Har man läst Den unge Werthers lidanden (DDR-författaren Ulrich Plenzdorf skrev för övrigt en fortsättning som samtidsplacerade den i grå realsocialism, drog på sig åtal för jag tror vagabonderi) känner man snabbt igen sig i berlinaren Simon Strauss Sju nätter. (På tyska 2017, utgiven på Lindelöws förlag 2019.)
Jag gav mig för några år sedan den på att jag nära skulle följa ung, tysk litteratur skriven av berlinare men tröttnade efter några volymer. Kanske är jag för gammal, fömår inte identifiera mig med de unga, snarare tämligen unga, i den kreativa klassen.* Dess hedonistiska livsstil och febrila förehavanden.
Är man förtrogen med Heinrich von Kleists levnadsöde - även försökt som Skriftställaren finna hans grav, osäker om hans Henriette vilar i samma, ute i Wannsee utanför Berlin men inte lyckats med det, lättare ta sig till Goebbels hus på halvön Schwanenwerder - känner man också snabbt igen sig i Strauss. Ett litterärt hemmahörande låter sig skymtas.
På baksidan heter det att Strauss skriver i en nyromantisk genre. Men vad är nytt? Inget. Romantikern är inget nytt fenomen. Jag vet inte ens om Strauss är en sådan, i så fall med mycket mörker inom sig.
Men det kanske utmärker alla romantiker, undergångskänslan kastar sin kalla skugga, Weltschmerz benämnde Jean Paul det.
Strauss bejakar, nej han hyllar passionen, drömmen, känslan och det irrationella bortom kalkylerande instrumentellt förnuft. Antingen lever man det borgerliga livet eller också begår man självmord, enligt någon. Jag minns inte vem. Men är det inte samma sak - egentligen?
Fråga Strauss altergo, på god väg glida ned i uppgivenhet och hopplöshet. Ett spel eller ett självbedrägeri pågår som snart är över? Hur undgå att vara omedveten om det?
Strauss, eller vem han nu är den tämligen unge huvudpersonen i boken, stretar som den existentialist han är emot det inrutade, borgerliga liv med inställda projekt och slocknade drömmar som väntar enligt en samhällslag som ingen författat.
Sju nätter - sju syndafall. Likt en irrande mal bortom förnuftets genomskådande ljus. Innan fällan går igen och det är för sent. Om det nu inte redan är det.
Det är väl bara småborgaren som kan orda så romantiskt som i Strauss bok. Den äkta romantikern lever, romantik är praktik, det krävs ingen urskuldande retorik på gränsen till sentimentalitet och självömkan.
Praktik med kulan i bössan som definitiv punktsättare, för att ånyo referera till von Kleist.
Plötsligt minns jag med stigande vemod i sinnet en ljummen augustiafton för många, många år sedan. En kompis och jag satt i en park i den lilla staden i skuggan av Verket. Vi svor dyrt och heligt på att ingen av oss skulle gå ned i Verket, lika med att gå förlorad i föräldrarnas fotspår.
En av oss gjorde det inte.
Jag sträckläser Strauss bok som uppges blivit mycket diskuterad i Merkels Tyskland - utgår ifrån att det är bland välbeställd tämligen ung medelklass, materiellt proppmätt och less med revolten upphängd på en spik i gillestugan (Den kompromisslösa Ulrike Meinhofs formulering?)
Läs den! Och fråga dig själv om du törs: vad gjorde jag av mitt liv? Om du inte längre tillhör de tämligen unga med framtid kvar att småborgerligt nyromantiskt orda om.
* I datorn gömmer sig sedan flera år ett manus till en roman betitlad Berliner Kinder. Det lär få stanna där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar