Tredje advent. Väckarklockan denna snöfria, grå decembersöndag ställd på 06.45. Teven genast på, direktutsändning i ettan med start klockan 07.00. Luciamorgon från Jukkasjärvi i nordligaste nord med betande renar invid en kåta i bild.
Det har blivit tradition att avnjuta luciatåg och de välbekanta sångerna i SVT. För första gången en lucia med tärnor och stjärngossar (utan strut) inte i en kyrka utan utomhus på grund av pandemin.
Jag såg häromdagen Gunilla Breskys finstämda dokumentär om Sara Lidman med titeln Sara med allt sitt väsen, många sekvenser från Missenträsk dit Lidman återvände för att slå sig ned. Tillbaka till rötter och ursprung.
Kyla och snö. Tystnad och mörker. Höga trädstammar sträckandes sig upp mot himlen tätt inpå varandra. Klockors tickande i det tomma huset, Lidman ville ha en klocka i varje rum.
Så tomt ändå inte. De dödas osynliga närvaro i huset nämner Lidman i dokumentären, den underförstådda tillhörigheten som är avgörande för henne.
Hon omgav sig, utan att ängslas för dödsriket, med dem som gått före i en gemenskap bortom all förgänglighet.
Jag minns Helmer Grundströms dikt som jag ofta reciterat utantill: langt nol i helvitta, langt nol i väla, drar jag mitt dragspel mot värken i själa, sprucken är bälgen, sprucken är själa, langt nol i helvitta, langt nol i väla.
Denne Grundström, som modernisten Gunnar Ekelöf höll högt, den förres förmåga att dikta i fast form, skaffades en lägenhet i Stockholm för att kunna lämna Svanavattnet utanför Dorotea, han behövde komma bort från kylan, mörkret och ensligheten.
Lätt att bli vansinnig i ett ensamhetens universum som också Grundström var väl medveten om och tematiserade. Skulle han pissa då måste han ut som det lakoniskt heter i en dikt.
Varje år på Barrsätragatan i Sandviken lussade min mor i trappuppgången, levande ljus i den på huvudet svajande kronan. Lång särk att snubbla omkring i med välfylld bricka i händerna.
Jag har förstått att det var en smått traumatisk upplevelse för hennes känslige son som bevittnade det hela medan hunden Sussi snabbare än blixten försvann in under en säng.
Många år senare bearbetade han det i ett bidrag till en antologi som Gert Nilson på Korpen gav ut.
I bidraget fattar det eld i håret på luciamodern. I fiktionens form kunde fasan ta ut svängarna och det som inte fick hända gjorde det.
De sjöng så hjärtknipande vackert barnen och ungdomarna i Jukkasjärvi, klara stämmor om den bistra morgonen alltmedan solen åtminstone var på väg upp över fruset vatten och fjäll. Änglarna torde ha hållit andan och bara lyssnat.
Den åldrade mannen med kaffe och hembakat lussebröd till utsändningen hade understundom inte långt till tårar, den lille pojkens känslighet har förstärkts under det långa livet, vemodet blivit allt mäktigare.
Och den oundvikliga undran smög sig på: hur många luciamorgnar till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar