Ge oss en timme Glenn om dagen!

I Nazityskland hette det som en naturlig sak hos de bruna stormtrupperna: En riktig tysk är ingen intellektuell! Det var blott handlingen som räknades, primitiv handlingsmystik vårdades. Med våldet och mördandet inbakat. Dödskallen logotypen för det nazistiska projektet.

Bokbål anställdes mitt i Berlin, författare och intellektuella kastades i koncentrationsläger eller drevs i landsflykt. Men egendomligt nog tilltalade Hitler vördnadsbjudande sin propagandaminister Doktor. 

Han lade aldrig bort titlarna, imponerad av den akademiska titulaturens höga status. 

Jag vet att i dagens Tyskland anses det mycket fint att inneha den titeln. Icke minst bland näringslivets folk. Inte som i Sverige med obildade figurer till direktörer. Undantaget Gyllenhammar som stoltserade med sitt hedersdoktorat. 

I Sandviken kunde man få höra att det inte var bra att tänka för mycket. Man riskerade fastna, trassla in sig i ett introvert grubblande. Man kanske inte tog sig ur sina grubblerier utan blev konstig. Och vips var Ulleråkers sinnessjukhus inte långt borta. 

Jag minns flera människor, stämplade händiga, som hamnade där för att tungt medicineras med svåra biverkningar. Kanske tog det kål på deras grubblande, i varje fall på personligheten. 

Häromdagen talade jag med min själslige broder Hasse om Glenn Hysén vars reality show i teve vi båda älskade och saknar nu när den inte längre sänds. Den fumlige Glenn, fullkomligt opraktisk när det gäller att slå i en spik, tapetsera eller sätta upp en lampa. 

Men inte bryr han sig den glade göteborgaren, han är totalt bekymmerslös. Vilken härlig egenskap!  

Åh, att ändå få vara likadan! Jo, det är jag vad gäller det praktiska, jag har tummen mitt i näven. Men bekymmerslösheten! Glenn lever, funderar inte så mycket på sitt görande och hur andra ser på det. Men vad ska folk säga, som det hette i Sandviken. Inte stör det Glenn. 

Själv meta-lever jag för att låta som en terapeut, alltid gjort. Analyserar mitt agerande, reflekterar över det istället för att göra som härlige Glenn: "bara" leva. Där analys och reflektion med växande eftertanke träder in, där flyger spontaniteten ut. 

Vad välja, för att ställa det på sin spets: tänka eller leva? Någon?

Jag begick en bok med titeln Livets känsla* full av mer eller mindre tänkvärda (!) uppmaningar om att leva i och ta vara på ögonblicket, den flyktiga stunden. Men inte lever jag som jag lär, då hade boken aldrig skrivits, den hade aldrig behövt skrivas, det är en bok istället för.

Håkan Sandberg spelade i Blåvitt tillsammans med Glenn och andra storheter. Han var ett tag min student, en mycket duktig och ambitiös sådan. Vid kontakt med honom efter alla år passade jag naturligtvis nyfiket på att fråga om Glenn.

Håkan menade att så där är inte Glenn när inte kameran är på. Det vägrar jag att lyssna på. Rör inte min Glenn!

Jag vill ha honom precis som i serien, den glada laxen som knallar runt i Göteborg med ett ständigt har ni de gött, eller på läpparna till alla och envar. Vilken glädjespridare! 

När jag var tanig pojke tränade jag på korrespondens med Arne Tammer efter parollen: Ge mig en kvart om dagen och jag skall ge dig en ny kropp! ( Vi grabbar vred förstås om det: Ge mig en kvarting om dagen och jag skall ge dig en ny kropp. Arne Thinner.)

Ge oss en timme Glenn om dagen! Bästa medicinen mot pandemiskt kopplat svårmod. Släpp honom fri framför kameran. Han äger, som ungarna säger.

* https://www.bokus.com/bok/9789197903592/livets-kansla-31-entreer/