Gigekonomi och likgiltigheten hos S och LO

Från köksfönstret noterar jag dagligdags långtradarna utanför Gevalia som lastas eller väntar på att lastas. Det sker dygnet runt. Förare som inte tillåts, kanske inte vågar lämna bilarna om natten. Sover i förarhytten. 

Jag har sett rester av färdigmatförpackningar slängda utanför bilarna. Förarhytten såväl sovrum som kök och matplats, förutom arbetsplats. 

Aldrig hört något om Transportfacket i Gävle, att de intresserar sig för förarnas usla villkor. Utländska förare, nota bene. Inte uteslutet med F-skattesedel. För det mesta ossisar av registreringsskyltarna att döma. 

När Lilian Sjölund var nyhetschef på GD tipsade jag henne om detta som pågår i hennes hemstad. Inte långt från tidningshuset. Hon uttalade intresse men gjorde inget av det. Prioriterade väl andra saker. Vad vet jag.

Gigekonomi. "Lean production" inom hemtjänsten. Spridda verklighetsrapporter når mig. Lösa förbindelser hette en bok om den "nya" ekonomin. Där man inte är fast anställd utan hela tiden förväntas vara stand by. Åtta timmars reglerad arbetsdag? Glöm det. 

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Det var då, det. Hur ser den samtida arbetslivsverkligheten egentligen ut för alltfler människor? Vad är det för anställningslösa, otrygga förhållanden som har normaliserats? 

Samtidigt som LAS urholkas ännu mer i vårt land. Vi måste ju vara mer "flexibla" och "anpassningsbara". Och värna de stackars företagarna. Fråga Annie Lööf, hon vet.

Ken Loach´s film från 2019 Sorry We Missed You (går att låna på biblioteket) förser oss med ett fasansfullt tidsdokument. Baserad på intervjuer med ett stort antal "flexibla", således med hög evidens. 

Fadern i filmens familj, self-employed som det heter och på något slags franchisingavtal, kör budbil han lånat ihop pengar till. Villkoren är stenhårda.

Han jagar som en skållad råtta runt med sina paket som skall levereras. (Är mottagaren inte hemma sätter man en lapp med Sorry we missed you på dörren.) 14 timmar varje dag, sex dagar i veckan. Urinerar i medhavd tomflaska, hyperstressad och irriterad, allt tröttare.

Egenföretagarens frihet att "styra sig själv" som det så vackert heter? Vara sin egen chef. Äh, kyss mig där bak.

Modern i familjen är anställd inom hemtjänsten, jagas av klockan med anvisad tid för varje "klient" (hon avskyr ordet). Önskar ägna sig mer åt alla hon träffar, behandla dem som hon skulle behandla sin egen mor som hon säger. 

Men passens hårt styrande uppläggning tillåter det inte, hon måste skynda sig från individ till individ. Ingen tid för medmänsklighet. Kvarstannande dåligt samvete efter att ha rusat bort från ensamma åldringar som vädjar om gemenskap. Utbrändhet lurar runt hörnet. 

Familjen är utsatt för ett orimligt tryck. Situationen håller inte i längden, banden börjar gå sönder. Sonen skolkar och åker dit för snatteri. Flickan kissar i sängen av oro. Hårda ord uttalas, till slut till och med slag. Kommunikationen mellan familjemedlemmarna brakar sönder.

Jag kan reta mig på, det har jag alltid gjort, hur arbetarklassen lurar och förtrycker sig själv. Att man inte sluter leden och kollektivt ryter ifrån. Men det måste fixas mat på bordet och bostad. Var och en sig själv närmast. Eller?

En medborgarlön, en garanterad basinkomst eller grundtrygghet, skulle betyda mycket. Men arbetsköparna behåller gärna tummen i ögat på de utsugna. Vad med politikerna? Facket?

Löfven och hans sossar, LO och icke minst Kommunal med den där dubbelspelande Baudin som ordförande  känner naturligtvis till att verkligheten ser ut precis så här som i Loach film. Men struntar uppenbarligen i det. Cynism? Likgiltighet? Kapitulation? EU-anpassning?

Välj själv. Förtjänar hursomhelst bara att mötas av förakt. 

Ken Loach har aldrig varit vassare, och han brukar sannerligen vara samhällskritiskt vass, än i denna svarta film om samtidens arbetslivsjävlighet som många kastas in i. Det gör ont i magen att se den. 

Samtidigt som regissörens solidaritet med dem han skickligt berättar om är orubblig, som alltid. Och han strör in små strimmor av ljus och ömsinthet. Så som han brukar.