Jag har ganska så bestämt för mig, minnet haltar dessvärre, att jag redan läst den. Margareta Sjögren Olssons (MSO) sorgebok efter maken Jolos död 1974 med den träffande titeln Efterlämnad.
Min gamle vän och uppdragsgivare, förre kulturredaktören Björn Widegren nämnde den i förbifarten när han i Gefle Dagblad häromdagen recenserade en nyutkommen biografi om Jolo.
Samtidigt som han avslöjade att han haft Jolo som idol. Inte minst vad gäller hur klä sig - oklanderligt som en engelsk gentleman i kostym, väst och hela molevitten. Och hur röka snugga. Jag trodde machon Papa Hemingway var Björns ende idol. Där ser man.
Jag lånade boken, laddade ned den från biblioteket, e-boksfantast som jag blivit på gamla dagar. Djupt gripande, hjärtskärande i sin stora, djupa sorg. Hur själsligen överleva när ens livs älskade plötsligt och utan förvarning rycks ifrån en? När man är efterlämnad, övergiven.
Jolo dog knall och fall i en hjärtattack, blott femtiofyra år gammal. På trappan till sommarhuset i Skåne.
Hustrun befann sig i Stockholm alldeles för många mil bort. Anade oråd, olycksbådande känslor smög sig på, diffust varsel. Sådant där som djur är bra på. Intuition. Sjätte sinne. Utan ord.
Sjögren Olsson skriver konkret och hudlöst detaljerat om sitt otröstliga, vardagliga sorgearbete. Hon finner just ordet arbete passande. För det är ett hårt arbete hon kastats in i. Med risk att det är resultatlöst. Det leder ingenstans, är meningslöst, framtidslöst.
Terapeuten Julia Kristeva teoretiserade om de olika stadierna efter en förlust. Sorgen är ett tillstånd som man i lyckliga (sic!) fall uppnår och därmed kan man, om än med mörk underton i sinnet, leva vidare. Enligt Kristeva är sorgens accepterande fas eftersträvansvärd.
Annars fastnar man i en pre-fas, man vägrar sörja, som riskerar bli långvarig. Kanske börjar älta. Släpper inte den döde, använder denne för egna, inte alltid särskilt välmotiverade syften. Accepterar inte vad som skett, håller fast den döde. Om än undermedvetet.
Jag vet inte om MSO ens kan sägas ha börjat sörja i enlighet med Kristevas analytiska begrepp, hennes definition av vad sorg essentiellt är, när boken skrivs. Det är alldeles för tidigt. Även om hon förtvivlat kämpar, samtidigt medveten om tabletter och spritens faror.
Hennes saknad är hjärtskärande, Finns inget lämpligare ord, därför använder jag det igen. Hon är efterlämnad, övergiven, kan plötsligt bli vred över detta. Lämnad av den hon allra minst hade råd att förlora. Hur kunde han bara så obarmhärtigt och grymt försvinna från henne?
Jag minns från Sandviken när någon mist en närstående. Det gjordes inte så stort väsen av det. Inga stora ord. Ungefär som att det måste så vara. Det hette att han eller hon har gått bort. Som man stämplar ut efter ett långt arbetspass.
Och så är det bara. Nästa gång jag - eller du. Liv stavas rutin. Döden likaså. Dämpa alla beledsagande ord.
Jag googlar på MSO. Hon avled 1996, 77 år gammal. Jag drogs ohjälpligt in i boken, sträckläste den. Fick för mig, egendomligt nog, att hon fortfarande levde. Men den publicerades ju första gången 1975.
Bild: (c) Jolosällskapet. MSO med make och barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar