I min sextiotalsungdom var jag aldrig någon Beach Boys-fan. Välkammade och kortklippta, prydligt välklädda i falsett välstämda västkustgossar på surfingbräda framförande ytlig bubblegum-pop med småfåniga texter. Inte min musik. Om än klämmig och medryckande.
Det ryktades att Brian Wilson, i samband med inställda turnéer för hans del, hade det besvärligt privat, att han var "klen" och hade "problem med nerverna" som man sa i Sandviken.
En snöfri decembereftermiddag ser jag spelfilmen Love & Mercy (från 2014) och min uppfattning om bandet och dess musik skakas om ordentligt. Framförallt fördjupas bilden av bandets förgrundsfigur och centralgestalt Brian Wilson - i tragisk men efterhand allt ljusare riktning.
Han hamnade i klorna på en skrupelfri charlatan som kallade sig "psykolog", denne utsågs till hans gode man, kvacksalvaren diagnostiserade Wilson med "paranoid schizofreni", styrde och ställde despotiskt, vräkte i honom tung, personlighetsförvridande psykofarmaka som gjorde Wilson minst sagt konstig.
En kvinnlig bilförsäljare som Wilson råkade när han var ute efter en Cadillac, senare kompositörens hustru, lyckades tillsammans med familjen, genom att driva process, slita Wilson ur charlatanens garn och kasta parasiten på porten.
Wilson mådde med ens bättre, började bejaka sitt liv och ytterligt begåvade skapande, befriade den inlåste, välbevakade poeten.
Än en gång bekräftas det: inte den enskilde individen som är "sjuk", ett relationistiskt perspektiv måste anläggas. Wilsons pappa slog honom, berövade honom självförtroende och självrespekt, sonens reaktioner var adekvata, han försvarade sitt jag genom att gå inåt.
Han bar på annan musik än den glättiga surfingpopen. Bandet och skivbolaget ville han skulle fortsätta att kläcka ur sig lättlyssnade, kommersiella hits men han vägrade förneka sin unika konstnärliga ådra.
Om God only knows har den oförtröttlige låtsnickraren Paul McCartney yttrat att det är den bästa poplåt som skrivits. Jag avser lyssna ordentligt på Wilson efter Beach Boys. Och har redan börjat, direkt efter filmen in på Spotify.
Filmen slutar lyckligt efter alla bedrövelser och märkliga beteenden från Wilsons sida. Wilson gifte sig 1995. Fem barn har det blivit. I slutscenerna sitter Wilson på scen och framför avspänt sin musik, inte det minsta konstig. Härligt att se.
Fotnot: Orden om livvakten hämtade från Wilson själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar