Gubbjävel

Jag läser om nyligen bortgångne Jan Myrdals bok Gubbsjuka, nedladdad som e-bok från biblioteket förstås! (Samtidigt med Delblancs Gröna vintern, läst första gången 1978.) 

När jag läste den strax efter att den kommit ut 2002 var det en helt annan sak. Jag var ju aderton år yngre för bövelen.

Långt till det skriftställare Myrdal, utan att skräda orden, avhandlade. Berörde inte mig, allt som jag ville skulle vara intakt var det, förutom biverkningar efter cancerterapi. Nu är jag själv gubbe.

Min svåger, några steg före mig i livstrappan och utrustad med ett armbandsur som mäter hur mycket eller litet han sover samt bibringar honom hälsoinformation av alla de slag, varningssignaler om man så vill, lät mig förstå när jag fyllde sjuttio: - Nu är du gubbe. 

Utan förbarmande. Välkommen in i den förstorade prostatans hemliga sällskap! Nattens gång på gång toalettuppsökande armé. (Teveserien The Kominsky Method gör intrig, underhållande sådan, av detta fasliga springande.)

En ny fas i livet, för att kläcka ur mig en vidrig klyscha. Inget att applådera. Definitivt inte i åldersfascismens Sverige, unik i världen. Där pigga sextiosjuåringar, piggare än många mycket yngre kolleger, utan att vilja det pensioneras, "bara" för att de fyllt sextiosju. Löjligt. 

Jag minns när en ung, ouppfostrad jänta av någon anledning ropade "gubbjävel!" efter mig. Jag brydde mig inte, varför skulle jag det. Länge sedan. Nå, jag gapade "loser" tillbaka. Var ordet kom ifrån, jag brukar ju aldrig använda det för så pratar inte jag, vet jag inte.

"Gubbsjuk" har jag alltid förknippat med äldre män som springer efter unga flickor. Hörde jag Mick Jagger, någon? Och ni minns väl historien: - Du borde skämmas springa efter flickor i din ålder! - Men de är inte i min ålder!

Men det är inte det Myrdal lägger in i begreppet gubbsjuk. Även om han erkänner bestående åtrå i den vissnande gubbkroppen. 

Åderförkalkad sa man i Sandviken. Min älskade svärfar Stig ville absolut inte hamna, såklart, där han den forne SAS-anställde till sist landade. På en institution i Hässelby. Förskräckligt. Ett dödens minst sagt slitna väntrum. Förnedringen och förödmjukelsens sista livstid för Stig. 

Han som varit så kraftfull, stark som en björn. Intelligent och politiskt medveten på vänsterkanten, rolig att samtala med. Vi hade stort utbyte av varandra, svärfar och jag. 

Osäker hur medveten han var om var han exakt befann sig och med vilka där i Hässelby. I dagrummet skrämdes en tidigare sekreterare till Palme av min blotta närvaro. Det gick att urskilja spår av den yngre, paranta versionen i henne. Men nu helt borta i skallen. 

Jag har alltid haft för mig att svärfar avsåg föregripa det eventuellt väntande rysliga genom att själv i tid göra slut på sig. Men ålderförkalkningen, ordet jag hörde som litet barn, hann före. Demensen drog honom vid näsan. Grymt nog. 

Cancern tog mig inte, trots allvarlig spridning. Men jag fruktar mer än något annat att demensen (jag vet inte om senilitet är en synonym, spelar roll) skall dra även mig vid näsan. Utan att jag hinner fatta galoppen är jag gaggig och vårdbehövande. 

Självklart fruktar jag att hamna på ett liknande helvetesställe som svärfar.  

Med skräckblandad blick fortsätter jag omläsningen av Myrdal som inte lindar in någonting utan skriver rakt på om det gubbjävliga. Och jag härmar en reklamslinga i teve: - Bra att han vågar.

Men hemskt läsa. Och identifiera sig. Rena mentala ättestupan om man kan säga så. 

Nu är Myrdal själv bortom liv och gubbjävlighet. Klar i knoppen in i det sista.