. 

Blod är tjockare än vatten

Förliden julafton under en alldeles klarblå himmel till Österlövsta kyrka i Norduppland för att placera ett ljus på mina farföräldrars grav. De vilar på en kyrkogård jag håller för att vara en av de allra vackrast belägna av dem jag haft tillfälle skåda med egna ögon. 

På en höjd och granne med öppna landskap som tillåter både ljus och vindar. 

På samma kyrkogård vilar sedan länge författaren och astronomen Peter Nilsson. På väg till farmor och farfars grav, efter att ha parkerat bilen strax utanför ingången, passeras hans och jag dröjer varje gång vid den med min blick. 

Bra mycket längre har mina farföräldrar vilat där. Endast farfars namn på stenen. Farmor födde fram tio barn, jag tror hon inte ens hann fylla femtio. Min farfar dog samma vecka som jag föddes. Så ingen av dem träffade jag i levande livet. 

En kommer, en går. Reproduktionens oskrivna lag. Utan dessa två, vars röster tystnat, som inledde sina liv i Dannemora funnes jag icke. 

Med andra ord är jag halv upplänning. Något jag alltmer bejakar. Det är som om jag beskådar landskapet med andra ögon än tidigare. En känsla av närmast självklar hemmahörighet infinner sig. Gärna beger jag mig hit för denna känslas skull. 

Genom vistelser i Sydafrika har jag förstått förfädernas betydelse för en svart sydafrikan. Nelson Mandela begravdes två gånger. Först en storstilad med internationella celebriteter och medier närvarande. 

Därefter en väl skyddad ceremoni, endast de allra närmaste på plats, för att återförenas med förfäderna. Ceremonins utformning, hur återförenandet iscensattes, mig obekant. 

"Blod är tjockare än vatten", hävdade alltid min mor med övertygelse i stämman. Jag höll i min omognad och upprorslusta inte med och det ledde till mindre kontroverser oss emellan. 

Rötter och tillhörighet, "blodet", har blivit allt viktigare för mig. Förstärks helt klart av att leva i ett land egendomligt nog präglat av vad jag  uppfattar som nationellt självförakt och förnekande av den egna identiteten. Arv och historia - bort. 

Uppifrån, långt från Österlövsta och de som vilar där, proklameras det att landet är "mångkulturellt" och att det inte finns något typiskt "svenskt". Jaha, vad är landet i så fall då, och vilka är vi? Ansiktslösa? Främlingar för oss själva? Nollställda? Utslätade?

Varje år, ungefär vid den här tidpunkten, informerar de stora blaskorna om hur man begär sig ut ur Svenska kyrkan för därigenom sänka sin skatt. Futtigt. Men vad värre är och det är skrämmande. 

Identitetslöshet uppmuntras. Bristande tillhörighet. Vi blir som rön för vinden. Vem gagnas?

När jag, medlem och så förblir i Svenska kyrkan, står där vid graven i Österlövsta, eller vid mina föräldrars grav i Sandviken som uppsöktes efter turen till Uppland, känner jag starkt var jag hör hemma. Hos vilka. Och vem jag är och vill vara. Jag har det i mitt blod. 

Livet går vidare

Är det åldern, gammelns påtagliga närvaro, eller vad skylla på? Det låter förmätet påstå att jag med ett fint ord är blasé. Klingar Baudelaires spleen och Tjechovs deklasserade aristokrater. Kanske stilla melankolisk en bättre beteckning - med romantisk underton. Weltschmerz.  

Uppgiven? Nja. Fortfarande kan jag tända till på alla cylindrar över tillvarons galenskaper. 

Men jag märker hur jag blir allt mindre och mindre engagerad i vad som sker runt omkring mig, "samhällsfrågorna". Trots akademisk utbildning till samhällsvetare och med rykte som samhällsdebattör. 

Jag försöker lyfta blicken, fastnar i den pinsamt messande statsledningen.Tittar snabbt bort. Ren självbevarelsedrift. Blodtrycket. 

Statsledningen är en katastrof. Att häfta "ledning" vid den ett skämt. Utan att det är roligt.  Snarare ångestframkallande. Som att befinna sig på en sjunkande båt på öppet hav. Utan kapten och navigationsinstrument. 

Den offentliga debatten eller vad tugget skall kallas - jag tycker mig höra samma tjatiga skiva spelas gång på gång med samma artister. Jag försöker vända ryggen till men nås mot min vilja av aviseringar och rubriker som flashar förbi. 

Jag kommer inte undan. Inte heller nyheterna om förnedringsrån och annat gräsligt i Löfvenland. Motsatsen till det starka samhälle han yrar om. Hur orkar han med sitt cyniska ljugande?

Tänker ånyo på den amerikanske poeten Robinson Jeffers, lyckosten, som efter att ha välsignats med ett rejält arv, som gjorde honom ekonomiskt oberoende, slog sig ned på den dåtida glest befolkade västkusten i USA. 

Vände civilisationens larm ryggen, ägnade natur och fåglar sitt oinskränkta intresse - stor poesi blev det. Tidlös. Evighetens ougrundlighet mellan raderna. 

Jag väntar inte på något arv, från vem skulle det komma? Och statstjänsteman var jag -  allmosenivå på pensionen. Pensionssystemet förstörde politrukerna, själva med sitt på det torra. Låter sig avläsas varje månad den adertonde. 

Hur kunde jag vara så dum, gå där och slava för ingenting? 

Batteriet i guldklockan för nit och redlighet i rikets tjänst urladdat. Rovan undanstoppad. Kanske ta den till Stampen för att ha någon glädje av den. 

Att göra en Robinson Jeffers - sure. En pangsjonär skrev en insändare om hur han letar röda lappar i butiken. Kul. Nästa steg kattmat. Tack staten för maten, sa man förr. Revideras till: tack staten för kattmaten. 

Man borde förstås blivit yrkespolitiker med livslång försörjning, inkomstgaranti och fet pension. Likt "Öppna edra hjärtan"-Reinfeldt som tidigare, före den vansinniga migrationspolitiken, ondgjorde sig över "bidragsmissbrukare". Men det gällde förstås inte den kalhuvade himself. 

Den förbannade pandemin försvårar de genom alla år livsnödvändiga resorna till Berlin. Det talas om ett undergörande vaccin. Tro´t det den som vill. Jag litar inte på någonting som utlovas från centralmakten. Förtroendet är sedan länge totalt förbrukat.

Tack och lov för teveserier! Julversioner av Barnmorskorna i East End och I vår herres hage. Avsnitt längre än vad de brukar vara. Danska serien Taxa har vi sett alla 56 avsnitten av. En ny säsong av Riget lär vara på gång. Ingen slår von Trier. 

Per Landins senaste bok, Forsters patient (patienten är Adolf Hitler), där han som vanligt på det mest förbluffande sätt hittar egna ingångar till genomtröskade (som man inbillade sig) teman läser jag långsamt för att inte läsa ut.

Livet går vidare. Samhällsfrågorna får vara. Jag har det bra. Med människor som älskar mig och för vilka jag är viktig. Das ist genug. 

Dags för skinksmörgås. Det är julafton!

En efterlämnads hjärtskärande sorg

Jag har ganska så bestämt för mig, minnet haltar dessvärre, att jag redan läst den. Margareta Sjögren Olssons (MSO) sorgebok efter maken Jolos död 1974 med den träffande titeln Efterlämnad. 

Min gamle vän och uppdragsgivare, förre kulturredaktören Björn Widegren nämnde den i  förbifarten när han i Gefle Dagblad häromdagen recenserade en nyutkommen biografi om Jolo. 

Samtidigt som han avslöjade att han haft Jolo som idol. Inte minst vad gäller hur klä sig - oklanderligt som en engelsk gentleman i kostym, väst och hela molevitten. Och hur röka snugga. Jag trodde machon Papa Hemingway var Björns ende idol. Där ser man. 

Jag lånade boken, laddade ned den från biblioteket, e-boksfantast som jag blivit på gamla dagar. Djupt gripande, hjärtskärande i sin stora, djupa sorg. Hur själsligen överleva när ens livs älskade plötsligt och utan förvarning rycks ifrån en? När man är efterlämnad, övergiven.

Jolo dog knall och fall i en hjärtattack, blott femtiofyra år gammal. På trappan till sommarhuset i Skåne. 

Hustrun befann sig i Stockholm alldeles för många mil bort. Anade oråd, olycksbådande känslor smög sig på, diffust varsel. Sådant där som djur är bra på. Intuition. Sjätte sinne. Utan ord.

Sjögren Olsson skriver konkret och hudlöst detaljerat om sitt otröstliga, vardagliga sorgearbete. Hon finner just ordet arbete passande. För det är ett hårt arbete hon kastats in i. Med risk att det är resultatlöst. Det leder ingenstans, är meningslöst, framtidslöst. 

Terapeuten Julia Kristeva teoretiserade om de olika stadierna efter en förlust. Sorgen är ett tillstånd som man i lyckliga (sic!) fall uppnår och därmed kan man, om än med mörk underton i sinnet, leva vidare. Enligt Kristeva är sorgens accepterande fas eftersträvansvärd. 

Annars fastnar man i en pre-fas, man vägrar sörja, som riskerar bli långvarig. Kanske börjar älta. Släpper inte den döde, använder denne för egna, inte alltid särskilt välmotiverade syften. Accepterar inte vad som skett, håller fast den döde. Om än undermedvetet. 

Jag vet inte om MSO ens kan sägas ha börjat sörja i enlighet med Kristevas analytiska  begrepp, hennes definition av vad sorg essentiellt är, när boken skrivs. Det är alldeles för tidigt. Även om hon förtvivlat kämpar, samtidigt medveten om tabletter och spritens faror. 

Hennes saknad är hjärtskärande, Finns inget lämpligare ord, därför använder jag det igen. Hon är efterlämnad, övergiven, kan plötsligt bli vred över detta. Lämnad av den hon allra minst hade råd att förlora. Hur kunde han bara så obarmhärtigt och grymt försvinna från henne? 

Jag minns från Sandviken när någon mist en närstående. Det gjordes inte så stort väsen av det. Inga stora ord. Ungefär som att det måste så vara. Det hette att han eller hon har gått bort. Som man stämplar ut efter ett långt arbetspass. 

Och så är det bara. Nästa gång jag - eller du. Liv stavas rutin. Döden likaså. Dämpa alla beledsagande ord.

Jag googlar på MSO. Hon avled 1996, 77 år gammal. Jag drogs ohjälpligt in i boken, sträckläste den. Fick för mig, egendomligt nog, att hon fortfarande levde. Men den publicerades ju första gången 1975.

Bild: (c) Jolosällskapet. MSO med make och barn. 

Fransk jul på sidan om världen

Franska kort har man ju, om än en såsom varande en oskyldig pojke från Bruket, hört talas om. Men finns det något sådant som en fransk jul? Jag har faktiskt firat, nåja firat är väl att ta i, en sådan en gång. Det vill säga en vit jul på fransk mark. 

I den lilla gudsförgätna byn Grez-Sur-Loing på sidan om världens larm. I samband med fem veckor på ett stipendium från det kotteridrivna svenska författarförbund jag sedan länge inte tillhör. Av goda skäl. 

Hur jag, på slingrande och hårt trafikerade vägar som förhöjde blodtrycket, lyckades leta mig fram från ljusets stad i hyrd Peugeot, franska bilar bör man hålla sig långt från visste salig far, till Grez söder om Paris och nära Fontainebleau har jag ingen aning om. 

Utan karta och på känn - i trakter jag aldrig satt min fot. Våghalsigt. Men det gick. Rena turen. Eller styrt av en osynlig, allsmäktig och barmhärtig hand. Inbillar mig gärna det senare. 

Den lilla byn hade besök av August Strindberg. Minns hans Bland franska bönder. Paret Karin och Carl Larsson var också där bland andra dåtidens prominenta gäster. Karin, alltid i skuggan av maken, målade av en bro över den makligt flytande floden med skimrande grönt vatten. 

Lika grönt som omgivande natur, en vit jul som sagt. På strandbrinken dygnet runt, åtminstone upplevde jag det så, snattrande änder som aldrig tog paus. 

Kunde drivit en till vansinne. De snattrade när solen gick upp. Snattrade när solen gick ner. Fick mig att känna mig som Céline i Resa till nattens ände (men det var infödingarnas infernaliska trummor han plågades av). Aldrig en lugn stund. 

Författarförbundets hus beboddes av ett stort gäng stipendiater men ruvade knäpptyst på dagtid. Smått obehagligt tyst, som om det var evakuerat. Jag kunde bara spekulera om vad som utspelade sig bakom alla stängda dörrar. 

Vid entrén bakom tung port på en sekretär ett foto på en flinande drottning Silvia. Inte en chans! I den stolta republikens Frankrike! Var gömde sig giljotinen?

Snabbt på med slokmustascher och pipskägg med hjälp av  tuschpenna. Begicks om natten när alla eventuellt sov. En stipendiat jag en dag stötte ihop med, presenterade sig som feminist utan att jag frågat om det, tog mycket illa vid sig av majestätsbrottet. Jag knep. 

Det gick fort att promenera genom den folktomma byn som även den föreföll evakuerad. Jag tog till vana att göra det varje eftermiddag efter lunch. Hus väl gömda bakom höga murar. Kanske juldekorerade, omöjligt att avgöra. 

Fick mig att tänka på en fransk film, minns inte vad den hette, som handlade om kriminella tjänsteflickor i ett burget hus bakom vitrappade murar. Otäck. Blod och brutala mord. Fransk noir.

Byrackor skällde ilsket varnande. Jag kunde inte urskilja dem bakom murarna. Men ryckte till varje gång. 

Jag ställde väckarklockan på sju, knallade upp och skrev varje förmiddag på min bok om Søren Krøyer. Drömde om honom. Att han sökte upp mig utan att säga någonting. Bara stirrade på mig. Med svårtolkad blick. Kanske skeptisk. "Varför skriver du om mig?"

Nu snart julafton i pandemins distanserande tid. Inga besök från barn. Inga resor till fjärran land. Stillsammare än någonsin. Men Kalle Anka i teve blir det. Som alltid. Ingen jul utan min störste favorit! Och svensk, hemlagad julmat enligt konstens alla regler. Leve jultraditionerna!

Till Grez på den franska landsbygden återvänder jag aldrig. Min första och sista franska jul. 

Asocial med munväder

Jag nämnde häromsistens Johan Asplund och hans roliga resonemang om hälsningsceremonier. Hur dessa skiljer sig åt i olika kulturer. I och med pandemin hälsar vi på varandra med armbågen och inte som "riktiga" svenskar plägar göra - med ett handslag. 

Oskicket att kramas i tid och otid, som även vi nordeuropeiska karlakarlar med hår på bröstet lagt oss till med, är förstås också inställt. Avstånd skall hållas, påbjudet uppifrån av statsråd och folkhälsans myndighet som "rekommendation" - förslavad svensk lyder. 

Det kunde verka som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment bortom konstitution och lagar pågår med oss alla medverkande. Illavarslande. Rättssamhället, någon?

En gammal kompis till mig, tråddragare i Verket fram till sin sista utstämpling efter många livsår i grottekvarnen, undertecknar alltid sina sms till mig med "kram", alternativt förstärkt till ”varm kram”. 

Det känns inte rätt, bara jolligt. Han som förr var så kärig som min mor brukade säga. Och det tar emot så det knakar i anden att sms-kramas tillbaka. Kanske gör jag honom ledsen när jag inte varje gång förmår det. 

En tidigare muslimsk kollega, alltid med något slags virkad vit "potta" på skallen, kunde rulla ut bönemattan i sitt tjänsterum med glasdörr och därmed fri insyn, som blev riksökänd när han vägrade att ta en kvinnlig journalist i hand torde fröjdas. 

Ingen risk hängas ut på nytt som medeltida kvinnoföraktare i ett förment jämställdhetens land. Om han inte vägrar att armbågshälsa, förstås. Man vet aldrig med en sådan där opålitlig gök. 

Asplund var en fyndig och uppslagsrik en som sociolog. Förutom att han utmärkte sig som stilist. Ovanligt för att inte säga sällsynt bland generellt illaskrivande samhällsvetare. 

Begreppet asocial pratsamhet i samma bok som den om hälsningsceremonier fann jag en dag användbart. Det hjälpte mig få babblande människor på plats. Inklusive släktingar.

Människor vars orala beteende jag undrat, som Asplund uppmanade till som ett vidsynt förhållningssätt till verkligheten, över.

Lätt få för sig att dylika snacksaliga är extremt sociala, så brukar man ju också ofta säga: - Han är så social. Men Asplunds tankevända hjälpte mig att inse att det förhåller sig tvärtom. Egendomligt nog.

Den pratsamme är egentligen asocial. Han är inte kontaktsökande. Nog snarare kontroll som eftersträvas. 

Kanske är det så att det handlar om att ta kontrollen över en situation genom att omedelbart prata mycket. Inte ge någon annan chansen att ta initiativet. Sedan äga talutrymmet. Rena filibustrandet. 

Jag minns studenter som, vilket förvånade mig eller inte om jag skall vara ärlig, hade problem med Asplund när jag entusiastiskt föreläste om honom, framförallt den lilla pärlan Om undran inför samhället. En miniklassiker!

Hans kultursociologiska teorier med sina kluriga, ögonöppnande begrepp - borde vara obligatoriska läsning på våra alltmer intellektuellt förfallna universitet. Men glöm det!

De är mycket användbara för att fördjupa förståelsen av vardagsfenomen som kan tyckas både triviala och transparenta. Därmed i högsta grad nyttiga verktyg.

Bild: (c) GP. Det trollas med truten.

Konsten att låta bli att hälsa

Råkar samman med  grannen B på väg hem efter den dagliga morgonpromenaden i kvarteret med lille Zlatan, alltid sprallig och full av bus. B medan han skyndar på för att läsa upp dörren: - Jag måste in och laga frukost till Zlatan. Han är så hungrig. 

Han gullar med den lille brunvita krabaten. B som en gång sade sig inte tycka om djur. Jojo.

Jag brukar säga: det är inte B som är ute med Zlatan, utan tvärtom. Zlatan, en Jack Russell med vilja av stål, har fullkomligt erövrat B som bara har att följa den lille på hans spatserturer. Zlatan leder, B följer.

Vi växlar alltid några ord när vi stöter på varandra, B och jag. Om väder och skatter, han är egenföretagare. Vi småpratar och det är bara trivsamt.

Den fyndige, tyvärr bortgångne sociologen Johan Asplund skrev roligt om hälsningsceremonier och hur de skiljer sig åt kulturellt. På ett ställe på jorden, glömt exakt var, hälsar man egendomligt nog på varandra genom att spotta varandra i ansiktet. 

Asplund vrider om perspektivet, begår en stimulerande tankevända så där som han plägade att göra: Hur gör man för att inte hälsa på en granne? Hur utforma en undvikandets hälsningsceremoni?

Detta inte ägnade jag mig åt på min sista arbetsplats. Närmare bestämt i relationen till en kvinnlig kollega som gick mig på nerverna och som jag till varje pris försökte att undvika. 

Alltid ett leende på hennes läppar som inte nådde ögonen. Jag tror att hon ogillade mig. I så fall ömsesidigt.

Såg häromkvällen ett pratprogram i statstelevisionen med Jan Myrdal, tyvärr också bortgången. Från 2012, tror jag. Tålmodigt, imponerande tålmodigt försökte han få igång ett samtal med programledaren. 

En yngre, kvinnlig förmåga i högklackade pumps, inte det skarpaste av huvuden, försökte envist pressa skriftställaren om de röda khmererna, krävde allt vresigare avbön. Föreföll alltmer irriterad när Myrdal inte lydigt gick henne till mötes. 

Hon kunde inte på långa vägar matcha honom. Något samtal blev det definitivt inte. Snarare ett icke-samtal som inte ledde någonstans. Myrdal försökte och försökte tappert att hålla uppe nivån. Men det var som att hugga i sten.

Och hon fattade inte en jota när han försökte förklara att han brukade samtala med hundar. Att de förstår vad han menar. Bara en sådan sak. Hennes ögon tommare än skallen på minister Damberg.

B och jag samtalar inte, vi småpratar. Men det är absolut inget icke-samtal. I det begreppet lägger jag in något mer aktivt. Oförmåga eller att man medvetet saboterar. Man vill helt enkelt inte ha något samtal. 

Som i offentlighetens åsiktskorridorer och numera på de intellektuellt förfallna universiteten.

Det är som sagt alltid trevligt växla några ord med B. Och klappa den lille, oemotståndlige krabaten. Som enligt hans matte kommit upp i tonåren och är "skitjobbig".

En i mängden, till slut och på nytt enskild

Den tyske existensfilosofen Martin Heidegger: Varje människa föds som en i mängden och dör som enskild.

Ofrivilligt och vrålande i protest ankommer vi vårt korta jordeliv. Transporteras hårdhänt och utan förskoning från varmt rum till kallt, för att något omformulerande citera Lars Gustafsson. 

Om vi, utopiska förhoppning, erbjöds möjlighet att i förväg beskåda, åtminstone skaffa oss en glimt av vår väntande jämmerdal med dess ofrånkomliga olyckor, ohälsor och besvikelser, sedan lämnades möjligheten att välja bort att födas - så kanske mer än en utan att tveka skulle föredra det sistnämnda. 

Ronald Laing som ägnade det prenatala existerandet sin psykoterapeutiska, skarpa uppmärksamhet i en spännande bok, vars titel inte infinner sig i skrivande stund, påstod att redan i det modersburna stadiet lystrar vi av vår omvärld och reagerar. 

Vår sensibilitet prövas tidigt, vi formas. Långt före orden och inträdet i den symboliska ordning som Jacques Lacan skrev om. 

Vi kastas ut i världen som en i mängden, en Man som Heidegger formulerade det. Anonym vår tillhörighet. Del av en "allmänhet", man är en i allmänhet, inte någon särskild,  ett liv som icke är subjektivt utan allmänt, grässtråets vardande för att bruka en dålig bild.

Totalitära riken, som nazismens vilket modernitets- och kulturkritikern Heidegger en kort tid besjöng (kanske snarare Ledaren som han missbedömde) vilar på ett Man. Snörräta leds ovillkorliga lydnad, ingen som skiljer ut sig för att straffas i sin subjektiva självförhävdelse. 

Vilka gemenskaper, ett ord med positiva undertoner som kan leda analysen fel, utkristalliserar sig i mängden? Först familjens. Icke vald. Ofrivillig. Med mer eller mindre förödande konsekvenser. 

Jag skrev häromdagen om kompositören Brian Wilson och hur hans autentiska liv försenades genom en fysiskt och själsligt misshandlade fader. Wilson överlevde mentalt men alla barn gör det inte. Inlåsta i relationernas osynliga, icke-tidsbegränsade fängelse.

Den eventuella, alla har inte en anställning, arbetsplatsens gemenskap. Att sammanfösas med människor man annars aldrig skulle ha valt, om man haft chansen att välja, att förbruka livstid tillsammans med. Att tvingas dagligdags umgås med individer och där allt vad personkemi heter saknas. 

Jag minns från mitt långa arbetsliv som att det var det svåraste med det, de falska leendenas stelnade mask, kaffedrickandets terrorstunder med meningslöst kallprat (jag undvek denna tvångssocialitet allt jag kunde). Bortsett från chäfernas onödiga närvaro.

Vänskapens gemenskap. Den sanna vänskapen som du väl bara kan uppleva med en annan människa, en tudelad gemenskap. Och det är bara att tacka en högre makt om du får uppleva det. 

Stig Claesson hittade en träffande titel på sin bok om vänskapen med Pär Rådström: Om vänskap funnes. Nyckelordet är om. En sann vänskap är således ingen självklarhet. Utan en gåva. 

Om sann vänskap finnes lindras den existentiella ensamhet som i dödens frånskiljande stund är absolut och ingen kan dela med en.

"Livvakt", lustigt ord eller hur?

I min sextiotalsungdom var jag aldrig någon Beach Boys-fan. Välkammade och kortklippta, prydligt välklädda i falsett välstämda västkustgossar på surfingbräda framförande ytlig bubblegum-pop med småfåniga texter. Inte min musik. Om än klämmig och medryckande. 

Det ryktades att Brian Wilson, i samband med inställda turnéer för hans del, hade det besvärligt privat, att han var "klen" och hade "problem med nerverna" som man sa i Sandviken.

En snöfri decembereftermiddag ser jag spelfilmen Love & Mercy (från 2014) och min uppfattning om bandet och dess musik skakas om ordentligt. Framförallt fördjupas bilden av bandets förgrundsfigur och centralgestalt Brian Wilson - i tragisk men efterhand allt ljusare riktning. 

Han hamnade i klorna på en skrupelfri charlatan som kallade sig "psykolog", denne utsågs till hans gode man, kvacksalvaren diagnostiserade Wilson med "paranoid schizofreni", styrde och ställde despotiskt, vräkte i honom tung, personlighetsförvridande psykofarmaka som gjorde Wilson minst sagt konstig.

En kvinnlig bilförsäljare som Wilson råkade när han var ute efter en Cadillac, senare kompositörens hustru, lyckades tillsammans med familjen, genom att driva process, slita Wilson ur charlatanens garn och kasta parasiten på porten. 

Wilson mådde med ens bättre, började bejaka sitt liv och ytterligt begåvade skapande, befriade den inlåste, välbevakade poeten. 

Än en gång bekräftas det: inte den enskilde individen som är "sjuk", ett relationistiskt perspektiv måste anläggas. Wilsons pappa slog honom, berövade honom självförtroende och självrespekt, sonens reaktioner var adekvata, han försvarade sitt jag genom att gå inåt.

Han bar på annan musik än den glättiga surfingpopen. Bandet och skivbolaget ville han skulle fortsätta att kläcka ur sig lättlyssnade, kommersiella hits men han vägrade förneka sin unika konstnärliga ådra. 

Om God only knows har den oförtröttlige låtsnickraren Paul McCartney yttrat att det är den bästa poplåt som skrivits. Jag avser lyssna ordentligt på Wilson efter Beach Boys. Och har redan börjat, direkt efter filmen in på Spotify. 

Filmen slutar lyckligt efter alla bedrövelser och märkliga beteenden från Wilsons sida. Wilson gifte sig 1995. Fem barn har det blivit. I slutscenerna sitter Wilson på scen och framför avspänt sin musik, inte det minsta konstig. Härligt att se. 

Fotnot: Orden om livvakten hämtade från Wilson själv. 

Luciamorgon I Jukkasjärvi

Tredje advent. Väckarklockan denna snöfria, grå decembersöndag ställd på 06.45. Teven genast på, direktutsändning i ettan med start klockan 07.00. Luciamorgon från Jukkasjärvi i nordligaste nord med betande renar invid en kåta i bild. 

Det har blivit tradition att avnjuta luciatåg och de välbekanta sångerna i SVT. För första gången en lucia med tärnor och stjärngossar (utan strut) inte i en kyrka utan utomhus på grund av pandemin. 

Jag såg häromdagen Gunilla Breskys finstämda dokumentär om Sara Lidman med titeln Sara med allt sitt väsen, många sekvenser från Missenträsk dit Lidman återvände för att slå sig ned. Tillbaka till rötter och ursprung.

Kyla och snö. Tystnad och mörker. Höga trädstammar sträckandes sig upp mot himlen tätt inpå varandra. Klockors tickande i det tomma huset, Lidman ville ha en klocka i varje rum. 

Så tomt ändå inte. De dödas osynliga närvaro i huset nämner Lidman i dokumentären, den underförstådda tillhörigheten som är avgörande för henne.  

Hon omgav sig, utan att ängslas för dödsriket, med dem som gått före i en gemenskap bortom all förgänglighet. 

Jag minns Helmer Grundströms dikt som jag ofta reciterat utantill: langt nol i helvitta, langt nol i väla, drar jag mitt dragspel mot värken i själa, sprucken är bälgen, sprucken är själa, langt nol i helvitta, langt nol i väla.

Denne Grundström, som modernisten Gunnar Ekelöf höll högt, den förres förmåga att dikta i fast form, skaffades en lägenhet i Stockholm för att kunna lämna Svanavattnet utanför Dorotea, han behövde komma bort från kylan, mörkret och ensligheten. 

Lätt att bli vansinnig i ett ensamhetens universum som också Grundström var väl medveten om och tematiserade. Skulle han pissa då måste han ut som det lakoniskt heter i en dikt.

Varje år på Barrsätragatan i Sandviken lussade min mor i trappuppgången, levande ljus i den på huvudet svajande kronan. Lång särk att snubbla omkring i med välfylld bricka i händerna. 

Jag har förstått att det var en smått traumatisk upplevelse för hennes känslige son som bevittnade det hela medan hunden Sussi snabbare än blixten försvann in under en säng. 

Många år senare bearbetade han det i ett bidrag till en antologi som Gert Nilson på Korpen gav ut. 

I bidraget fattar det eld i håret på luciamodern. I fiktionens form kunde fasan ta ut svängarna och det som inte fick hända gjorde det.

De sjöng så hjärtknipande vackert barnen och ungdomarna i Jukkasjärvi, klara stämmor om den bistra morgonen alltmedan solen åtminstone var på väg upp över fruset vatten och fjäll. Änglarna torde ha hållit andan och bara lyssnat. 

Den åldrade mannen med kaffe och hembakat lussebröd till utsändningen hade understundom inte långt till tårar, den lille pojkens känslighet har förstärkts under det långa livet, vemodet blivit allt mäktigare. 

Och den oundvikliga undran smög sig på: hur många luciamorgnar till?

Vad du än gör, undvik n-ordet!

När jag tar del av Louise Glücks Nobelföreläsning, tryckt i Svenska Dagbladet 7 december, väcks en av texten opåkallad längtan till Cambridge i Boston där jag hade förmånen att få vistas fem veckor runt årsskiftet 89/90. 

För att studera Harvard University och Harvard Business School (HBS) inifrån. 

I det senare fallet förstärktes min i och för sig redan vunna uppfattning om vilka pedagogiska metoder, tycker inte om ordet "metoder", man bör använda inom avancerad företagsekonomisk utbildning. 

Jag syftar på den berömda case-pedagogiken som HBS utvecklat och förknippas med - skolans varumärke för att tala företagsekonomiska. Ingen förkrympande korvstoppning och upprapning utan höga krav på problemorienterat tänkande hos studenterna. 

De studenter jag bevittnade in action imponerade på mig. Entusiastiska och vältaliga in class. Ljusår till svenska företagsekonomistudenter.

Ojojoj, detta mycket trevliga Cambridge! Kolonialhus från tidigare sekler, blandat med små kaféer och välsorterade bokhandlar. En stadsdel som inrättad för en flanör som undertecknad. Och åtskilligt flanerande blev det, tro mig, trots stundtals ymnigt snöfall och bitande kyla. 

Upptäckandets promenader i ett fullkomligt överdådigt  juldekorerat Cambridge, neonutsmyckat i alla dess färger, tjocka tomtar med fullpackade säckar på ryggen klättrandes upp mot skorstenar, renar och slädar modell större. 

Alltmedan den för dyra penningar, som nästan åt upp hela reseanslaget, hyrda lägenheten på Banks Street stod och väntade med leasad, aldrig avstängd dator centralt placerad på köksbordet. 

I Cambridge bor Louise Glück, lyckosten. Därav den längtan som väcktes. Således inte av texten i sig utan av kännedom om upphovskvinnans hemadress. 

Av illavarslande rapporter att döma har inte heller elituniversitetet Harvard, i likhet med Yale och andra i samma division, klarat sig från att besmittas med BLM, identitetspolitik och kränkningshysteri. Det anmäls och det bestraffas. Energi stjäls från kärnverksamheten.

Studenterna, som tydligen slutat att tänka och villigt låtit sig fördummas, förefaller ofta värre som angivare än Stasis informella medarbetare. Känsligare öron än Stora stygga vargen. Paranoida och misstänksamma. Lättduperade och affekterade.

Det kunde vara en ett svensk universitet som det fram till nu anrika i Upsala. Där en föreläsare häromsistens råkade illa ut efter att ha använt ordet "neger" i syfte att, helt befogat, illustrera ett teoretiskt resonemang. (https://academicrightswatch.se/?p=4421)

Anmäldes av studenterna, åthutades av korkad och räddhågad uniledning, avkrävdes ett vansinnigt löfte, varför i hela friden gick hon med på det, att aldrig använda ordet igen. 

Uppsala Universitet har för övrigt anställt en likvärdighetsspecialist, jag tror knappt mina ögon... Vad är det som händer? Mitt gamla universitet! Mörker där det borde råda ljus. Tänka fritt är stort men tänka politiskt korrekt större. Thorild torde vända sig i sin grav. 

Glück har varit mig tämligen obekant. Efter alltmer flitig läsning har hon blivit desto mer angelägen. Det kan förefalla som om hon skriver enkelt och det gör hon, men mycket konstfärdigt och genomarbetat. Med anknytning till antikens myter som vävs in i texten på ett organiskt, "naturligt" sätt. 

Hon påminner mig med sitt till synes vardagsnära samtidigt vardagsfördjupande skrivsätt om en av mina favoritpoeter, Pentti Saarikoski. Poeter som med sin avväpnande stil kommer en nära.

Om nu ett Nobelpris skall delas ut i litteratur, Glück som i sitt tal "inser det hierarkiska tänkandets faror och begränsningar", är hon en värdig pristagare. 

I Nobelföreläsningen understryker hon röstens betydelse, det personliga tilltalet. Att läsa Glücks poesi är att gripas av hennes speciella röst. Hos många författare är det stumt och tyst, stilen talar inte, den saknar personlighet och färg.

Det kan upplevas som om Glück slår sig ned framför läsaren och med lugn stämma läser upp sina egna, omsorgsfullt valda ord. Du är tilltalad, du hör orden alldenstund blicken fångar dem.  

Vad beträffar Boston och Cambridge, dit kommer jag nog aldrig mer.

Bild: (c)Kalle Anka Sverige

Romantik är praktik - med sista kulan i bössan

Har man läst Den unge Werthers lidanden (DDR-författaren Ulrich Plenzdorf skrev för övrigt en fortsättning som samtidsplacerade den i grå realsocialism, drog på sig åtal för jag tror vagabonderi) känner man snabbt igen sig i berlinaren Simon Strauss Sju nätter. (På tyska 2017, utgiven på Lindelöws förlag 2019.)

Jag gav mig för några år sedan den på att jag nära skulle följa ung, tysk litteratur skriven av berlinare men tröttnade efter några volymer. Kanske är jag för gammal, fömår inte identifiera mig med de unga, snarare tämligen unga, i den kreativa klassen.* Dess hedonistiska livsstil och febrila förehavanden. 

Är man förtrogen med Heinrich von Kleists levnadsöde - även försökt som Skriftställaren finna hans grav, osäker om hans Henriette vilar i samma, ute i Wannsee utanför Berlin men inte lyckats med det, lättare ta sig till Goebbels hus på halvön Schwanenwerder - känner man också snabbt igen sig i Strauss. Ett litterärt hemmahörande låter sig skymtas. 

På baksidan heter det att Strauss skriver i en nyromantisk genre. Men vad är nytt? Inget. Romantikern är inget nytt fenomen. Jag vet inte ens om Strauss är en sådan, i så fall med mycket mörker inom sig. 

Men det kanske utmärker alla romantiker, undergångskänslan kastar sin kalla skugga, Weltschmerz benämnde Jean Paul det. 

Strauss bejakar, nej han hyllar passionen, drömmen, känslan och det irrationella bortom kalkylerande instrumentellt förnuft. Antingen lever man det borgerliga livet eller också begår man självmord, enligt någon. Jag minns inte vem. Men är det inte samma sak - egentligen? 

Fråga Strauss altergo, på god väg glida ned i uppgivenhet och hopplöshet. Ett spel eller ett självbedrägeri pågår som snart är över? Hur undgå att vara omedveten om det?

Strauss, eller vem han nu är den tämligen unge huvudpersonen i boken, stretar som den existentialist han är emot det inrutade, borgerliga liv med inställda projekt och slocknade drömmar som väntar enligt en samhällslag som ingen författat. 

Sju nätter - sju syndafall. Likt en irrande mal bortom förnuftets genomskådande ljus. Innan fällan går igen och det är för sent. Om det nu inte redan är det. 

Det är väl bara småborgaren som kan orda så romantiskt som i Strauss bok. Den äkta romantikern lever, romantik är praktik, det krävs ingen urskuldande retorik på gränsen till sentimentalitet och självömkan. 

Praktik med kulan i bössan som definitiv punktsättare, för att ånyo referera till von Kleist. 

Plötsligt minns jag med stigande vemod i sinnet en ljummen augustiafton för många, många år sedan. En kompis och jag satt i en park i den lilla staden i skuggan av Verket. Vi svor dyrt och heligt på att ingen av oss skulle gå ned i Verket, lika med att gå förlorad i föräldrarnas fotspår. 

En av oss gjorde det inte.

Jag sträckläser Strauss bok som uppges blivit mycket diskuterad i Merkels Tyskland - utgår ifrån att det är bland välbeställd tämligen ung medelklass, materiellt proppmätt och less med revolten upphängd på en spik i gillestugan (Den kompromisslösa Ulrike Meinhofs formulering?) 

Läs den! Och fråga dig själv om du törs: vad gjorde jag av mitt liv? Om du inte längre tillhör de tämligen unga med framtid kvar att småborgerligt nyromantiskt orda om.  

* I datorn gömmer sig sedan flera år ett manus till en roman betitlad Berliner Kinder. Det lär få stanna där.

Tankens nomader

Mats, en klok tidigare kollega, tipsar mig vänligt nog om att Per Landin utkommit med en ny bok. Jag beställer den bums, den verkar ju olidligt intressant utifrån innehållsförteckningen med namn på alla dem som Landin avhandlar.

Jag har läst honom tidigare, anser mig väl förtrogen med hans tankefördjupande författarskap. Bland verken melankoliska Sista tangon i DDR: ett PS. Om det realsocialistiska, totalitära system som bara försvann utan större saknad från andra än systembärande politruker. 

Per Landin försökte jag träffa när jag var gästprofessor på Freie Universität (FU). Vi lyckades dock aldrig få till det.

Den germanskt välorienterade Landin glider undan alla etiketter. Vänster? Höger? Radikal? Konservativ? Fritänkare, skulle jag påstå. Obunden. Vandrar med ordet i sin makt egna vägar, finner egna namn att stanna till vid. Många gånger obekanta för de flesta. 

Så tydligen även denna gång. Men inte bara. Bland dem en av mina husgudar, Joseph Beuys, som ägnats ett kapitel. Väcker min största nyfikenhet hur Landin närmat sig den mångsidige konstnären som någon träffande beskev som "enmansrörelse".

Beuys och Landin känns, spontant, långt från varandra. Nå, det visar sig.

Förutom Landin har jag, apropå ett kontaktsökande som misslyckades, tidigare försökt att nå Horst Mahler som förekommer i boken. En extremt radikal omprövare. I och med det persona non grata i tysk offentlighet.

Horst Mahler, medgrundare av stadsgerillan RAF, dömd till fängelse för antisemitism, inte första gången och jag tror dömd även för förintelseförnekelse. Rödskägg som bytte fot men inte lika lättvindigt som de ömkliga på svensk botten, typ Annika Ström Melin (se DN 201204) och andra opportunismens kappvändare.

Osökt går tanken till en annan negativt uppmärksammad på tysk mark som i likhet med Mahler radikalt bytte ståndpunkt. Till många 68:ors ohöljda förvåning och besvikelse. 

Bernd Rabehl, Rudi Dutschkes vapendragare under den studentrevolt som var mycket mer än så. Introducerade tidigare nyanställda till FU under en promenad som kunde ta flera timmar enligt en begeistrad universitetsanställd jag talade med och som deltagit i en sådan.

Sedan brunstämplad, liksom Mahler, när han begått sin tankevända, FU:s ledning satte p för de initierade promenaderna. 

I likhet med Landin fascineras jag, om än motvilligt, av figurer som inte är tankens nomader, varför låsa in sig i förkalkade tankefigurer och vägra överge dem blir kärnfrågan, varför sluta tänka kunde man spetsa till det. Eller: hur lyckas med att aldrig börja tänka? 

Frågorna inspireras av filosofen Hannah Arendt som flydde undan de icke-tänkande. 

Mest fascineras jag av dem som är tankens nomader. Min tanke är fri, den kan ej beskattas, som Cornelis sjöng. Honom som skattmasen jagade. 

Läser medan jag skriver detta på nytt Lars Gustafssons lilla bok Nomadlivet och dess bortglömda dygder som inspirerar till begreppet tankens nomader. Alla dem som i huvudet aldrig stannar på samma plats. 

Rastlösa, rörliga, revolterande mot allt etablerat och fastfruset, allt förgivettagande. Alla som vägrar att sluta tänka oavsett påbud, direktiv och lämplighet. Med risk för utstötning och ensamhet. 

Nyss gick Myrdal.

Otåligt väntar jag på Landins bok.  

Bild: Ilse Koch, "Buchenwalds häxa", sadistisk lägervakt, förekommer i Per Landins nya bok. 

När tanternas Olle stämplade i min bankbok

Nu min tur efter långt, nervöst köande. Blyg vinkades jag fram till den enda öppnade kassan i Sparbanken. 

Bakom disken det välbekanta ansiktet från teve-skärmen (vi hade dock ännu ingen teve i vår familj), mannen log vänligt under den välansade mustaschen, sökte vara den till synes mutistiske gossen behjälplig:

- Du kanske har med dig en bankbok?

- Mmm.

- Och kanske en liten slant?

- Mmm.

Bankboken med grå pärmar räcktes över. Och en svettig tvåkrona. Mannen tog emot bok och peng, stämplade med långsamma rörelser, räckte smått leende, mamma brukade säga att hon tyckte att han var "tjusig", tillbaka den nyinförskaffade, tunna boken.

- Nästa!

På snabba fötter hem för att redovisa upplevelsen för mamma och nyfikna tanter i kvarteret. Mamma dukat fram kaffe och nybakade smörhönor. Sockerdricka till mig. 

- Hur var han?

Tant Hildur, aktiv inom partiet (fanns förstås bara ett i den socialdemokratiskt impregnerade vardagen), inskolad i förhärskande bruksmentalitet:

- Det står ju inte vem som stämplat!

Mamma blixtsnabbt, arg röst:

- Det gör det visst! 

Sandviken. En bra bit in på 50-talet. Tevekändisen Olle Björklund anlitad av Sparbanken för att sitta i kassan några timmar och ombesörja insättningar. Något slags kampanj. 

Detta utspelade sig på Lyckoslantens tid med Spara och Slösa. Den som spar han har löd budskapet. Man måste vara försiktig med slantarna hördes titt som tätt från mina föräldrar. 

Långt före en teve med en massa kanaler. Inga mobiler att ta selfies med. Men lokaltidningarna på plats, antar jag. Inte varje dag en tevekändis seglade in i staden. 

I mina tonår kom den lilla staden, det kan så här långt efteråt få mig att undra om jag drömde, att gästas av Jimi Hendrix och andra internationella musikaliska storheter. Världen kom till Sandviken. Men först på scen av alla celebriteter var Olle Björklund.*

Sedermera sparkades mannen med den välansade snorbromsaren från Sveriges Television, eller vad det hette på den tiden, för alla sina extraknäck.

• Jag föddes långt efter att prinsen av Wales hedrade Sandviken med ett besök, det var väl företaget som lockade, vad annars, tillsammans med hon Simpson. Utgår ifrån att hon var med. 

Ge oss en timme Glenn om dagen!

I Nazityskland hette det som en naturlig sak hos de bruna stormtrupperna: En riktig tysk är ingen intellektuell! Det var blott handlingen som räknades, primitiv handlingsmystik vårdades. Med våldet och mördandet inbakat. Dödskallen logotypen för det nazistiska projektet.

Bokbål anställdes mitt i Berlin, författare och intellektuella kastades i koncentrationsläger eller drevs i landsflykt. Men egendomligt nog tilltalade Hitler vördnadsbjudande sin propagandaminister Doktor. 

Han lade aldrig bort titlarna, imponerad av den akademiska titulaturens höga status. 

Jag vet att i dagens Tyskland anses det mycket fint att inneha den titeln. Icke minst bland näringslivets folk. Inte som i Sverige med obildade figurer till direktörer. Undantaget Gyllenhammar som stoltserade med sitt hedersdoktorat. 

I Sandviken kunde man få höra att det inte var bra att tänka för mycket. Man riskerade fastna, trassla in sig i ett introvert grubblande. Man kanske inte tog sig ur sina grubblerier utan blev konstig. Och vips var Ulleråkers sinnessjukhus inte långt borta. 

Jag minns flera människor, stämplade händiga, som hamnade där för att tungt medicineras med svåra biverkningar. Kanske tog det kål på deras grubblande, i varje fall på personligheten. 

Häromdagen talade jag med min själslige broder Hasse om Glenn Hysén vars reality show i teve vi båda älskade och saknar nu när den inte längre sänds. Den fumlige Glenn, fullkomligt opraktisk när det gäller att slå i en spik, tapetsera eller sätta upp en lampa. 

Men inte bryr han sig den glade göteborgaren, han är totalt bekymmerslös. Vilken härlig egenskap!  

Åh, att ändå få vara likadan! Jo, det är jag vad gäller det praktiska, jag har tummen mitt i näven. Men bekymmerslösheten! Glenn lever, funderar inte så mycket på sitt görande och hur andra ser på det. Men vad ska folk säga, som det hette i Sandviken. Inte stör det Glenn. 

Själv meta-lever jag för att låta som en terapeut, alltid gjort. Analyserar mitt agerande, reflekterar över det istället för att göra som härlige Glenn: "bara" leva. Där analys och reflektion med växande eftertanke träder in, där flyger spontaniteten ut. 

Vad välja, för att ställa det på sin spets: tänka eller leva? Någon?

Jag begick en bok med titeln Livets känsla* full av mer eller mindre tänkvärda (!) uppmaningar om att leva i och ta vara på ögonblicket, den flyktiga stunden. Men inte lever jag som jag lär, då hade boken aldrig skrivits, den hade aldrig behövt skrivas, det är en bok istället för.

Håkan Sandberg spelade i Blåvitt tillsammans med Glenn och andra storheter. Han var ett tag min student, en mycket duktig och ambitiös sådan. Vid kontakt med honom efter alla år passade jag naturligtvis nyfiket på att fråga om Glenn.

Håkan menade att så där är inte Glenn när inte kameran är på. Det vägrar jag att lyssna på. Rör inte min Glenn!

Jag vill ha honom precis som i serien, den glada laxen som knallar runt i Göteborg med ett ständigt har ni de gött, eller på läpparna till alla och envar. Vilken glädjespridare! 

När jag var tanig pojke tränade jag på korrespondens med Arne Tammer efter parollen: Ge mig en kvart om dagen och jag skall ge dig en ny kropp! ( Vi grabbar vred förstås om det: Ge mig en kvarting om dagen och jag skall ge dig en ny kropp. Arne Thinner.)

Ge oss en timme Glenn om dagen! Bästa medicinen mot pandemiskt kopplat svårmod. Släpp honom fri framför kameran. Han äger, som ungarna säger.

* https://www.bokus.com/bok/9789197903592/livets-kansla-31-entreer/