Vad du än gör, undvik n-ordet!

När jag tar del av Louise Glücks Nobelföreläsning, tryckt i Svenska Dagbladet 7 december, väcks en av texten opåkallad längtan till Cambridge i Boston där jag hade förmånen att få vistas fem veckor runt årsskiftet 89/90. 

För att studera Harvard University och Harvard Business School (HBS) inifrån. 

I det senare fallet förstärktes min i och för sig redan vunna uppfattning om vilka pedagogiska metoder, tycker inte om ordet "metoder", man bör använda inom avancerad företagsekonomisk utbildning. 

Jag syftar på den berömda case-pedagogiken som HBS utvecklat och förknippas med - skolans varumärke för att tala företagsekonomiska. Ingen förkrympande korvstoppning och upprapning utan höga krav på problemorienterat tänkande hos studenterna. 

De studenter jag bevittnade in action imponerade på mig. Entusiastiska och vältaliga in class. Ljusår till svenska företagsekonomistudenter.

Ojojoj, detta mycket trevliga Cambridge! Kolonialhus från tidigare sekler, blandat med små kaféer och välsorterade bokhandlar. En stadsdel som inrättad för en flanör som undertecknad. Och åtskilligt flanerande blev det, tro mig, trots stundtals ymnigt snöfall och bitande kyla. 

Upptäckandets promenader i ett fullkomligt överdådigt  juldekorerat Cambridge, neonutsmyckat i alla dess färger, tjocka tomtar med fullpackade säckar på ryggen klättrandes upp mot skorstenar, renar och slädar modell större. 

Alltmedan den för dyra penningar, som nästan åt upp hela reseanslaget, hyrda lägenheten på Banks Street stod och väntade med leasad, aldrig avstängd dator centralt placerad på köksbordet. 

I Cambridge bor Louise Glück, lyckosten. Därav den längtan som väcktes. Således inte av texten i sig utan av kännedom om upphovskvinnans hemadress. 

Av illavarslande rapporter att döma har inte heller elituniversitetet Harvard, i likhet med Yale och andra i samma division, klarat sig från att besmittas med BLM, identitetspolitik och kränkningshysteri. Det anmäls och det bestraffas. Energi stjäls från kärnverksamheten.

Studenterna, som tydligen slutat att tänka och villigt låtit sig fördummas, förefaller ofta värre som angivare än Stasis informella medarbetare. Känsligare öron än Stora stygga vargen. Paranoida och misstänksamma. Lättduperade och affekterade.

Det kunde vara en ett svensk universitet som det fram till nu anrika i Upsala. Där en föreläsare häromsistens råkade illa ut efter att ha använt ordet "neger" i syfte att, helt befogat, illustrera ett teoretiskt resonemang. (https://academicrightswatch.se/?p=4421)

Anmäldes av studenterna, åthutades av korkad och räddhågad uniledning, avkrävdes ett vansinnigt löfte, varför i hela friden gick hon med på det, att aldrig använda ordet igen. 

Uppsala Universitet har för övrigt anställt en likvärdighetsspecialist, jag tror knappt mina ögon... Vad är det som händer? Mitt gamla universitet! Mörker där det borde råda ljus. Tänka fritt är stort men tänka politiskt korrekt större. Thorild torde vända sig i sin grav. 

Glück har varit mig tämligen obekant. Efter alltmer flitig läsning har hon blivit desto mer angelägen. Det kan förefalla som om hon skriver enkelt och det gör hon, men mycket konstfärdigt och genomarbetat. Med anknytning till antikens myter som vävs in i texten på ett organiskt, "naturligt" sätt. 

Hon påminner mig med sitt till synes vardagsnära samtidigt vardagsfördjupande skrivsätt om en av mina favoritpoeter, Pentti Saarikoski. Poeter som med sin avväpnande stil kommer en nära.

Om nu ett Nobelpris skall delas ut i litteratur, Glück som i sitt tal "inser det hierarkiska tänkandets faror och begränsningar", är hon en värdig pristagare. 

I Nobelföreläsningen understryker hon röstens betydelse, det personliga tilltalet. Att läsa Glücks poesi är att gripas av hennes speciella röst. Hos många författare är det stumt och tyst, stilen talar inte, den saknar personlighet och färg.

Det kan upplevas som om Glück slår sig ned framför läsaren och med lugn stämma läser upp sina egna, omsorgsfullt valda ord. Du är tilltalad, du hör orden alldenstund blicken fångar dem.  

Vad beträffar Boston och Cambridge, dit kommer jag nog aldrig mer.

Bild: (c)Kalle Anka Sverige