Livet går vidare

Är det åldern, gammelns påtagliga närvaro, eller vad skylla på? Det låter förmätet påstå att jag med ett fint ord är blasé. Klingar Baudelaires spleen och Tjechovs deklasserade aristokrater. Kanske stilla melankolisk en bättre beteckning - med romantisk underton. Weltschmerz.  

Uppgiven? Nja. Fortfarande kan jag tända till på alla cylindrar över tillvarons galenskaper. 

Men jag märker hur jag blir allt mindre och mindre engagerad i vad som sker runt omkring mig, "samhällsfrågorna". Trots akademisk utbildning till samhällsvetare och med rykte som samhällsdebattör. 

Jag försöker lyfta blicken, fastnar i den pinsamt messande statsledningen.Tittar snabbt bort. Ren självbevarelsedrift. Blodtrycket. 

Statsledningen är en katastrof. Att häfta "ledning" vid den ett skämt. Utan att det är roligt.  Snarare ångestframkallande. Som att befinna sig på en sjunkande båt på öppet hav. Utan kapten och navigationsinstrument. 

Den offentliga debatten eller vad tugget skall kallas - jag tycker mig höra samma tjatiga skiva spelas gång på gång med samma artister. Jag försöker vända ryggen till men nås mot min vilja av aviseringar och rubriker som flashar förbi. 

Jag kommer inte undan. Inte heller nyheterna om förnedringsrån och annat gräsligt i Löfvenland. Motsatsen till det starka samhälle han yrar om. Hur orkar han med sitt cyniska ljugande?

Tänker ånyo på den amerikanske poeten Robinson Jeffers, lyckosten, som efter att ha välsignats med ett rejält arv, som gjorde honom ekonomiskt oberoende, slog sig ned på den dåtida glest befolkade västkusten i USA. 

Vände civilisationens larm ryggen, ägnade natur och fåglar sitt oinskränkta intresse - stor poesi blev det. Tidlös. Evighetens ougrundlighet mellan raderna. 

Jag väntar inte på något arv, från vem skulle det komma? Och statstjänsteman var jag -  allmosenivå på pensionen. Pensionssystemet förstörde politrukerna, själva med sitt på det torra. Låter sig avläsas varje månad den adertonde. 

Hur kunde jag vara så dum, gå där och slava för ingenting? 

Batteriet i guldklockan för nit och redlighet i rikets tjänst urladdat. Rovan undanstoppad. Kanske ta den till Stampen för att ha någon glädje av den. 

Att göra en Robinson Jeffers - sure. En pangsjonär skrev en insändare om hur han letar röda lappar i butiken. Kul. Nästa steg kattmat. Tack staten för maten, sa man förr. Revideras till: tack staten för kattmaten. 

Man borde förstås blivit yrkespolitiker med livslång försörjning, inkomstgaranti och fet pension. Likt "Öppna edra hjärtan"-Reinfeldt som tidigare, före den vansinniga migrationspolitiken, ondgjorde sig över "bidragsmissbrukare". Men det gällde förstås inte den kalhuvade himself. 

Den förbannade pandemin försvårar de genom alla år livsnödvändiga resorna till Berlin. Det talas om ett undergörande vaccin. Tro´t det den som vill. Jag litar inte på någonting som utlovas från centralmakten. Förtroendet är sedan länge totalt förbrukat.

Tack och lov för teveserier! Julversioner av Barnmorskorna i East End och I vår herres hage. Avsnitt längre än vad de brukar vara. Danska serien Taxa har vi sett alla 56 avsnitten av. En ny säsong av Riget lär vara på gång. Ingen slår von Trier. 

Per Landins senaste bok, Forsters patient (patienten är Adolf Hitler), där han som vanligt på det mest förbluffande sätt hittar egna ingångar till genomtröskade (som man inbillade sig) teman läser jag långsamt för att inte läsa ut.

Livet går vidare. Samhällsfrågorna får vara. Jag har det bra. Med människor som älskar mig och för vilka jag är viktig. Das ist genug. 

Dags för skinksmörgås. Det är julafton!